Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Feministisk utrikespolitik: att lämna sina egna att dö i Afghanistan”

Krönikor
Publicerad: 2021-08-19 11:43

KRÖNIKA – av Dana Pourkomeylian, biträdande jurist på Vernia advokatbyrå, ledarskribent samt ambassadör för organisationen GAPF – glöm aldrig Pela och Fadime.

Få kan ha undgått den mänskliga katastrof som nu pågår i Afghanistan. Efter 20 år har näst intill samtliga utlandsstyrkor lämnat landet åt sitt öde, ett öde som nu verkar ligga i händerna på den islamistiska sekt som är talibanerna. På knappt en vecka intog talibanerna över hälften av landets regionhuvudstäder, och president Ashraf Ghani flydde landet i en helikopter fullproppad med kontanter.

Hur 60 000 talibaner kan överta ett land med 40 miljoner invånare och 300 000 av USA drillade afghanska soldater på en vecka är ogripbart. Emellertid klarnar bilden av kaos och korruption något när landets demokratiskt valda, och ytterst ynkliga, president hellre räddar sitt eget skinn och lämnar folket att brinna.

För Afghanistan brinner, vad än talibanernas propagandamaskin försöker att basunera ut till omvärlden. Talibanerna har erbjudit före detta regeringsanställda ”amnesti” och menar att alla kan gå tillbaka till sina arbeten som vanligt. Även kvinnor, om de arbetar i yrken som sharia anser kvinnor lämpade för – förstås. Talibanerna är långt ifrån enade, och krav på blodsutgjutelse hörs från sektens konservativa företrädare.

Och blodsutgjutelsen kommer. Just nu mobiliseras motståndet i Panshirdalen, det enda område i Afghanistan som inte kontrolleras av talibanerna. Den tidigare vicepresidenten Amrullah Saleh och försvarsministern Bismillah Mohammadi har kallat tusentals, såväl soldater som civila, till sig under Norra Alliansens flagga: ett hopp för de afghaner som är beredda att dö för sin frihet.

De som står först i ledet när denna blodsutgjutelse inleds är dock inte endast soldater, men vem än som är eller har varit associerad med regeringen och dess västerländska bundsförvanter. Med andra ord även den av svenska försvarsmaktens lokalanställda personal som nu lämnats åt sina öden.

Att bistå utländska soldater med hjälp – oaktat om man varit tolk eller kökspersonal – sätter en måltavla mellan ögonen. När spänningen mellan talibanerna och regeringsstyrkorna i Panshirdalen brister kommer den av talibanerna utlovade amnestin vara lika lite värt som den svenska regeringens så kallade ”feministiska utrikespolitik”. Det krävs inte särskilt många hjärnceller att förstå att tusentals oskyldiga kommer dö och torteras i inbördeskrigets kaos, och ännu färre att begripa att krigsstinna talibaner inte kommer att bry sig om några tidigare löften när de knackar på före detta lokalanställdas dörrar.

När Moderaterna den 9 augusti krävde att de afghanska tolkarna skulle hämtas till Sverige svarade justitieminister Morgan Johansson att det inte var rimligt, eftersom det kunde röra om ”Kanske 10 000 personer”. Han sa även att ”Vi inte kan fylla kvotflyktingplatserna med afghaner som någon gång arbetat för Sverige”. Ministern menade även att en sådan åtgärd skulle strida mot grundlagen.

Johansson har inte bara fel i sak, han är också groteskt respektlös i sitt uttalande. För det första handlar det inte om ”Afghaner som någon gång arbetat för Sverige”, utan om afghaner som på grund av att de arbetat och bistått svensk militär i ISAF nu har en måltavla mellan ögonen när talibanerna – i ett korrupt klansamhälle – intar deras hemstäder.

För det andra är det skamlöst vilseledande av Johansson att slänga ur sig siffran ”10 000 afghaner”, som om han försökte göra en egen parodi på radioprogrammet Hassan 1994. Som mest ingick runt 1000 svenska soldater styrkan på basen Camp Northern Lights. 2014 lämnades basen över till den afghanska staten, och Alliansen instruerade då Migrationsverket och Försvarsmakten att hjälpa tolkarna söka uppehållstillstånd genom kvotflyktingsystemet. Därefter bestod det svenska bidraget av cirka 50 soldater. Morgan Johanssons beräkning innebär att varje svensk soldat inte bara skulle ha en egen personlig tolk, men att dennes familj ska bestå av 199 personer. Hans mattekunskaper är alltså ungefär lika goda som de svenska PISA-resultaten.

För det tredje har Morgan Johansson och Socialdemokraterna under lång tid högt och stolt basunerat att tala om flyktingar i volym är något ovärdigt smutsigt reserverat för Sverigedemokraterna. Varför regeringen anser det förbjudet att tala om volymer när det handlar om att ge amnesti åt 10 000 gymnasieelever utan asylskäl, men helt okej när det istället handlar om max 200 personer som genom sin gärning för svenska soldater nu riskerar döden är rent hyckleri.

Slutligen: det är fullt möjligt att skydda de lokalanställda via kvotflyktingsystemet, det som 2014 blev kallat ”den särskilda ordningen”. Dock ska det inte behöva vara så byråkratiskt och typiskt svenskt krångligt. Inte när det handlar om vår förbannade plikt att skydda dem som skyddat oss. Att det inte finns någon skyddsventil i svensk lag som skyndsamt kan erbjuda fristad för utländsk personal har nu varit ett känt problem i 8 år. Regeringen Löfvén har till och med uppmanats i den av dem själva tillsatta utredningen SOU:2017:16 att reformera utlänningslagen för detta syfte.

En feministisk utrikespolitik som lämnar sina egna att dö är inte sitt namn värt. Den opposition som menar allvar med att utmana den bör således inte stanna vid att klaga i sociala medier, utan lägga fram det skarpa lagförslag som krävs för att inte också tolkarna i Mali ska gå sina afghanska kollegors öde till mötes.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se