”En fråga om samhällets ansvar att skapa trygghet för sina medborgare”
KRÖNIKA – av Camilla Wikland, advokat, Hope Advokater.
Förra veckan hade jag den stora äran att delta på en anhörigträff med organisationen RAV, Riksorganisationen för Anhöriga till Våldsdödade. Det var med stor vördnad, ödmjukhet och respekt för deltagarna och deras upplevelser jag föreläste om målsägandebiträdets roll i rättsprocessen när den anhöriga står som målsägande.
De anhöriga hade många frågor om rättsprocessen men det var tydligt att en fråga skapade extra mycket oro. Rädslan för att sakna målsägandebiträde och stöd i högre rätt vid en överklagan. Efter att ha hört de anhöriga berätta om sina erfarenheter av rättsprocessen var denna oro lätt att förstå. Flera av dem har upplevt en stor informationsbrist och har för sent informerats om att de har rätt till ett målsägandebiträde. Att riskera att behöva gå igenom den fortsatta processen i hovrätten utan målsägandebiträde upplevs av de brottsutsatta som en kränkning och ett svek från lagstiftaren.
Tidigare har målsäganden haft rätt till ett målsägandebiträde även i högre rätt om domen överklagas av åklagaren eller den tilltalade i ansvarsdelen. Den 1 juli 2018 ändrades reglerna om målsägandebiträde och nu sträcker sig uppdraget fram till tingsrättsdomen vunnit laga kraft. De nya reglerna innebär att målsäganden själv behöver ansöka om att få ha ett målsägandebiträde i hovrätten, varefter en ny prövning av behovet ska göras. Vid en sådan prövning ska hänsyn tas till om det ska hållas nya förhör med målsäganden, vilka frågor som ska prövas om det enskilda anspråket och om det finns något särskilt skäl som gör att målsäganden har behov av ett målsägandebiträde.
Åklagarmyndigheten och Justitiekanslern var två av remissinstanserna som avstyrkte lagändringen. Båda myndigheterna skriver i sitt remissvar att den här regleringen riskerar att försämra brottsoffrets ställning i hovrätten. Det kan också leda till att målsäganden upplever att hen inte längre är en viktig del av processen. Det är vid ett möte med en organisation som RAV tydligt att Åklagarmyndighetens och Justitiekanslerns spåkulor visade rätt. För brottsutsatta personer signalerar den här lagändringen att deras plats i rättsprocessen inte tas på samma allvar som den tilltalades.
Om målsäganden för talan om enskilt anspråk i hovrätten menar lagstiftaren att åklagaren kan ge ett lika gott stöd som ett målsägandebiträde. Lagstiftaren visar med denna uppfattning att det saknas förståelse för vilket behov de brottsutsatta har av trygghet och stöttning genom processen. Detta oaktat skadeståndsfrågans rättsliga karaktär. Lagstiftaren förminskar inte bara målsägandebiträdets roll inför och under förhandlingen, utan reducerar också målsägandens plats i processen till en fråga om ett schabloniserat ekonomiskt belopp. Åklagaren är med hänsyn till objektivitetsplikten förhindrad att ta sig an målsäganden på ett sådant sätt att målsägandens intressen och rättigheter tillvaratas på ett rättssäkert sätt.
Deltagarna på anhörigträffen med RAV var tydliga i sin kritik. Känslan av att inte få en rättvis rättegång börjar redan vid den initiala oron om att inte få ha med sig målsägandebiträdet under hela rättsprocessen. Den nya regleringen kan också leda till att målsäganden i hovrättsprocessen tvingas byta ombud. Något som Åklagarmyndigheten lyfte fram i sin kritik mot lagförslaget. Om försvaret åberopar omförhör med målsäganden sent i processen, och målsäganden därmed har rätt till ett biträde, är risken överhängande att det tidigare målsägandebiträdet inte kommer ha möjlighet att närvara.
Det här är i förlängningen inte så mycket en fråga om den specifika lagstiftningen som en fråga om samhällets ansvar att skapa trygghet för sina medborgare. De brottsutsatta jag pratat med vittnar om en obalans i processen till fördel för den tilltalade. Lagstiftaren har i det här fallet låtit ekonomiska incitament stå över de mänskliga behoven. Konsekvensen blir att den brottsutsattes position i processen försvagas och rättssäkerheten för de brottsutsatta inskränks.
