Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Hade Eva Andén försvarat en våldtäktsman”?

Krönikor
Publicerad: 2020-07-23 09:46

KRÖNIKA – Av Dana Pourkomeylian, biträdande jurist på Vernia advokatbyrå, ledarskribent samt ambassadör för organisationen GAPF- glöm aldrig Pela och Fadime

Häromdagen ställde jag en fråga till mina följare på Twitter: ”Vet du vem Eva Andén är? Inget fusk nu!”.
Tre procent av de ca 500 svarande visste vem Sveriges första kvinnliga advokat var, och då har jag en hel del jurister bland mina följare.

1912 tog den då 26 år gamla Eva Andén juristexamen vid Uppsala universitet. Trots examen fick hon inte arbeta som jurist, eftersom hon var kvinna. I självaste regeringsformen (anno 1809) stod det nämligen att ”Konungen äger att i statsrådet utnämna och befordra infödde svenska män till alla de tjänster inom riket, högre och lägre, vilka äro av den egenskap att Konungen fullmakt där utfärda.”.

”Svenska män” tolkades alltså bokstavligen, och hindrade kvinnor att ta såväl domartjänster som professurer på universiteten. Det senare tog livet av Evas första mentor och förebild Elsa Eschelsson, Sveriges första docent i juridik. Efter att ha blivit motarbetad av de manliga kollegorna på juridiska fakulteten vid Uppsala universitet under hela sin karriär blev hon vid 50 års ålder förvägrad rätten till en professur med motiveringen att hon var kvinna. Elsa tog då sitt liv. Hennes öde gjorde djupt intryck på Eva, som blev stärkt i övertygelsen att ägna sitt yrkesliv åt att värna och försvara kvinnors rättigheter.

Eftersom hon inte fick praktisera sitt yrke begav sig Eva efter avlagd examen ut på föreläsningsturné i Sverige. På uppdrag av Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt (LKPR) utbildade hon landsbygdens kvinnor i äktenskaps-, barnavårds- och fattigvårdslagar. Trots att kvinnor inte fick sitta ting lyckades hon övertyga den för sin tid något mer frisinnade häradshövdingen i Falun att anställa henne som tingsnotarie i Falu tingsrätt, med begränsningen att hon inte fick underteckna några domstolshandlingar. Detta löstes dock genom att häradshövdingen signerade handlingarna in blanco åt Andén.

1915 tog hon över Kvinnliga Juristbyrå i Stockholm efter Anna Pettersson, den första kvinnan i Sverige att starta juristbyrå. Byrån var särskilt inriktad på kvinnliga klienter och kvinnorättsfrågor, vilket passade Eva utmärkt. 1918 ansökte hon om medlemskap i Sveriges advokatsamfund. Trots att samfundet inte hade några formella hinder i sina stadgar för kvinnliga sökande sågs Evas ansökan – och antagning – som något exceptionellt. Den 14 mars 1918 lät samfundet anteckna att ”Fröken Eva Andén vore den första kvinnan som vunnit inträde i Sveriges Advokatsamfund, varom meddelande till pressen skulle ske”.

Strax därpå ändrades byråns namn till Eva Andéns Advokatbyrå. 1919 blev hon kompanjon med Mathilda Staël von Holstein, som 1921 blev Sveriges andra kvinnliga advokat. Tillsammans samlade de ett klientel av prominenta kvinnor som Elin Wägner, Elisabeth Tamm, den ryska ambassadören Alexandra Kollontaj, Barbro Alving och Selma Lagerlöf. Eva var också den som hjälpte den då 19 år gamla Astrid Lindgren till Rikshospitalet i Köpenhamn, det enda sjukhus i Norden som förlöste kvinnor utan att lämna ut folkbokföringsuppgifter till andra myndigheter – ett ovärderligt skydd för de kvinnor som hade blivit utomäktenskapligt gravida.

Utöver detta engagerade hon sig ideellt, och tog flera fattiga arbetarkvinnor som hade ställts inför rätta för påstådda abortförsök i försvar.

Spola 100 år framåt. Året är 2018. Det trettonde året i rad då antalet kvinnliga biträdande jurister översteg antalet manliga med 60/40, enligt Sveriges advokatsamfund. Samtidigt som endast 25% av delägarna och innehavarna på landets advokatbyråer är kvinnor. 43% av kvinnorna uppger att de känner sig missgynnade när det kommer till arbetsuppgifter och 30% i frågor om lön och delägarskap. I undersökningen ”Advokaternas advokat”, där yrkeskåren själva utser vilken kollega de själva skulle vilja företrädas av, återfinns endast en kvinna bland topp 10.

Spola 100 år framåt. Året är 2020. Jag sitter längst fram i föreläsningssalen på min första advokatkurs hos samfundet och tittar storögt på mannen som för sjunde året i rad blivit utsedd till advokaternas advokat, Johan Eriksson. Han berättar om sin karriär som försvarsadvokat, en väg kantad av exceptionella mål och karaktärer som Henning Sjöström, Lars Kruse och Leif Silbersky. Om advokatyrket och advokatetiken, sina egna mål och hur man som advokat ska förhålla sig till sina klienter och sin uppgift. Han är kunnig, varm, ödmjuk och interagerar med oss, och jag kan inte låta bli att ge ifrån mig ett litet – och inte allt för diskret – glädjetjut när jag är den i rummet som svarar rätt på frågan om en advokat får ta med sig en bild på brottsplatsen till en häktad klient med fulla restriktioner (ja, det får man!).

