Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Hans blick svartnade och en isande kyla fyllde oss alla i rummet”

Krönikor
Publicerad: 2020-06-18 09:36
Foto: Drago Prvulovic

KRÖNIKA – av Ulrika Rogland, tidigare domare och åklagare som nu arbetar som advokat och målsägarbiträde med fokus på brott mot barn, relationsvåld, sexualbrott och hedersvåld

Endast 17 år blev Wilma en av de kvinnor som mördats av en man hon hade en nära relation till. Vittnen berättade om att han kunde bli svart i blicken. Den där svarta blicken har jag hört många kvinnor berätta om, kvinnor som utsatts för våld. Och den där svarta blicken har jag själv upplevt när jag var åklagare – en svart blick riktad mot kvinnan i rättegång.

Men den första gången jag på riktigt förstod vad man menar med en svart blick var när jag var åklagare i Lugna gatan ärendet. En man stack den 17 februari 2012 ner sin f.d. sambo med en bajonett. Deras två gemensamma barn, då 4 och 6 år gamla, var vittnen till mordet. Jag satt med på alla förhör och mannen var lugn på förhören ända tills en dag när han delgavs misstanke om grovt olaga hot mot barnen. Då svartnade hans blick och en isande kyla fyllde oss alla i rummet.

Han dömdes för mord men inte för olaga hot mot barnen. Helt fel tycker jag. Barnen var länge livrädda för att deras pappa skulle döda dem också och för att han skulle få tag i nyckeln till cellen i häktet och komma ut. Barn som bevittnar våld är utan någon som helst tvekan brottsoffer.

Wilma blev bara 17 år och var fortfarande själv ett barn. Kvinnor i alla åldrar utsätts för våld i nära relationer, våld som alltför leder till dödligt våld.

Vi kan att förhindra att flickor och kvinnor utsätts för våld och att de dödas. Först och främst måste vi prata mer om att vem som helst kan utsättas. Vi måste prata mer att de allra flesta av dessa relationer börjar med den allra starkaste förälskelse de upplevt och när våldet börjar är det aldrig bara våld utan det varvas med omtanke och kärlek (i någon form). Den som utsätts ska inte behöva känna skuld utan ska våga berätta och vi runtomkring måste våga se och ingripa. Och inte minst behövs att polis får resurser att arbeta med dessa ärenden direkt när det sker en anmälan och att det i samband med det görs en riskbedömning. Och att alla som arbetar med denna typ av ärenden har särskild utbildning.

I mitt arbete som advokat träffar jag många kvinnor som varit tvungna att fly sina hem för att bo på skyddat boende eller på hemlig adress. Kvinnor som överväger varje steg de tar, ”blir han ännu argare om jag söker om sekretessmarkering, kommer han att hitta mig/oss, vad händer med barnen när det blir tvist om vårdnad och umgänge- när jag inte längre finns där och kan skydda barnen”.

Kvinnan som mördades på Lugna gatan hade skrivit avskedbrev till sina barn, så säker var hon på att han skulle döda henne och ändå kunde samhället inte skydda henne.

Vi vet att det händer – att kvinnor i alla åldrar och samhällsklasser, kvinnor med olika bakgrund, olika nationalitet utsätts för våld. Vi vet och ändå fortsätter det hända hela tiden. Vi måste göra mer.

Du fick leva alldeles för kort tid Wilma, alldeles för kort. Vi måste göra så mycket mer.

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se

Dela sidan:
Skriv ut: