Danske Bank betalade ut ett lån om nära 2,7 miljoner kronor. Enligt åklagaren beviljades lånet på grund av oriktiga uppgifter och falska handlingar. En oenig domstol friar dock paret då de inte haft uppsåt.
Ekobrottsmyndigheten inledde under sommaren 2020 en utredning avseende en bolåneförmedling, varvid Ekobrottsmyndigheten bedrev spaning och avlyssning mot de personer som bedrivit låneförmedlingen. Ett flertal personer dömdes av Stockholms tingsrätt den 16 februari 2022 för grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning för att ha hjälpt bostadssökande att erhålla bolån hos olika banker genom att vilseleda bankerna.
Ett flertal bostadssökande har tagit kontakt med denna låneförmedling bland annat ett gift par boendes i Stockholm.
En låneansökan daterad den 14 september 2018 har getts in till Danske Bank. De ägde sedan tidigare en bostad och hade lån hänförliga till det bostadsköpet. Syftet med nu aktuell ansökan har därför varit att erhålla ett lån med lägre ränta.
Felaktig låneansökan
I låneansökan angavs att mannen var fast anställd på ett assistansföretag och kvinnan hade en fast anställning på ett städföretag. Enligt de uppgifter som redovisades i ansökan var makarna inte försörjningspliktiga för barn trots att de är vårdnadshavare till fyra barn. Därutöver angavs att makarna hade högre inkomster än vad som är fallet.
Danske Bank har, såvitt gäller uppgifterna om anställning, inhämtat arbetsgivarintyg och lånebesked från de företag som angetts som arbetsgivare för makarna. Enligt utredningen är det klarlagt att det är ett bolåneförmedlingsföretag som har stått i direktkontakt med banken.
Makarna beviljades ett lån om 2 651 886 kronor och utbetalningen tgjordes den 21 september 2018.
Tingsrätten kommer fram till att makarna har haft sämre betalningsförmåga än vad som framgått av den information som lämnades till Danske Bank och därför har banken genom att bevilja det aktuella lånet utsatt sig för en större risk för förlust än vad den hade räknat med.
”Vid en sammantagen bedömning anser tingsrätten därför att det har funnits en beaktansvärd risk för slutlig förlust. Förfarandet har därmed inneburit skada för Danske Bank. Utifrån detta och med beaktande av vad som redogjorts för ovan konstateras att de objektiva förutsättningarna för att ett bedrägeri ska vara för handen är uppfyllda”.
Uppsåt
När det gäller uppsåtsfrågan pekar tingsrätten på att kvinnan aldrig själv haft kontakt med låneförmedlingsfirman och har därför inte haft sådan insyn i ansökningsprocessen att det är utrett att hon haft uppsåt till det som åklagaren lagt henne till last. Hon ska därför frikännas från åtalet.
När det gäller maken som har haft kontakt med låneförmedlingen skriver tingsrätten bland annat att det är klarlagt att han har överlämnat ett korrekt arbetsgivarintyg från sin faktiska arbetsgivare till låneförmedlingsföretaget inför ansökningsprocessen. Han har mot den bakgrunden inte haft någon anledning att misstänka att företaget skulle använda sig av oriktiga uppgifter eller falska intyg.
Tingsrätten beaktar även att hans inkomst inte i någon betydande mån understeg den inkomst som angetts i ansökan. Utifrån försvarets bevisning är det även klarlagt att maken inte har befunnit i Sverige när låneansökan undertecknades eller när lånehandlingar skickades hem till makarna.
”Detta talar också starkt för att han inte har haft erforderligt uppsåt. Enligt tingsrätten är det utifrån vad som har framkommit sammantaget inte utrett att N.N insett att det funnits en risk för att det skulle ges in en låneansökan med oriktiga uppgifter och falska handlingar till Danske Bank. Han har inte heller i övrigt haft uppsåt till det som åklagaren påstått. Åtalet ska mot denna bakgrund ogillas. N.N ska därför frikännas”.
Skiljaktig mening
Domstolens ledamöter var dock djupt oenig.
De skiljaktiga pekar bland annat på att det är försvårande att maken betalat ett belopp om 100 000 kronor till låneförmedlingsföretaget i anslutning till att företaget informerat honom om att det fanns en risk för att han och hans hustru inte skulle beviljas lån.
”Uppgiften om att betalningen skulle avse en garanti framstår enligt oss inte som trovärdig”.
De uppger även att maken borde ha insett risken för att låneförmedlarna sysslade med otillbörlig verksamhet.
De menar även att maken har haft likgiltighetsuppsåt såväl till att oriktiga uppgifter använts i ansökan som till att falska intyg getts in.
Den skiljaktiga minoriteten anser att maken skullen dömas för grovt bedrägeri medelst brukande av falsk urkund.