När Johan börjar tala om ett av sina mest kända fall, Rakhmat Akilov och terrorattentatet på Drottninggatan, känner jag hur magen vrider sig något. Aldrig i hans karriär har någon ifrågasatt huruvida han själv sympatiserade med sina klienters handlingar, fram tills detta mål. Han berättade att dagen han accepterade uppdraget fullkomligt exploderade mailinkorgen, telefonsvararen (såväl den på jobbet som hemma) blev full och såväl han som hans närstående mottog olika former av hat och hot. ”Landsförrädare”, för hur kunde han försvara en terrorist?

Försiktigt räcker jag upp handen. Jag vill inte avbryta honom, men jag måste fråga frågan som jag själv har funderat på ända sedan min fösta dag på juristprogrammet. När Johan ser min hand slutar han mitt i sin mening och tittar uppmuntrande på mig. ”Förlåt för att jag avbryter, men jag har funderat på min egen relation till vissa brott och om den relationen gör mig olämplig som försvarsadvokat.”, säger jag. Rummet är tyst och alla tittar på mig. ”Jo, jag har närstående som har blivit utsatta för våldtäkt. Personer som är mig väldigt nära och som jag har stöttat, under studierna hjälpt med min juridiska kunskap så gott jag kunnat, hjälpt dem till skyddade boenden och mer därtill. Jag förstår inte hur någon kan våldta, och jag ser inte hur något kan ursäkta den handlingen. Borde jag verkligen försvara en person som är misstänkt för eller till och med erkänt en våldtäkt? Är jag inte jävig?”. Jag pausar. Lägger sedan till, i ett hoppfullt försök att släta över vad jag tänker varit dödsstöten mot min egen tilltänkta karriär som försvarsadvokat, ”Leif Silbersky tar exempelvis inga narkotikarelaterade mål.”.

Johan skrattar till när jag nämner hans gamla kollega. ”Ja Leif har den inställningen, vilket är helt okej. Min uppfattning är att advokatyrket handlar om rätten till ett gott och fullvärdigt försvar. Om du känner att du kan lägga din uppfattning i sak åt sidan och fullfölja din uppgift på ett rättssäkert vis kommer du bli en bra försvarare. Advokaten är ju den i vår demokrati som väger upp den andra vågskålen. Det betyder inte att vi sympatiserar med våra klienters handlingar”.

Jag ler och andas ut lite grann. Drömmen om att bli försvarsadvokat fortsatt intakt. Men så kommer den andra frågan – skulle jag kunna lägga min egen uppfattning i sak åt sidan och fullfölja min uppgift på ett rättssäkert vis?

Söker du på ”Toppadvokat kvinna” på Google får du bläddra många sidor innan du får ihop en handfull namn på kvinnor som lyfts av allmänheten och media som allra bäst i sin bransch. Detta betyder givetvis inte att det inte finns oerhört skickliga kvinnliga advokater som förtjänar epiteten, men att de inte är lika kända som sina manliga kollegor. De som lyfts genom historien är främst kvinnliga advokater som, likt Eva Andén, ägnat sig åt kvinno- och familjefrågor. Juridik som på ett eller annat sätt ägnat sig åt att stärka och skydda kvinnors rättsliga, sociala och ekonomiska intressen. Den för allmänheten mest kända, advokat Elisabeth Massi Fritz, ägnar sig uteslutande åt rollen som målsägandebiträde.

Sällan frontar en kvinna kända mål där landets värsta våldtäktsmän, mördare och pedofiler står inför rätta. Det är först på senare år som allmänheten och media fått upp ögonen för de kvinnliga advokater som arbetar med mål som historiskt sett tillhört de manliga advokaternas planhalva. Utomordentliga exempel är försvarsadvokat Hanna Lindblom och Margareta Arvidsson, den senare som bland andra försvarat ”Örebromannen”, som blivit begärd av manliga tilltalade i en rad uppmärksammade mord- och våldtäktsmål.

I Expressen har de blivit omskrivna som ”De är kvinnorna som försvarar Sveriges värsta våldtäktsmän”, och vittnar om alltifrån hot och hat från fullkomliga främlingar till oförståelse från andra jurister samt nära och kära. Det verkar finnas en förväntan på kvinnliga jurister och advokater att arbeta med just kvinnofrågor, eller i alla fall frågor som inte går emot kvinnors samhälleliga intressen. Inte bara arbeta med, men också engagera sig i och tala om dessa frågor. När de gör något som uppfattas som det motsatta, möts de med oförståelse eller rent av misstänksamhet. En oförståelse som i alla fall fått mig att ställa mig en rad frågor som jag är ganska säker på att inga manliga toppadvokater behövt fråga sig: Är man en dålig kvinna om man försvarar en pedofil? Kan man kalla sig feminist om man försvarar en man som mördat en kvinna i nära relation? Hade Eva Andén försvarat en våldtäktsman?

”Hur tänker och känner de kvinnliga advokaterna som har försvarat några av Sveriges värsta våldtäktsmän?” frågade sig Expressen. Inte så mycket annorlunda än vad Johan Eriksson sa till mig, den där julikvällen på Fågelbro Hus. ”Folk förstår inte att jag också tycker att brottet är avskyvärt”, sa Margareta Arvidsson i reportaget. Och det är så det är. Kvinnliga advokater ska inte förpassas till ”mjuka” frågor som inte går kors med jämställdhetsintresset, eftersom kvinnliga advokaters uppgift (precis som manliga) vaktar ett helt annat intresse – intresset av att vara den i vår demokrati som väger upp den andra vågskålen.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se
Kommentarer
Håll dig till ämnet i artikeln du kommenterar och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och för berörda personer i artikeln. Inlägg som vi bedömer som olämpliga kommer tas bort.