DEBATT – av Nils Funcke, journalist, författare, publicist och debattör i yttrandefrihetsfrågor.
Ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, märker gärna ord. Inget fel i det. Ord har kraft och ska vägas på guldvåg. Bohlin har inte använt orden ”suspekt” eller ”korrupt” om Aftonbladets reporter Lisa Röstlund vilket han gjorde stor sak av under politikerveckan i Almedalen.
Låt oss lägga hans egna ord på vågen.
Den 9 juni publicerar Aftonbladet Röstlunds reportage om hur hon utan kontroll eller ens frågor får passera Säpos skydd kring statsminister Ulf Kristersson. Hon har under antaget namn kommit som volontär för att utföra gratisarbete på Fållökna gård. En av delägarna är statsministerns fru Birgitta Ed. Volontärerna lovas i utbyte mot att rusta herrgården och röja upp på tomten tillgång till ett nätverk där statsministern ingår.
Röstlund med sin ryggsäck kunde ha varit vem som helst. Hon fick tillträde till statsministern och kunde fritt vistas i statsministerparets privata flygel på Fållökna. Som bland annat terrorforskaren Magnus Ranstorp påpekat har Röstlund gjort ett gott journalistiskt arbete. Genom att blottlägga brister i skyddet kan det förhoppningsvis få Säpo att steppa upp och lämna den behagliga skuggan i bersån på Fållökna.
Dagen efter Aftonbladets publicering rycker Carl-Oskar Bohlin ut. På plattformen X förklarar han att ”Lisa Röstlund har skrivit urskuldande om Rebellmammorna som är en del av aktivistnätverket Extinction rebellion på både DN och Aftonbladet i flera års tid.” Ministern fortsätter: ”det finstilta: Rebellmammorna har en insamling där intäkterna går till att köpa in och dela ut Lisa Röstlunds bok. Apropå antydandet om att belönas för sina insatser.”
Ministern har mer under ”pannloben”. Under en debatt med Expressens Karin Olsson i Almedalen den 24 juni skruvar han upp misstänkliggörandet och träder in i gråzonen mellan oförskämdheter och straffbart förtal.
Bohlin säger sig inte riktigt förstå ”hur det skadar någon att jag informerar om att den här journalisten står i någon form av beroendeförhållande till Rebellmammorna som finansierar vederbörandes bok. Det är bara en sakupplysning.” Menar han och tillägger ”Hon skriver väl om en organisation och i gengäld samlar de in pengar och köper hennes bok som hon rimligen tjänar pengar på. Är inte det ett symbiotiskt förhållande?”
Att söka rikta om fokus från vad som framförs i sak till att misskreditera budbäraren är en beprövad metod. Tillsammans med falska och halvsanna påstående utgör metoden att skjuta på budbäraren en naturlig del i utländska makters påverkansoperationer.
Att en minister med ansvar för att bekämpa sådana operationer använder metoden är, även om det inte är straffbart, pinsamt och djupt olämpligt.
Däremot är det straffbart att lämna uppgifter om någon som riskerar att utsätta den utpekade för andras missaktning. Det gäller om uppgiften träffar en enskild som privatperson och i än högre grad personen i dennes yrkesroll.
Att frankt påstå att en reporter står i beroendeställning till någon undergräver en journalists trovärdigheten och integriteten. Visst finns exempel på journalister som förbrukat sitt förtroendekapital och inte förtjänar tillit. De precis som ämbetsmän som missbrukar sin ställning brukar som regel få respass från traditionella medier.
Medierna precis som myndigheterna vet att misstron mot en enskild tär på den egna verksamhetens trovärdighet. Det är främst för att värna medborgarnas tillit till att myndighetsutövningen präglas av saklighet och opartiskhet som reglerna om tjänstemissbruk och skydd mot förtal finns. För publicistisk verksamhet finns medieetiska regler och yrkesregler.
Det är denna insikt som drivit den regering som Bohlin är medlem i att skärpa bestämmelserna om förtal av tjänsteman. Det faller nu under allmänt åtal och gränsen för vad som ska anses utgör förtal har sänkts.
För att det ska vara försvarligt att sprida missaktande uppgifter krävs att det finns ett allmänt intresse att de lämnar pannloben. Därtill måste den som lämnar uppgifterna kunna visa att de är sanna eller att han eller hon hade skälig anledning att tro att de var sanna. Till exempel genom att visa att beroendet tagit sig uttryck i en text och gagnat ett visst syfte.
Carl-Oskar Bohlins yttranden är svepande och missaktande. Bohlin själv hävdar att han har sin yttrandefrihet och många betraktar journalister som ömhudade som inte tål tjuvnyp som de själva gärna delar ut.
Visst har politiker yttrandefrihet men den begränsas precis som för oss alla av lagen. För ministrar tillkommer att de inte får agera eller yttra sig på ett sätt som direkt eller indirekt begränsar den fria åsiktsbildningen. Bohlins agerande mot Röstlund är ytterligare ett exempel på hur trängda statsråd själva eller genom andra tappar det ”armslängds avstånd” de prisar i högtidstalen.
Bohlin är inte den förste och dessvärre sannolikt inte den siste. Riksdagens konstitutionsutskott har återkommande klandrat såväl borgerliga som socialdemokratiska ministrar som tappat omdömet och gått över gränsen.
Bohlin har kommit alldeles för lätt undan med sitt ”dyngspridande”, för att använda hans egen vokabulär.
Om han ska få sina ord lagda i fru Justitias vågskål kan bara Lisa Röstlund avgöra. Oppositionen avgör om det ska bli en fråga för konstitutionsutskottet.
