Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Det där med samtycke – hur svårt kan det vara?”

Krönikor
Publicerad: 2019-08-29 11:10

KRÖNIKA – av Anna Skarhed, jurist, tidigare justitieråd i Högsta domstolen och justitiekansler 2009–2018.

Vad är det med sexualbrottslagstiftningen som gör att den hela tiden hamnar i debattfokus? Idag när vi anser oss vara så frigjorda och upplysta och moderna? Visst, sexualitet och sexuella relationer är (faktiskt alltjämt) spännande. Och sexualiteten liknar inte ”varje annat fenomen”, något jag tänkte återkomma till i en senare krönika. Uttrycket har jag lånat från Lena Anderssons ledare i DN den 20 juli i år, och i den frågan delar jag alltså hennes uppfattning. Kopplingen till religion och moral liksom vår syn på manligt och kvinnligt där kontrollen av kvinnans (!) sexualitet historiskt ansetts samhällsviktig är också självklara delar av förklaringen. Utredningarna om sexualbrotten har varit otaliga och uppfattningarna över tid skiftande.

Nu är det samtyckeslagstiftningen som debatteras. Så betecknas ofta den ändring i brottsbalkens bestämmelse om våldtäkt i 6 kap 1 § som trädde i kraft den 1 juli 2018. Bestämmelsens inledning lyder; ”Den som, med en person som inte deltar frivilligt, genomför ett samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två år och högst sex år. Vid bedömningen av om ett deltagande är frivilligt eller inte ska det särskilt beaktas om frivillighet har kommit till uttryck genom ord eller handling eller på annat sätt…” Samtidigt infördes ett nytt brott ”oaktsam våldtäkt” i en ny bestämmelse 6 kap 1 a §.

Det är inte möjligt att i en kort krönika sammanfatta de resonemang som efter år av allmän debatt och juridiskt analyserande lett fram till dessa ändringar. Den utredning som låg till grund för de senaste ändringarna, 2014 års sexualbrottskommitté (SOU 2016:60 Ett starkare skydd för den sexuella integriteten), omfattar nästan 600 sidor och propositionen (prop. 2016/17:222 Ett starkt straffrättsligt skydd för den personliga integriteten)140 sidor.

För mig har det länge, rent logiskt men också mot bakgrund av olika frikännande domar i våldtäktsmål, varit självklart att höra till de många som ansett att samtycke borde föras in som ett moment i våldtäktsbestämmelsen. Jag beundrade professorn i straffrätt Madeleine Leijonhufvud för hennes outtröttliga engagemang för införandet av en samtyckeslagstiftning. Hon fick stöd men utsattes också för mycket kritik, inte sällan osaklig. Hon stod hela vägen fast i sin uppfattning som hon bland annat. redan 2008 presenterade i boken Samtyckesutredningen, en genomgripande undersökning i samma form som en offentlig utredning. Madeleine avled i juni 2018. Hon hann uppleva riksdagens beslut men finns tyvärr inte med idag för att debattera och se effekterna av den lagändring hon i så hög grad bidragit till.

Madeleines engagemang följer en linje där framför allt modiga kvinnor argumenterat för ändringar i synen på sexualitet och sexualbrotten. Också den linjen är för lång för att få plats i en krönika men jag kan erinra om att det var först 1965 som vi i Sverige förbjöd våldtäkt inom äktenskapet. Jag vill även tipsa om Maria Pia Boëtius bok ”Skylla sig själv – en bok om våldtäkt ” som följde efter den sexualbrottsutredning (SOU 1976:9 Sexuella övergrepp) som ansåg att våldtäkt borde avdramatiseras genom sänkta straff och att ”den tvingades handlande före övergreppet eller eljest” skulle utgöra skäl för att anse gärningen mindre grov.

Den utredningen möttes 1976 av en kritikstorm, där kvinnorörelsen var motorn, och hamnade i papperskorgen men det är ett eko av dess argumentationen jag tycker återkommer när jag i sommar har läst Lena Andersson och Lisa Magnusson i DN (ledare20 juli respektive 22 augusti). Kloka och skickliga skribenter och såvitt jag förstår moderna kvinnor som enligt min mening hamnat så helt fel. Som en megafon för gamla unkna uppfattningar om kvinnlig och manlig sexualitet och om hur vi som människor ska behandla varandra.

