av Ulrika Rogland, advokat
Jag tittar på granskningen av Catrine da Costa fallet och förfäras. 1984 känns inte som så längesen även om jag vet att det är ett bra tag sen. Det var året jag började läsa juridik i Lund. Men när jag ser programmet inser jag att 1984 är oändligt längesen. Särskilt när man jämför med ur man såg på barn och barns uppgifter 1984 jämfört med idag.
I Catrine da Costa-fallet fick ett mycket litet barns uppgifter stor betydelse. Eller nej det är en mammas uppgifter om vad ett barn sagt som fick stor betydelse i förundersökningen.
Detta skulle inte kunna hända idag. Idag är det precis tvärtom. En förälder som berättar vad en barn har sagt blir starkt ifrågasatt och särskilt om föräldern haft många samtal med barnet.
Vi vet att barn lätt blir påverkade och att man därför inte kan ställa suggestiva eller ledande frågor till ett barn. Särskilt bekymmersamt blir det då när man inte vet på vilket sätt uppgifterna kommit fram. Har barnet berättat spontant, hur har frågorna ställts, varför berättar barnet om detta just nu?
Barn som har information ska höras av förhörsledare med särskild utbildning och oftast hörs de när föräldrarna inte är närvarande för att de inte ska påverkas. En särskild företrädare hämtar barnet till förhöret när någon närstående är misstänkt och träder in i vårdnadshavarens ställe under förhöret. Allt för att barnet inte ska påverkas
Barn under tre år hörs inte i förundersökningar då forskning har visat att barn är trovärdiga och tillförlitliga först vid tre till fyra års ålder.
Kunskapen om barn och barns uppgifter har höjts avsevärt sedan 1984 men finns fortfarande mycket kvar att göra.
1984 kunde uppenbarligen ett mycket litet barns uppgifter få stor betydelse i en förundersökning.
Idag får barns uppgifter alltför ofta för liten betydelse. Och en förälder som hör ett barn berätta kan sällan vara barnets språkrör även om barnet har berättat spontant och utan påverkan. Om barnet inte klarar av att berätta i ett polisförhör får uppgifterna från föräldern sällan någon betydelse alls. Och sällan hörs barn mer än en gång trots att man vet att det ofta behövs mer än ett förhör för att ett barn ska kunna berätta.
Så det finns mer att göra för att barn ska få komma till tals men jag är väldigt tacksam över att det som hände i Catrine da Costa fallet inte skulle kunna hända idag.
