Finanspolisen och den omvända skattjakten

KRÖNIKA – Louise Brown, antikorruptionsexpert på FCG

Den som söker, den finner. När Finanspolisen fokuserar sitt arbete på valutaväxling och utförsel av valuta från Sverige så är det där penningtvätt upptäcks. Enligt Finanspolisens ytterst läsvärda årsrapport som publicerades förra veckan, har misstänkt penningtvätt ökat med drygt 50 procent under 2021. Men eftersom vi inte vet vad den totala förekomsten av penningtvätt är, kan vi inte anta att ökad rapportering betyder mer penningtvätt. Men vi kan anta att det är en begränsad andel av bytet som upptäcks. VD på en av de största bankerna i Norden har som bekant påpekat att det är cirka 1 procent av all penningtvätt som stoppas. 

Finanspolisens rapport redogör för ett brett spann, från kriminella pengar som tvättas i idrottsrörelsen, systematiska kreditbedrägerier, till den filmiska scenen med penningkurirer med kopplingar till centralasiatisk maffia som grips på Arlanda med väskorna fulla av kontanter. Vad som också framkommer i rapporten är att knappt några misstankerapporter kommer in från fastighetsmäklarbranschen, advokatbyråer och revisorer. Fastighetsinvesteringar som ett exempel är en vanligt förekommande metod internationellt för att placera kriminella intäkter, som dock är svårtacklat då åtaganden mot penningtvätt står i konflikt med kommissions- och incitamentstrukturer. Man kan fundera över om Sverige skulle kunna vara ett undantag?

Med blicken mot framtiden, pekar Finanspolisen på den högst varierande kvaliteten på rapporteringen om misstänkt penningtvätt. Man tar också upp vikten av återkoppling om risker och tillvägagångssätt för att ha en rimlig chans att ens aspirera på att ligga steget före den ekonomiska brottsligheten. För den är välorganiserad. Finanspolisen tar också upp den omfattande kopplingen mellan grov och organiserad brottlighet och misstänkta penningtvättstransaktioner i så kallade neobanker. I sammanhanget vill jag också tipsa om en ögonöppnande läsning om match-fixning, ekobrott och kopplingar till gängkriminaliteten i DN-journalisten Jens Littorins nya bok Match-fixarna 2.

Låt oss ta ett steg tillbaka. Inom blockchain-tekniken används algoritmen Simplified Byzantine Fault Tolerance, som bygger på en spelteori där bysantinska generaler med sina arméer har omringat en fientlig styrka. Om generalerna kan enas via meddelanden sinsemellan för att attackera samtidigt besegras fienden. Om en eller flera av generalerna får motsägelsefull information och därför inte attackerar, eller attackerar vid fel tidpunkt, förloras striden och de måste kapitulera. 

Problemet är att en eller flera av generalerna eller deras kurirer kan vara förrädare som vill förstöra möjligheten till ett lyckat anfall. Algoritmerna inom blockchain syftar sålunda till att säkra meddelandekedjan i en systemmiljö med höga pålitlighetskrav och som ska verka ”trustless”, alltså utan översyn av en central part.

Den generella lösningen i teorin om de bysantinska generalerna är att det behövs oberoende observatörer eller generaler (fyra stycken) för att kunna identifiera en godtycklig förrädare. Eller sju för att klara två förrädare.

Vad har denna spelteori att göra med Finanspolisens rapport? Vårt antagna grundtillstånd i Sverige är att vi inte har några problem. Eftersom vårt samhälle och näringsliv bygger på tillit, så behövs ingen kontroll. När vi i Sverige tar initiativ för att motverka till exempel svartarbete i byggbranschen, kommer man överens om att ställa krav på transparens, exempelvis vid finansiering. Men, man är också tydlig med att tanken inte är att kontrollera. Just ordet ”kontroll” har en fadd smak. Om svartarbete skulle förekomma, förväntas att berörda parter självmant höra av sig. 

Vi vill självklart inte att bygginvesteringar finansierade av banker med hållbarhetsanspråk ska växlas in i sedlar som skickas till Baltikum i resväska, att lägenheter används som tvättomater, eller att älskade fotbollsklubbar blir spelbrickor för ligor vars tentakler nu sträcker sig från Kalmar till Kosovo. 

Erfarenheten visar stora skillnader i utfall vid självrapportering, egenutvärdering respektive oberoende granskning, där det senare ligger närmare den verklighet som exempelvis kredit- eller uppdragsgivare troligen vill ta del av. Finanspolisens årsrapport tyder bevisligen på det. När kontroller görs, får vi en rättvisande bild.  

Det faktum som vi då får leva med är att när man (väl) kontrollerar avslöjas avvikelser och oegentligheter. Det är jobbigt, då man önskar att allt och alla har goda intentioner samt förmågan att göra rätt. Motsatsen kräver ju åtgärder. 

Uppfattningen delas av ett starkt garde av experter som jag haft förmånen att jobba med under åren. Det går också att läsa i globala standarder och best practice för regelefterlevnad, föreskrifter gällande åtaganden mot penningtvätt och borde logiskt överföras till fler områden där avsikten är att motverka ekonomisk brottslighet.

Den som söker den kommer att finna. Det blir en omvänd skattjakt på svinn och stöld som kan stävjas och värden som är värda att försvara. Saknas stöd, resurser eller rent av vilja att följa upp på krav och policy, är det bättre att låta inte uttala några löften till att börja med. Det är mer trovärdigt.

Så låt mig vara tydlig. Det är inte negativt, kränkande eller relationsförstörande att göra kontroller. Snarare tvärtom, det är ansvarsfullt och bidrar till framdrift och utveckling på många plan till allas gagn. Det är en logisk och icke försumbar del i ett ständigt kvalitets- risk- och säkerhetsarbete. Utmaningen är att förstå sina risker, och göra kontroller där det är väsentligt. Det är heller inte ett arbete begränsat till våra myndigheter. Överför resonemanget till rekrytering, HR och bakgrundskontroll. Ett tankeexperiment. Skulle årliga medarbetarsamtal äga rum endast om polisen hör av sig, eller om den korrupte/mobbaren själv rapporterar i visselblåsarsystemet? 

Och jag tror inte att händerna kommer att räckas upp självmant därute i projekten när kriminella finns med i spelet. Så funkar den mänskliga algoritmen. Släpper vi inte taget om den tyvärr svårrealiserade tillitsönskan kan vi ses här i krönikan igen om tio år och prata om samma spelteoretiska problem. Och kanske en ännu mer omfattande ekobrottslighet.