Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Frågan är om svensk rättspraxis strider mot internationell rätt”

Krönikor
Publicerad: 2021-07-23 08:31
Foto: Privat

KRÖNIKA – av Mats Mattsson, advokat och tidigare chefsåklagare

Jag är nybliven advokat, men har 30 års erfarenhet av brottmål, bland annat som chefsåklagare och internationella åklagare. Det här fallet har jag diskuterat med tidigare kollegor i EU. Den i Sverige rådande ordningen uppfattas internationellt som avvikande och underlig eftersom det anses självklart att försvarsadvokater kan efterforska motbevisning.

Bakgrund

Tingsrätten hade gett åklagaren rätt att meddela restriktioner och åklagaren beslutade att den tilltalade inte i något avseende fick kommunicera med omvärlden. Advokaten fick besked av sin klient att denne hade ett alibi. Försvararen insåg att hans klient kunde vara oskyldig. Det var bråttom att säkra beviset samtidigt som klienten inte ville att polisen skulle hämta vittnet till förhör.

Advokaten bedömde att han inte hade någon annan möjlighet än att själv kontakta alibi-vittnet. Han frågade om vittnet kunde verifiera att han var tillsammans med klienten den aktuella dagen.

HD:s beslut

Punkt 32. ”När det gäller förmedling av information från en häktad med restriktioner till någon utomstående är utgångspunkten att det kan ske enbart efter kontakt med åklagaren. … Det är inte förenligt med god advokatsed att förmedla information från en klient som är häktad med restriktioner i andra fall än när det rör uppenbart harmlösa uppgifter.”

I punkt 33 skriver HD ”Det finns dock inga begränsningar i en försvarares rätt att under förundersökning eller inför huvudförhandling vidta egna utredningar i arbetet med att förbereda försvaret av klienten.”

Detta går inte riktigt ihop med punkt 32 ovan och inte heller med slutsatsen ”Som framgått av det ovan sagda kan en försvarare vid en sådan kontakt inte förmedla information till personen från en klient som är häktad med restriktioner (p. 32)”

Såväl Advokatsamfundet som HD hävdar att den tilltalades restriktioner också gäller för advokaten. Varför utfärdar åklagaren restriktioner för försvarsadvokaten? Skälet måste vara att man anser att det finns en beaktansvärd risk för att advokaten otillbörligt påverkar vittnen. Självklart är det fel av en advokat att otillbörligt påverka ett vittne, liksom det är fel av brottsutredare att ställa ledande frågor eller ta emot uppgifter från vittnen under bordet. Det märkliga är att HD godtar att advokater aldrig är att lita på när de efterforskar och säkrar egen bevisning.

Domstolar bör behandla parterna i ett brottmål lika. Om fel begåtts av poliser eller åklagare i samband med förundersökningen, anses sådana fel kunna redas ut i samband med försvararens motförhör i rätten. Det är svårt att förstå varför inte åklagaren kan nöja sig med möjligheten till ett motförhör i rätten när det är försvaret som säkrat bevisningen.

Advokatens alternativ

Att advokaten talar med sin kanske oskyldige klient under många månader av häktning, löser inte problemet. Det framstår som frustrerande för en försvarare att behöva välja mellan att bryta mot restriktionerna eller att avstå från att säkra bevis som kan få klienten frikänd. Det är tydligt att det råder en stor processuell obalans till åklagarens fördel och att det finns en beaktansvärd risk för att oskyldiga kan fällas eftersom friande bevisning inte alltid blir beaktad.

Restriktioner och dess ändamål

Att åklagaren spärrar av en brottsplats och är mån om att höra sina vittnen är klart, men man måste komma ihåg att risken för otillbörlig påverkan avtar när åklagaren säkrat sin bevisning.

Häktningstiderna är för långa och restriktionerna är många gånger alltför ingripande. Sverige har därför fått massiv internationell kritik. (Jfr Prop 2019/20:129) I propositionen talas det om att restriktionerna ska vara proportionerliga i förhållande till det men som drabbar den enskilde. Utredningen var helt fokuserad på psykiska och fysiska men. Den rättsligt viktigare frågan, om den misstänkte rätt till en rättvis rättegång äventyras av alltför ingripande restriktioner, berörs inte alls. Inte heller risken för att oskyldiga döms till ansvar. Att dessa frågor är centrala framgår om man reflekterar över ändamålet med restriktionsbestämmelser.

Syftet med restriktionerna är att förhindra otillbörlig påverkan av bevispersoner. Det är uppenbart att syftet i en rättsstat inte kan vara att försvåra eller omöjliggöra för försvaret att efterforska motbevisning.

HD och Advokatsamfundet prioriterar skyddandet av åklagarens bevisning. Åklagarens intresse av att skydda sin bevisning överordnas förvarets intresse av att efterforska och säkra bevisning som visar att den misstänkte är oskyldig. Det är ett faktum att åklagare ibland skyddar sin utredning på ett otillbörligt sätt genom ett överdrivet bruk av restriktioner.