Deras tes tycks vara att kravet på samtycke i lagstiftningen skulle signalera att kvinnor inte är kapabla att ta hand om sig själva, att sex är farligt och att helt normala män (för de talar bara om män) riskerar att betraktas som monster. En bisarr tolkning av lagen enligt min mening, men kanske finns det en förklaring.   

Lena Andersson utgick i sin ledare från den dom som Högsta domstolen hade meddelat den 11 juli och där man för första gången prövade den nya lagstiftningen. Målet (B 1200-19 ”Övernattningen”) gällde frågan om ansvar och påföljd för våldtäkt alternativt oaktsam våldtäkt. Domslutet i Högsta domstolen blev, såvitt nu är av intresse, att den tilltalade dömdes för oaktsam våldtäkt. Efter att ha läst domen tycker jag att slutet är logiskt och jag kan inte se annat än att domstolen med den allra största noggrannhet prövat ansvarsfrågan enligt den nya regleringen. En iakttagelse jag gör är att målsägandens berättelse, som alltid när ord står mot ord, nagelfars. Men till skillnad mot tidigare har även den tilltalades berättelse tydligt analyserats och bedömts av domstolen. Målsäganden och den tilltalade behandlas faktiskt av Högsta domstolen som jämställda parter.

Men jag kan förstå om både Lena och Lisa gått vilse i domen! Så mycket text och intrikat resonerande och olika frågeställningar som vänds och vrids på för att komma till slutet. Hyfsat van att läsa domar blir jag faktiskt ganska matt!   

Men hur svårt kan det vara? Kan vi ändå inte idag enas om att det inte är ok att ha sex med en person som inte vill? Att det inte är något konstigt med att värna varje människas kroppsliga integritet likaväl som den i cyberrymden? Det är väl fullständigt självklart att det ska finnas ett samtycke? Och det konstiga är att detta behövde sättas på pränt! Som jag ser det är det viktigaste med samtyckesregeln att den förhoppningsvis ska ha en normerande funktion. Det handlar inte om, återigen med Lena Anderssons ord, att ”staten” går in för att ”bringa reda i våra ambivalenta relationer”. Det handlar om att vi (genom våra valda ombud i riksdagen) beslutat att lagstiftningen ska spegla den jämställdhet och respekt för andra människor (inklusive kvinnor!) som är grunden för vårt moderna demokratiska samhälle.

Det går inte längre att ”tro” att den andra (oftast kvinnan) ville och att uppfatta passivitet som att hon inte menade nej. Så har tilltalade i våldtäktsmål ofta argumenterat och kommit undan. De har därmed vidmakthållit en urgammal och förlegad syn på kvinnan; som någon som nog egentligen vill, som inte kan tala för sig och som ska betvingas. Nu är istället den självklara utgångspunkten att om den som tar initiativet inte är säker på att den andra personen vill så får hen faktiskt fråga! En enkel fråga innan man sätter igång; vill du ha sex med mig här och nu? Jag hävdar i och för sig att det, även utan en sådan direkt fråga, är omöjligt att inte veta om den man ha sex med vill vara med. Och det gör jag utifrån den självklara uppfattningen att detta också gäller för män.

Jag tycker det är särskilt sorgligt och märkligt när kvinnor med makten att höras i viktiga medier förmedlar ett budskap som ger stöd åt de tyvärr alltjämt existerande krafter där feminist är ett skällsord och arbete för jämställdhet en källa till föraktfulla skämt. Kanske anser de att män behöver stöd och hjälp och saknar förmåga att värna sin rätt? Jag har i sommar inte noterat några män med makt som känt sig manade att gå i strid mot samtyckesregeln.

Krönikan är en del av Dagens Juridiks nya satsning, tillsammans med Legally Lady,där advokat Ulrika Rogland, tidigare justitiekansler Anna Skarhed, advokat Camilla Wikland samt juristerna bakom #medvilkenrätt Emma Fagervall, Ida Kjos och Caroline Snellman turas om att skriva kolumner en gång i veckan.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se