Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Från kontroversiell lag till internationell modell”

Krönikor
Publicerad: 2019-10-31 10:59

KRÖNIKA – av Anna Skarhed, jurist, tidigare justitieråd i Högsta domstolen och justitiekansler 2009–2018.

Genom historien har begreppet prostitution alltid fokuserat på den prostituerade, horan, glädjeflickan. Skammen har varit hennes och all lagstiftning har handlat om att kontrollera henne, till exempel genom påtvingade läkarundersökningar och kriminalisering. Den så kallade reglementeringen, som infördes i mitten av 1800-talet innebar att prostituerade kvinnor måste genomgå regelbundna medicinska kontroller. Detta motiverades med risken för spridning av könssjukdomar och kvinnor som inte lät sig kontrolleras straffades under lösdriverilagen.

Samhället hade däremot inte någon invändning mot de män som köpte rätten att invadera kvinnornas kroppar och någon motsvarande kontroll av dem var naturligtvis inte aktuell. Mot 1870-talets slut organiserade svenska kvinnor protester mot regleringen av prostitutionen men trots 15 000 insamlade namn år 1902 avfärdades begäran och läkarsällskapet skrev i ett utlåtande att reglementeringen låg i ”hela samhällets intresse”.
Den reglementerade prostitutionen upphörde i Sverige genom ett riksdagsbeslut 1918.

Föreställningar om mäns sexuella behov och kvinnors tillgänglighet har emellertid fortsatt att vara kontroversiella och svårhanterliga, i den allmänna debatten liksom i svensk politik.

Åttio år senare, den 1 januari 1999, införde Sverige som första land i världen en lag som kriminaliserade köpare av sex, torskar. Lagen innebar ett historiskt perspektivskifte. De prostituerade kvinnorna hade dittills ansetts utgöra prostitutionen. Med lagen om förbud mot ”köp av sexuella tjänster” (SFS 1998:408) flyttades fokus. Utifrån ett jämställdhetsperspektiv och med utgångspunkten att det är oacceptabelt att köpa en annan människas kropp och att prostitutionen är skadlig både för enskilda och för samhället var det logiskt att rikta lagen mot köparna; utan köpare ingen prostitution.

Historien om hur lagen kom till är ett exempel på att envishet och politiskt gräsrotsarbete kan ge resultat. Beslutet i riksdagen föregicks av en omfattande debatt och det rådde delade meningar om förslaget vid omröstningen i kammaren.

Vid en snabb scanning av riksdagstrycket åren efter kriminaliseringen av sexköp får jag över 400 träffar med koppling till lagen. Allt från invändningar om att den inte skulle vara möjlig att tillämpa till hånfulla inlägg om att lagen var ett skämt. Men i svar på en skriftlig fråga i november 2007 uttalade dåvarande moderata utrikesministern Carl Bildt att ”Sveriges sexköpslag ses som ett föredöme av många andra länder. Den har gjort ett tydligt intryck internationellt när det gäller dess normbildande och förebyggande effekter och dess potential för att främja attitydförändringar. Även om många länder är tveksamma till nyttan av sexköpslagstiftning hör andra av sig till oss med förfrågningar om våra erfarenheter mot bakgrund av att de själva överväger sådana regelverk.” Därefter har, med något enstaka tillfälligt undantag (Centerns ungdomsförbund), det officiella politiska Sverige från höger till vänster stått enat bakom förbudet.

År 2008, när förbudet som då hade blivit en bestämmelse i brottsbalken 6 kap. 11 § hade funnits i tio år, fick jag uppdraget att tillsammans med ett antal experter och sakkunniga genomföra en utvärdering. Resultatet presenterades i betänkandet Förbud mot köp av sexuell tjänst En utvärdering 1999–2008 (SOU 2010:49). Våra slutsatser byggde i huvudsak på genomgång av ett omfattande befintligt skriftligt material i form av riksdagstryck, rapporter från BRÅ, Rikskriminalpolisen, Åklagarmyndigheten, Socialstyrelsen, andra myndigheter och organisationer samt artiklar och akademiska skrifter.

