Tara Abdi, vd och medgrundare av Brayns.
De senaste besluten mot Zimpler och AB Trav och Galopp (ATG) visar något som sträcker sig långt bortom två enskilda företag. De visar ett systemfel. Våra nuvarande AML-strukturer ser, men förstår inte.
Jag har i flera år försökt förändra hur vi motverkar finansiell brottslighet inifrån. Jag har pratat om passion, om engagemang, om vikten av att vara streetsmart och förstå den verklighet som gömmer sig bakom siffror, transaktioner och policydokument. Jag har trott att om vi bara arbetar tillräckligt hårt, utbildar, samordnar och förklarar, så går det att skapa en förändring.
Men jag har också insett något som blivit allt svårare att ignorera: vi kommer inte lyckas, inte med de verktyg vi använder idag. Våra system är byggda för att följa regler, inte för att förstå risk.
De senaste besluten mot Zimpler och ATG visar det svart på vitt. Finansinspektionen konstaterar att Zimpler haft system för transaktionsövervakning, men att de inte fungerade tillräckligt effektivt i praktiken. Spelinspektionen gjorde i sitt beslut mot ATG samma bedömning – ett beslut som nyligen fastställdes av Kammarrätten – rutinerna fanns, men de tillämpades inte på ett sätt som fångade upp de risker som faktiskt fanns. Gemensamt är att bristerna inte handlar om reglernas innehåll, utan om förmågan att tolka verkligheten.
Det här är inte en fråga om enskilda bolag. Det är ett strukturellt problem. Vi har byggt en regelefterlevnadsapparat som producerar data, men inte förståelse. Dagens AML-system är byggda för att känna igen mönster som någon redan har definierat – inte för att förstå när verkligheten förändras. Resultatet blir en illusion av trygghet: allting dokumenteras, men lite förstås. Vi har låst in oss i system som är designade för att uppfylla krav, inte för att lösa problemet.
Samtidigt har vi fler kontroller än någonsin, men brotten fortsätter. Vi har mer data än någonsin, men mindre förståelse för vad den betyder. Vi har fler människor som arbetar med AML än någonsin, men färre som känner att deras arbete gör verklig skillnad.
Jag tror inte längre att problemet är människor. Jag tror att problemet är hur vi byggt systemen och förutsättningarna omkring dem. Vi har reducerat compliance och regelefterlevnad till ett mekaniskt uppdrag: checka av boxar, samla in, matcha, rapportera. Men den som någon gång försökt förstå en verklig risk vet att verkligheten inte låter sig fångas i fasta regler. Den kräver tolkning, erfarenhet, intuition och teknik som kan förstärka det.
Det är här artificiell intelligens kommer in. Inte som modeord, utan som nödvändighet. AI kan ge oss förmågan att se sammanhang, förstå beteenden över tid, upptäcka förändringar innan de blir problem. Den kan tolka data i sin kontext, lära sig av historien och uppdatera riskbilder dynamiskt. Det är den intelligens som saknas i dagens AML-system – förmågan att tänka, inte bara reagera.
Men teknik i sig räcker inte. Förändringen handlar lika mycket om hur vi ser på compliance och regelefterlevnad – som ett sätt att skapa insikt, inte bara bekräfta efterlevnaden. Så länge vi fortsätter mäta framgång i antal rapporter eller granskade kunder kommer vi inte komma närmare målet. Vi behöver börja mäta något annat: vår förståelse för risk, vår förmåga att agera i tid, vår träffsäkerhet.
Vi måste våga låta teknik ta plats där människor inte räcker till, men också låta människor ta plats där tekniken inte förstår. Det är i samspelet mellan mänskligt omdöme och maskinell intelligens som framtidens AML-arbete finns.
Jag har länge trott att det går att förändra strukturerna inifrån. Men jag har landat i att så länge vi har statiska systemstöd kommer det inte ske. Den goda viljan, engagemanget, kompetensen – allt riskerar att kvävas i den logik vi själva byggt. Men jag har också landat i något annat: vi kan bygga nytt. Vi kan bygga system som lär sig, förstår och agerar, inte för att ersätta oss, utan för att hjälpa oss se det vi själva inte hinner se.
Effektivitet i AML handlar inte längre om att följa lagens bokstav, utan om att uppfylla dess syfte. Syftet är tydligt: att förhindra att brottsliga pengar blir en del av vårt finansiella blodomlopp. För att göra det krävs inte fler regler, utan mer intelligens.
Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi förbättra det gamla, eller så börjar vi bygga det som faktiskt fungerar. Vi kan fortsätta tala om kontroll. Eller så kan vi börja tala om förståelse och bygga något som faktiskt fungerar. Jag vet vad jag väljer.