”Att förneka slöjans syfte är att vara förtryckarnas nyttiga idiot”
KRÖNIKA – av Dana Pourkomeylian, tingsnotarie och ledarskribent.
Så var det dags igen. Under tisdagskvällen tog Annika Strandhäll (S) till Twitter och publicerade en bild på Sverigedemokraternas riksdagsledamot Julia Kronlid tagen under riksmötets högtidliga öppnande. Kronlid bar en vit hätta tillsammans med sin folkdräkt från Kronobergs län. ”Hmm. Vad för sorts huvudbonad ska detta kategoriseras som Jimme? Hijab SD style…” skrev den avgående klimat- och miljöministern för sina 60 000 följare.[1]
Strandhäll ansluter sig här till den långa rad västerländska offentliga personer som försöker framställa hijaben som vilken huvudprydnad som helst. Tweeten författades osmakligt nog samtidigt som brinnande revolution och blodsutgjutelse rasar i Iran, där Mahsa Amini mördades av regimens sedlighetspolis just för att hon inte bar sin hijab korrekt.
Olikt hijaben faller Julia Kronlids hätta i kategorin huvudbonader kvinnor inte riskerar att mördas, förföljas eller förtryckas över om de väljer att inte bära den. Ministerns påklistrade oförstånd för denna uppenbara skillnad motiverar en tydlig redogörelse:
Hijaben ingår i ett omfattande värdesystem som utgår från att kvinnans kropp är en källa till lust, skam och vanheder som behöver skylas, och att det är kvinnans skyldighet att i religionens namn dölja sin kropp för att bevisa sin kyskhet och upprätthålla värdesystemet. Därmed utgör hijaben i förlängningen en symbol för uppfattningen att kvinnor som saknar hijab är ansvariga för mäns sexuella beteende emot kvinnor.
Till skillnad från vad självutnämnda godhetsapostlar med kulturrelativiserings-tourettes kan tro kommer ovanstående definition inte från ”Jimmie”, men kan utläsas från beskrivningen av slöjan från en svensk kvinnlig muslim med riksdagsambitioner.
I ett Facebook-inlägg om att bära slöja skriver Partiet Nyans kandidat i Borås, Nour Mallah, att hijab är ”…ett sätt för kvinnor att neutralisera sin sexualitet till det minsta, vara mer skyddade och motsvara män i mänsklighet utan att män blir distraherade av kvinnors sexuella påverkan”. Hon fortsätter sin text med att hijaben därför får henne att känna sig ”fri från sin kropps påverkan”.[2] När uppsökt av Sveriges Radio vill Nour Mallah inte svara på frågor, utan säger att reportrarna istället bör vända sig till en imam. Det är dock inte nödvändigt. Vad ledande svenska imamer sprider för budskap om kvinnor, kvinnors dygd och hijab har redan dokumenterats väl i program som Uppdrag granskning och Kalla fakta.
Ett rätt ska dock Nour Mallah ha – hon har likt hundratusentals andra muslimska kvinnor i väst den faktiska möjligheten att själv välja om hon vill bära slöjan eller inte. Känner hon sig trygg och fri i sin hijab är det väl. Det finns dock inget för Annika Strandhäll och hennes likar att vinna på att ständigt förneka och relativisera slöjans reella syfte att skyla och gömma kvinnor från mäns ögon och lustar. I synnerhet när företrädare för Sveriges egenutnämnda muslim- och minoritetsvänliga parti inte gör detta.
Så till kulturrelativisternas favoritargument, väl exemplifierat av Stranhälls tweet – det finns gott om andra klädesplagg för kvinnor som kan argumenteras som kvinnoförtryckande och som kvinnor dessutom bär av egen fri vilja, så varför särskilja hijaben? Svaret är enkelt. Olikt andra är hijaben det klädesplagg vars vara eller icke vara kan avgöra unga kvinnors rätt till liv såväl i Sverige som i resten av världen. Hijabens funktion i islam är att sanktionera och kontrollen av flickors och kvinnors sexualitet, där avtagandet påverkar hela familjens och kollektivets anseende och straffas med våld. Detsamma kan inte sägas om ett par högklackade skor, en BH, bikini – eller Julia Kronlids hätta.
Nej, att vara konsekvent verkar inte hållas högt i kulturrelativisternas värld. Sent kommer iranska kvinnorättsaktivister låta utrikesminister Ann Linde glömma hur ”världens första feministiska regering” skickade en rad kvinnliga delegater att leende i hijab paradera framför Irans högste ledare. Försvaret var då inte att slöjan ”bara” var ett tygstycke, men att Sverige skulle respektera Irans kultur. En förolämpning mot världens iranier, då hundratusentals iranska män just nu tar emot slag, tårgas och kulor för att skydda kvinnorna som bränner sina slöjor på öppen gata. Slöjan har aldrig varit en del av Irans kultur. Försök istället att bränna din slöja på Pakistan, Quatar, Somalia, Afghanistan eller Saudiarabiens gator och se konsekvenserna som följer från samhälle och familj. ”Kulturen” hijaben representerar här är det verktyg den utgör i upprätthållandet av hederssystemet.
Kanske tänker Strandhäll och Co att de kan stävja islomofobi genom att förneka det uppenbara. Dumheten och normaliseringen sker dock på bekostnad av de tusentals kvinnor i Sverige som dagligen utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck just för att de vägrar att bära hijab. De miljoner kvinnor världen över vars kroppar göms och stympas bakom tygstycket som förkroppsligar patriarkatets hat mot kvinnan. Det spär dessutom på såväl islamofobin som politikerföraktet när politiska ledare utmålar de som lyfter problematiken som rasister.
Att kvinnor världen över riskerar att mördas, misshandlas, förföljas och förkastas om de väljer att inte bära hijaben är precis det faktum som visar att hijaben inte är vilket plagg som helst och inte heller förkroppsligar vilka värden som helst. Att förneka det är att vara en nyttig idiot åt de som – i Sverige som i Mellanöstern – inte vill att kvinnor ska få välja själva.
[1] Annika Strandhäll (@strandhall) / Twitter
[2] Människorättsorganisation om Nour Mallahs facebook-inlägg: ”Mycket oroande” – P4 Sjuhärad | Sveriges Radio
