”Förebilderna är så nära att vi missar dem för alla hinder”

KRÖNIKA – av Camilla Wikland, advokat, Hope Advokater.

I förra veckan deltog jag som åhörare på en kvällsföreläsning anordnad av Hilda. Hilda är ett av advokatsamfundets nätverk som arbetar för att stödja kvinnor i deras professionella utveckling inom advokatkåren och rättsväsendet. Målet är enligt samfundet att skapa förutsättningar för kvinnor att utvecklas i sitt yrke och på sikt öka antalet kvinnliga chefer och delägare.

Hilda gästades denna kväll av Advokatsamfundets generalsekreterare Mia Edwall Insulander och samfundets styrelseordförande Eva-Maj Mühlenbock. Kvällen behandlade bland annat Advokatsamfundets fortsatta arbete efter uppropet #medvilkenratt.

Kvällen bjöd på viktiga analyser och intressanta diskussioner med kvinnliga kollegor om det jämställdhetsarbete vi har framför oss i branschen. Utan att förringa betydelsen av dessa samtal, slog det mig att orättvisorna som motiverar jämställdhetskampen ibland överskuggar vägen hit och hur långt vi kommit. Det är lätt när man pratar om var vi är på väg att glömma vad vi lämnat bakom oss och vilka som gått före.

Mia Edwall Insulander och Eva-Maj Mühlenbock pratade bland annat om att en anledning till att kvinnor lämnar branschen innan de nått advokattiteln – och delägarskapet – är att det saknas kvinnliga förebilder. Jag tvivlar inte på att detta är ett skäl som många i branschen, och bland de kvinnor som lämnat branschen, känner igen. Det tåls dock att kasta två strålkastare på budbärarna. Två kvinnor på varsin ledande position i vår branschs viktigaste organ. Ibland är förebilderna så nära att vi, likt skogen, missar dem för alla hinder (träden).

På ämnet kan det knappast ha undgått någon att vi i detta land den senaste tiden haft vad som närmast får kallas en politisk karusell. En karusell som nu mynnat ut i att vi har landets första kvinnliga statsminister.

Detta skedde 100 år efter att kvinnor i Sverige fick rösta i ett allmänt val för första gången. Frö såddes och förändring skedde i en tid när kvinnor uteslöts från det politiska rummet. Detta gjordes bland annat med argument om att kvinnor inte bidrog till samhället eftersom de inte gjorde värnplikten, att kvinnligheten skulle gå förlorad om kvinnor fick plats i det politiska rummet och att kvinnohjärnan inte var skapad för politik. Rösträttskampen banade väg för kvinnor att inta platser i samhället, och vi kom för att stanna. 100 år senare har kvinnor nått till positioner som hade fått riksdagens dåvarande manschauvinister att vända sig i graven.

Efter den kvinnliga rösträtten infördes har utvecklingen bland annat inneburit att flickor år 1927 fick möjlighet att få statlig utbildning på samma villkor som pojkar. År 1938 tilläts de första preventivmedlen. År 1958 fick kvinnor rätt att vigas till präster. År 1975 infördes rätten till fri abort. År 1989 fick kvinnor möjlighet att nå alla positioner inom Försvarsmakten. År 2006 beslutade riksdagen om ett övergripande politiskt jämställdhetsmål om att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. År 2009 tilläts samkönade äktenskap. År 2018 infördes en ny sexualbrottslagstiftning i syfte att tydliggöra allas rätt att bestämma över sin kropp och sitt sexuella umgänge. Till denna lista kan vi nu tillföra: År 2021 fick Sverige sin första kvinnliga statsminister, inte en dag för tidigt.

Låt oss inte för en sekund glömma kampen för jämställdhet som vi har framför oss – låt oss bara med jämna mellanrum göra en segergest för det minskade avståndet för att nå jämställdhet. Kanske är inte jämställdheten inom räckhåll – men vi är närmre än för 100 år sedan – i en kort sekund är det gott nog.