JO har flera gånger kritiserat åklagares alltför flitiga bruk av restriktioner, jfr 2015 s 679 ”I beslutet betonar JO vikten av att den som är häktad inte underkastas mer omfattande inskränkningar i sin frihet än vad som är absolut nödvändigt. Det får naturligtvis inte förekomma att misstänkta slentrianmässigt åläggs restriktioner. Det är också angeläget att åklagare inte är onödigt restriktiva med att tillåta olika typer av lättnader eller undantag från restriktionerna.”

Det är således inte bara advokater utan också en del åklagare som gör sig skyldiga till ”restriktionsbrott”, jfr p 10 i HD:s beslut. Det märkliga är att advokater blir uteslutna och får yrkesförbud medan åklagare bara får ett påpekande. Samfundets generalsekreterare har uttryckt farhågor för att de hårda straffen kan hämma advokater från att vidta berättigade utredningsåtgärder. Det är nog en trolig utveckling.

Det allvarliga är om åklagarnas restriktioner leder till att viktig motbevisning aldrig kommer fram. Hur många oskyldiga som dömts som en följd av att bevisning undanhållits domstolen utgör ett mörkertal, men så mycket kan sägas att ett sådant fall är ett för mycket. Redan risken för att friande bevisning inte efterforskas borde ses som ett problem.

Den situation som den uteslutne advokaten i målet hamnade i, hade inte uppstått om åklagarna använt restriktionerna mer restriktivt. Restriktioner bör hävas så snart åklagaren säkrat sin egen bevisning. Om så sker kan försvaret vänta med att efterforska alibi-vittnen.

Processuella problem uppstår när domstolar och åklagare beslutar om långvariga häktningar och alltför ingripande restriktioner. Alibi-bevisning är en färskvara. När häktningen varar i mer än ett år, vilket inte är ovanligt, då har försvarets möjligheter till motbevisning omintetgjorts. Detta är ett allvarligt processuellt problem när långvarigt bruk av restriktioner omöjliggör för försvaret att åberopa motbevisning.

Rent principiellt är det klart att alla tilltalade ska ha rätt att efterforska och ta fram egen bevisning. Det framgår inte minst av Europakonventionen, men även svenska regler om kontradiktion bör garantera försvaret denna rätt. HD instämmer rent principiellt jfr p 33 ovan. Det märkliga är att HD samtidigt verkar anse att försvararen är skyldig att överlåta allt efterforskande till åklagaren.

Kontradiktion

Hela det svenska rättssystemet bygger på kontradiktion. Det finns två parter, åklagaren och den tilltalade. Det är sedan parterna som ska åberopa och presentera bevisningen inför en opartisk domstol. Försvararen har i en rättsstat en ovillkorlig rätt att granska och kontrollera åklagarens bevisning. Mot den bakgrunden kan inte åklagaren ges ansvaret för försvarets motbevisning.

Åklagare och försvarare borde ha ett gemensamt intresse av att ingen oskyldig döms för ett brott som annan begått. Parterna bör därför hjälpas åt med att se till att all bevisning och motbevisning presenteras i rätten. Åklagaren ska vara objektiv och är därmed skyldig att presentera även de bevis som talar till den tilltalades förmån. Rent processuellt är det viktigt att rätten kan ta ställning till all bevisning i målet. Utredningen i rätten blir bättre och mer robust.

Motbevisning är något positivt

Det är riktigt att tilltron till åklagarens bevisning undergrävs när försvaret åberopar motbevisning. Det är själva poängen med all motbevisning och det kan knappast åberopas som skäl för att förbjuda eller försvåra för försvaret att efterforska motbevisning.

Konsekvensen av att tillåta motbevisning är visserligen att fler skyldiga går fria, men konsekvensen av att inte tillåta motbevisning är att oskyldiga döms för brott som andra begått. I en rättsstat anses det bättre att tio skyldiga går fria än att en oskyldig döms. Opartiska domstolar bör därför inte försvåra utan i stället underlätta för parterna att åberopa bevisning. Detta är skälet till att man inte bör belägga försvarsadvokater med restriktioner.

Försvararens roll i internationell rätt

En intressant fråga är hur åklagarens långtgående rätt att meddela restriktioner förhåller sig till internationell rätt. FN, Europarådet och EU har inrättat internationella domstolar där försvararens rättigheter och skyldigheter ingående har analyserats. På ICC, International Criminal Court, försvaras de tilltalade av fristående försvararteam med rätt att företa egna utredningsåtgärder. Mig veterligt har inga åklagare i andra rättsstater samma långtgående befogenheter som svenska åklagare. Frågan är om svensk rättspraxis – att försvaret endast kan säkra egen bevisning genom åklagaren – strider mot internationell rätt.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se