av Nooshi Aknooni Ficks, advokat och grundare av Advokatfirman Aknooni Ficks som arbetat som affärsjurist men numera är specialiserad på brottmål och arbetar som försvarsadvokat, målsägandebiträde och särskild företrädare för barn.
De senaste månaderna har vi mötts av väldigt mycket mörker och den dystra verkligheten som vi alla lever i börjar sakta bli en normaliserad vardag.
Januari månad bestod av rekordmånga sprängningar utförda av unga gärningsmän. Något som uppmärksammades av både media och politiker. Och som ledde till att Sveriges statsminister, mitt under direktsändning i TV4:s Nyhetsmorgon, valde att bemöta dessa problem med att mycket av brottsligheten beror på invandringen. Tidigare har dessa våldsdåd och skjutningar blivit benämnda som ”inhemsk terrorism” av våra politiker.
Den hårda retoriken som vi mötts av under de senaste årens kriminalpolitik kan inte ha undgått någon. Jag är fullt medveten om alla de utmaningar som vi står inför på grund av den ökade och alltmer grova brottsligheten. Men sådant som man inte vågade säga högt för några år sedan är idag vardagsmat, vilket har lett till en ökad polarisering i vårt samhälle.
En knapp vecka efter statsministerns intervju i TV4, möttes vi av den fruktansvärda nyheten om att det skett en masskjutning på Risbergska skolan i Örebro. Snabbt fick vi veta att majoriteten av offren hade utländskt härkomst. Sverige höll andan i väntan på att gärningsmannen identifierades och kort därpå fick vi veta att det rörde sig om en svensk man som begått Sveriges värsta masskjutning. Våra makthavare, polisen och media var dock snabba med att uttrycka att detta fruktansvärda dåd inte hade ett ideologiskt motiv som det så fint heter. Det har nu gått drygt en månad sedan det värsta massmordet i Sverige och fortfarande är motivbilden oklar och officiellt okänd.
Jag kan inte annat än att instämma med Jan Guillou som skrev i Aftonbladet den 9 mars 2025 om att ordvalet varit helt annorlunda om mördaren hette Muhammed. Då hade vi minsann fått höra om hur detta gärningsmannen var en terrorist där detta massmord hade gått under benämningen terrordåd. Media hade sannolikt rapporterat om detta betydligt längre och på ett helt annorlunda sätt. Vi hade inte behövt läsa om att Sveriges värsta massmördare blev glad av att gå ut med sina föräldrars hund, utan vi hade istället fått höra om alla hans hemska sidor. Men istället har han kommit lindrigt undan och informationen kring massmördaren och hans motiv är än idag mycket knapphändig.
Visst har medierna rapporterat och det har skrivits några debattartiklar. Och de allra flest politiker, visade sin respekt och besökte Örebro direkt efter masskjutningen. Men det där djupa samtalet om vad den här händelsen betyder för vårt samhälle – det har uteblivit. Drygt en månad efter Sveriges värsta massmord har rubrikerna istället minskat påtagligt och samtalen lyser med sin frånvaro. Det står ingenting om offren som miste sitt liv på detta fruktansvärda sätt och det har inte heller talats om deras kamp och strävan efter ett bättre liv.
När krutet har lagt sig efter detta fruktansvärda dåd har vi istället mötts av en tystnad. De anhöriga till alla dessa offer fumlar säkerligen i ett mörker och det trauma som detta har inneburit för dem går inte ens att beskriva i ord. Men traumat stannar inte bara hos de anhöriga och alla de som befann sig på platsen. Alla vi andra, alla vi som inte är etniskt svenskar, går igenom ett gemensamt trauma och en rädsla om att det kanske räcker med att möta fel person och som ser vårt mörka hår som provocerande.
Efter det här fruktansvärda dådet i Örebro har jag kastats tillbaka i tiden och närmare bestämt till 1990-talet när jag precis hade flyttat till Sverige som ett litet barn. Trots att jag var ett barn var jag livrädd för att min pappa skulle bli mördad av lasermannen på väg hem från jobbet, eftersom lasermannen hatade invandrare och sådana som oss. Och nu, drygt 30 år senare är jag precis lika rädd för att fel person tar till sig av den hårda retoriken och tror på våra makthavare skyller mycket av samhällets problem på invandringen.
Så tänk om våra politiker kunde välja att ta ansvar för sin retorik, väga sina ord lite mer och välja att även prata gott om oss invandrare, särskilt i dessa svåra stunder, istället för att bara vara tysta. För den här tystnaden är säkerligen bekväm för många, men för alla oss som är rädda och oroliga för vår egen och våra anhörigas säkerhet, så är den faktiskt helt öronbedövande.
