av Hanna Lindblom, advokat och delägare på Advokatfirman Althin.
Sedan den nya våldtäktslagstiftningen trädde i kraft 2018 är det självklart att det krävs ett aktivt samtycke från båda parter i en sexakt för att det inte ska vara fråga om våldtäkt. Ett typexempel på när det aldrig kan handla om frivillighet är när den ena parten befinner sig i en ”särskilt utsatt situation” till följd av berusning.
Gränsdragningen har visat sig vara svår och lagtext likväl som tolkning och tillämpning har ändrats frekvent de senaste decennierna. År 2013 byttes begreppet ”hjälplöst tillstånd” ut till ”särskilt utsatt situation”. Efter en utdragen debatt trädde dagens lagstiftning, den s.k. samtyckeslagen, i kraft fem år senare.
Lagtexten har blivit tydligare men ämnets, minst sagt, speciella karaktär gör att det fortfarande råder oklarheter kring hur vissa situationer och viss bevisning de facto ska tolkas. Kort sagt: Hur avgör man, med straffrättens höga beviskrav, att en person har befunnit sig i en särskilt utsatt situation till följd av berusning?
Vittnesmål kan vara avgörande. I takt med att muntlig bevisning alltmer får ge vika för sådant som forensisk och rättskemisk bevisning inom alla typer av brottmål så uppkommer frågan vilken betydelse detta kan ha även för frågan om berusningsgrad i våldtäktsmål.
Jag har haft anledning att fundera på detta. Helt nyligen dömdes nämligen en av mina klienter, mot sitt nekande, till tre års fängelse för våldtäkt. Både tingsrätten och hovrätten slog fast att målsäganden hade befunnit sig i en särskilt utsatt situation till följd av berusning.
Jag ska inte gå in på detaljer i fallet utan enbart sätta fokus på principerna kring hur den vetenskapliga bevisningen fick en avgörande roll för den fällande domen – trots att det i efterhand, objektivt, har konstaterats att den har feltolkats av domstolarna.
Åklagarens bevisning bestod således av ett utandningsprov som visade att målsäganden, ett par timmar efter händelsen, hade haft 1,89 promille alkohol i blodet. Genom en s.k. ”tillbakaräkning” kunde Rättsmedicinalverket slå fast att hon i samband med händelsen hade haft mellan 2,1 och 2,3 promille vilket ”hos vuxna personer med normal toleransnivå” innebär att personen är ”mycket kraftigt berusad”. Detta stämde också väl överens med en videofilm som hade tagits efter händelsen och vittnesuppgifter från när hon två timmar senare blev omhändertagen.
Utlåtandet innehöll dock en reservation. Rättsmedicinalverket underströk att slutsatsen ”gäller under förutsättningen att målsäganden inte har druckit alkohol efter händelsen och fram till provtagningen samt att upptaget och fördelningen av alkoholen i kroppen hade avslutats kl. 23:35 (cirka en timme före händelsen, min anm.)”.
Tingsrätten tillmätte expertutlåtandet samma höga bevisvärde som det skulle ha förtjänat om det inte hade varit för de faktiska omständigheter som framfördes från försvarets sida men som tingsrätten valde att bortse ifrån. Hovrätten kom senare att redogöra för dessa invändningar genom att i sin dom konstatera att ”det står klart” att målsäganden cirka en halvtimme efter kl. 23.35 hade druckit ytterligare alkohol (vodka). Hovrätten skriver dessutom: ”Sällskapet hade vidare några timmar tidigare ätit middag, vilket inte heller tycks ha beaktats vid tillbakaräkningen”.
En professor i forensisk toxikologi hade inför prövningen i hovrätten avgivit ett sakkunnigutlåtande och förhörts vid rättegången. Han hade förklarat att de omständigheter som försvaret hade pekat på redan i tingsrätten innebar att målsägandens promillehalt vid händelsen inte alls kunde fastställas med säkerhet.
Utifrån detta skulle man kunna tro att hovrätten skulle ändra tingsrättens fällande dom. Så blev dock inte fallet. ”Vid en samlad bedömning” bortsåg i stället hovrätten från de vetenskapliga misstag som domstolen själv hade redogjort för och fastställde den fällande domen. Det är i sammanhanget olyckligt att även hovrätten gjorde ännu en vetenskaplig feltolkning som uppdagas först när domen meddelades.
Hovrätten skriver nämligen i sina domskäl att Rättsmedicinalverkets utlåtande ”har baserats på utgångspunkten att målsäganden inte drack någon alkohol efter kl. 23:35”. Detta är i sak fel. Rättsmedicinalverkets reservation baserar sig nämligen på ”att upptaget och fördelningen av alkoholen i kroppen hade avslutats kl. 23:35”.
Det känns smärtsamt rättsosäkert att vetenskaplig bevisning som är avgörande för en fällande dom inte försvagar åklagarens beviskraft när den på objektiva grunder kan konstateras vara feltolkad. Det är som att man tillåter att åklagaren både äter och har kvar kakan. Frågan blir hängande i luften: vilka konsekvenser bör den här typen av faktamässiga misstag få för den reella beviskraften i ett mål där utgången vilar på den framlagda bevisningen? Jag efterlyser ett klargörande från Högsta domstolen.
