av advokaterna Camilla Wikland och Amanda Mikaelsdotter. Båda vid Hope Advokater.
Den ena av oss har just lämnat planering och genomförande av ett stort studentfirande bakom sig. Den andra har avrundat vårens födelsedagsfiranden med ett tre dagars bröllop.
Många som jobbar i den här branschen vet dessutom hur arbetet ser ut just nu. Det är slutspurten före semestern, där allt ska hinnas med innan stora delar av rättsväsendet tar kollektiv time-out. Domar ska avkunnas, yttranden och överklaganden skrivas och blanketter lämnas in. Mitt i detta ska vi också helst få in ett midsommarfirande.
Det är såklart ett enormt privilegium att ha sociala tillställningar att få vara en del av. Att ha sociala nätverk, familj, vänner och fester att bli inbjuden till är inget man ska ta för givet. Men den här tiden på året kan man ändå få tillåta sig att känna att man inte, i första hand, längtar efter ännu ett långbord, utan snarare: kan vi börja med ledighet från firanden?
Men, har ni någon gång försökt säga nej till ett högtidsfirande? Har ni någon gång försökt säga att ni väljer att fira midsommar själva? Då vet ni att det sällan tas emot med en axelryckning.
Kanske beror det på att midsommar inte bara är en högtid, utan snarare en nationell ritual. Det fungerar som en kollektiv försäkran om att vi fortfarande vet hur man umgås, sjunger, dansar som små grodor och äter sill i rätt ordning. Den är djupt rotad i något vi sällan pratar om, men som vi ändå förväntas känna: det är så här vi ska göra. Det är inte en regel, men många agerar som om frånvaron från festen skulle vara straffsanktionerad.
Vi som arbetar med juridik är vana vid att hantera regler och dess gränser, konsekvenserna av att bryta mot dem och att antingen värna eller ifrågasätta reglernas legitimitet. Vi vet hur viktigt det är att lagar är tydliga, prövbara och rättssäkra. Men parallellt med rättssystemet finns ett annat, tystare system som ofta styr oss minst lika mycket, om inte mer: det sociala normsystemet, med sina egna sanktioner.
Just traditioner, som midsommar, har en särskild kraft i det systemet eftersom de bär på både känslomässig laddning och kulturell förväntan. Det handlar inte bara om att vara med eller inte, utan om att bekräfta något gemensamt och att få känna tillhörighet. Att tacka nej till det gemensamma kan uppfattas, medvetet eller inte, som ett ifrågasättande av själva samhörigheten.
I juridiken har vi formella straff som är skrivna, granskade och möjliga att överklaga. De sociala straffen däremot, som att välja bort midsommarfirandet, är oreglerade men kan vara minst lika kännbara. Att välja bort stång, jordgubbstårta och dans är inte bara ett privat beslut, det riskerar att bli ett socialt brott. Inte mot lagen, men mot den sociala gemenskapen, och den domen kan vara både snabbare och mer fördömande än den juridiska.
Det är förstås inte midsommarens fel. Traditioner i sig är inte onda. Tvärtom kan de skapa samhörighet, trygghet och struktur i ett samhälle som annars känns splittrat. Men traditionerna är inte neutrala. Tvärtom formar de vårt handlingsutrymme och skapar en uppfattning om vad som är normalt, och vad som inte är det. Det är när traditionen blir så stark att den förutsätts vara allmängiltig som den också riskerar att bli exkluderande. Den som inte kan, vill eller har möjlighet att delta – av sociala, kulturella, ekonomiska eller bara personliga skäl – riskerar att dömas av gruppen. En dom som avkunnas utan att någon höjer rösten. Det bara sker.
Juridiken har åtminstone ambitionen att vara allmän, förutsägbar och möjliggöra en objektiv prövning. Traditionerna har ingen rättssäkerhet. De tillämpar ett eget sanktionssystem och den som drabbas får sällan möjlighet att yttra sig. Det betyder inte att vi ska sluta fira, men kanske bör vi fundera mer på varför vi gör det och hur vi reagerar när någon säger att den inte ska vara med. Om vi som samhälle på riktigt värnar valfrihet, inkludering och respekt, måste vi ha lika nära till att bjuda in, som till att acceptera när någon säger ”nej tack, jag stannar hemma i år”.
Så om någon i år berättar att de tänker hoppa över stången, sillen, nubben eller till och med hela sällskapet, då bekräftar vi att platsen finns kvar, och önska dem en glad midsommar!
