av Johanna van Rooij, rådman
Hur ska en domare agera i ett samhälle där grundläggande rättigheter ifrågasätts? Den polska domaren Dorata Zabłudowska talade nyligen på ett seminarium i riksdagen, om hur polska nationalkonservativa politiker för några år sedan försökte angripa domstolarnas oberoende. Hon förklarade att medborgare och domare behöver ”stå tillsammans, hålla fast vid värderingar och alltid säga sanningen”. Det handlar enligt henne om att skydda domstolarna som grundbult i en demokrati.
Men vad innebär de här råden för oss svenska domare? På vilket sätt behöver vi ”säga sanningen” och vilka värderingar är det som vi behöver hålla fast vid? Finns det en risk att domstolarnas oberoende hotas även här i vårt land? Hur kan vi i så fall motverka ett sådant scenario?
”Ett djävla skämt”
Ett exempel från Sverige: Efter det så kallade påskupploppet meddelade Solna tingsrätt ett antal friande domar, vilka fick den tidigare ordföranden för justitieutskottet Richard Jomshof att uttrycka att domsluten var ett ”djävla skämt, minst sagt” och att det var hans ”förbannade ansvar” att reagera.
Jag vill inte på något sätt ifrågasätta vikten av en allmän samhällsdebatt i svallvågorna efter domar – tvärtom. Men om vi ser den här politiska pressen på domstolarna i ett internationellt perspektiv – kan vi då inte också se en tendens?
Domstolarna har en unik roll i en demokratisk rättsstat – som garanten för medborgarnas rättigheter och som ett skydd mot maktmissbruk och orättvisa beslut. Det är de värderingarna, rättssystemets fundament, som måste försvaras i vår tid. Och det känns på många sätt brådskande.
Vad skulle kunna hända i Sverige om domstolarnas oberoende började utmanas från politiskt håll på ett mer genomgripande sätt? Oron inför ett sådant scenario har fått svenska jurister och politiker att börja agera för att på flera sätt skärpa skyddet för domstolarnas oberoende. Det är förstås positivt.
Känslan att vi är illa rustade
Samtidigt har jag länge haft svårt att göra mig kvitt känslan av att vi domare står ganska illa rustade för ett eventuellt framtida populistiskt maktövertagande, där domstolarnas oberoende hotas av inskränkningar. Men jag har haft lite svårt att förstå varför jag har den där känslan – misstror jag verkligen att vi domare kan stå upp för vår sak?
Min känsla blev plötsligt mer konkret när jag under det nämnda seminariet i riksdagen hörde den polska domarens påpekande, om att det avgörande är att ”hålla fast vid värderingar” och att ”alltid säga sanningen”. För tyvärr känns den typen av civilkurage inte som det som alltid präglar Sveriges Domstolar.
Oprofessionellt och splittrande?
Min uppfattning är att det sedan lång tid snarare råder en försiktighetskultur i domstolarna, med en arbetsmiljö som framför allt premierar effektivitet. Visst, effektivitetsfokuset är förstås alstrat av den höga belastningen på domstolarna, men särskilt i vår tid behöver domstolarna bevara en miljö öppen för samhällsdiskussioner. Redan under notarietjänstgöringen slogs jag av att man inte hade möjlighet att diskutera samhällsfrågor alls så fritt som på mina tidigare arbetsplatser.
Det var som om domarna ansåg att objektivitetskravet i yrkesrollen hindrade dem från att också i fikarummet överhuvudtaget ha värderelaterade diskussioner. Att ha åsikter betraktades lätt som oprofessionellt.
Också som mer yrkeserfaren domare har jag vid flera tillfällen förvånats över den ovilja som många domare tycks känna inför åsiktsutbyten. När jag som hovrättsassessor nyligen var på intervjuer vid olika domstolar för att söka ordinarie domartjänst fick jag vid en arbetsplats en fråga om hur det skulle märkas om jag började som medarbetare. Jag svarade att jag var en engagerad person som gärna diskuterade samhällsfrågor under fikarasterna. Svaret tycktes oönskat, och den potentiellt kommande chefen förklarade kort att samhällsdiskussioner kunde så split mellan medarbetarna.
Nog för att vi numera kanske har en samhällskultur som är mer polariserad än tidigare, men är svaret på det att våra samhällsbärande institutioner – som Sveriges Domstolar – inte ska diskutera angelägna samhällsfrågor? Och är det inte så att just gemensamma diskussioner, med utbyten av olika perspektiv, utvecklar vårt allmänna omdöme – en domaregenskap som så ofta lyfts fram som en av de viktigaste?
När materiell juridik genomgår drastiska och, i mitt tycke, repressiva förändringar, såsom alla lagändringar inom straffrätten och migrationsrätten det senaste decenniet, är det därför kanske inte så konstigt att domare inte är beredda att delta i samhällsdebatten utöver de synpunkter som lämnas genom domstolarnas remissvar. Det upprop mot förslaget om att sänka straffmyndighetsåldern som nyligen överlämnades till Justitiedepartementet skrevs under av 167 åklagare men endast av en ordinarie domare från allmän domstol, trots att det även adresserats till många av dem. Kritiken var begränsad till att främst peka på att förslaget saknar tillräckligt underlag och evidens, knappast en vidare kontroversiell hållning.
Passivitet som norm
Domarna i fråga skulle nog svara att de vill värna sitt oberoende och att man bör skilja mellan ett försvar av domstolarnas roll som sådan och ett ställningstagande inom den materiella juridik som man kan komma att tillämpa i rättskipningen. Men att knappt någon ordinarie domare vill uttrycka sina farhågor mot ett lagförslag som snart kan skapa en arbetssituation där de tvingas besluta om de ska häkta barn som kanske inte ens påbörjat puberteten tycker jag är konstigt.
Vi tycks ha skapat en egen norm inom Sveriges Domstolar där det normala som domare är att aldrig ta ställning i sak offentligt. Men att förhålla sig passiv kan också sägas vara ett ställningstagande och arbetskulturer riskerar att cementeras. Man skulle också kunna argumentera för att hållningen är inkonsekvent då vi i Sverige tillåter domare att vid sidan om sin tjänstgöring vara politiskt engagerade.
Den polska erfarenheten är att det kan gå mycket snabbt att montera ner domstolarnas oberoende. De folkvalda politikerna tog där till flera kreativa och effektiva åtgärder i syfte att få osjälvständiga domstolar.
Ett av den polska domarens medskick var ”håll fast vid värderingarna”. Men när vi så sällan ger oss själva tillfälle att diskutera värdefrågor, är vi säkra på att vi den dag det behövs vet vilka de viktiga värdena är? Och kommer Sveriges domare ha beredskap och mod att värna rättssäkerheten och de mänskliga rättigheterna i ett kritiskt läge när vi så länge skapat ett normativt beteende som går ut på att förhålla oss passiva?
Fotnot: I en tidigare version citerade debattören Jägarförbundets tidigare ordförande Peter Eriksson. Då citatet saknar källhänvisning har det tagits bort. /Red