Vilka var då effekterna av förbudet? Det hade skett en halvering av gatuprostitutionen och ingen ökning av prostitutionen totalt sett i Sverige, vilket skilde sig markant från utvecklingen i våra nordiska grannländer. Enligt Rikskriminalpolisen hade kriminaliseringen av sexköp motverkat etableringen av organiserad ekonomisk kriminalitet vilket medfört att omfattningen av människohandel och koppleriverksamhet var mindre här än i andra europeiska länder. Enligt fyra befolkningsbaserade attitydundersökningar hade lagen haft en betydande normativ effekt. I de undersökningar som genomförts före lagens införande var en övervägande majoritet negativa till ett förbud mot sexköp. Men bara något/några år efter lagens införande stödde 70 procent av de tillfrågade i en motsvarande undersökning förbudet. När förbudet mot köp av sexuell tjänst infördes framfördes olika farhågor, bland annat att en kriminalisering kunde riskera att driva prostitutionen under jorden vilket skulle medföra att det blev svårare att nå de utsatta personerna med sociala insatser och att förbudet skulle medföra ökad risk för fysiska övergrepp och allmänt försämrade livsvillkor för de prostituerade.

Utifrån det skriftliga material och de kontakter utredningen hade haft med myndighetspersoner och personer med erfarenhet av prostitution hade dessa farhågor inte besannats. Det fanns inga fakta som visade att det skulle ha blivit farligare eller mera stigmatiserande att befinna sig i prostitution. Tvärtom hade enligt poliser och socialarbetare sexköparna blivit försiktigare och kvinnor i prostitution hade uppgett att de kände stöd av lagen.

När jag nu tio år senare läser våra slutsatser konstaterar jag att de har stöd i vårt material och jag konstaterar också att de organisationer och enskilda debattörer i vårt land som fortfarande är kritiska till förbudet mot att köpa sex och vill avskaffa lagen inte kan lägga fram några fakta som motsäger våra slutsatser. Det är för mig en gåta hur organisationer som RFSU och RFSL, som uppbär statsbidrag och som ska värna enskildas mänskliga rättigheter, kan vara motståndare till förbudet mot att köpa andra människors kroppar. Lika outgrundligt och sorgligt är det att Amnesty International ställt sig bakom krav på total avkriminalisering. Att vilja arbeta för att ändra lagen i de alltjämt cirka 100 länder i världen där den som utnyttjas är kriminaliserad är självklart, men hur kan det gagna mänskliga rättigheter att vilja skydda dem som utnyttjar andras utsatthet?

För att uppmärksamma att det är 20 år sedan förbudet mot köp av sex infördes i Sverige hölls den 21 oktober ett heldagsseminarium i Stockholm med den rubrik som jag valt för denna krönika. Det var arrangerat av Jämställdhetsmyndigheten, Sveriges ambassadör mot människohandel på UD, Plattformen Civila Sverige mot Människohandel, MÄN, ROKS, Sveriges Kvinnolobby och Unizon. Under dagen gavs både historiska tillbakablickar och redovisades de utmaningar som alltjämt finns i arbetet mot prostitution och människohandel. Det konstaterades att intresset för ”den svenska modellen” är stort, att den har stöd i EU och Europarådet och att flera länder, senast år 2016 Frankrike, infört lagstiftning som kriminaliserar köp av sex. Men det finns alltjämt kritik och motstånd. Det är givetvis viktigt att olika uppfattningar får komma till tals. Motståndet har emellertid i detta fall sin grund i de enorma ekonomiska intressen som finns i människohandel och prostitution, med stark koppling till grov organiserad brottslighet. Ekonomiskt omsätter människohandel idag mera än handel med vapen eller narkotika. Motståndet tar sig bland annat uttryck i spridningen av osakliga och direkt lögnaktiga påståenden om den svenska lagen, vilket tyvärr bland annat fått spridning inom FN:s institutioner.    

Prostitution utgör den främsta orsaken till att människohandeln fortfarande existerar och ökar i Europa. Siffror är alltid osäkra men det har angetts att varje dag minst 150 000 flickor och kvinnor utnyttjas för sexuell exploatering bara i Europa. Och den övervägande majoriteten av dessa kommer från fattiga länder i Östeuropa eller från Asien och Afrika.

För över 150 år sedan, år 1862, skrev den franske författaren Victor Hugo i ”Les Miserables”; ”Det finns de som säger att slaveriet har upphört. Det är felaktigt. Slaveri existerar alltjämt, men drabbar nu bara kvinnor och kallas prostitution”.

Krönikan är en del av Dagens Juridiks nya satsning, tillsammans med Legally Lady,där advokat Ulrika Rogland, tidigare justitiekansler Anna Skarhed, advokat Camilla Wikland samt juristerna bakom #medvilkenrätt Emma Fagervall, Ida Kjos och Caroline Snellman turas om att skriva kolumner en gång i veckan.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se
Kommentarer
Håll dig till ämnet i artikeln du kommenterar och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och för berörda personer i artikeln. Inlägg som vi bedömer som olämpliga kommer tas bort.