av Hanna Werth, ordförande i Sveriges Domareförbund & Olof Hellström, styrelseledamot.
I en ledartext i tidskriften Fokus utgjuter sig chefredaktören Jon Åsberg nedlåtande om jurister i allmänhet och om domare i synnerhet, allt under frågeställningen om det är dags att ”packa våra domstolar”. Innehållet är yvigt och fäktande, förhoppningsvis medvetet för att skapa uppmärksamhet men det går tyvärr inte göra sig kvitt oron för att det beror på betydande okunskap och djup insiktslöshet. Yvigt utropade påståenden och åsikter är i sig svårt att bemöta eftersom det sällan kan göras kortfattat utan att urarta i någon allmän pajkastning, men allvaret i rallarsvingarna och arenan de framförs på lämnar oss inget annat val än att försöka.
Ett huvudtema för kritiken tycks vara att domstolars dömande ska vara ”mer i takt med samtiden” och lösningen att ersätta systemet med att domare tillsätts efter förtjänst och skicklighet med att mera godtyckligt utse domare för att de bedöms särskilt benägna att genomföra regeringens politik. Det där med att vara ”bundna av lagen” verkar det inte vara så noga med i det senare fallet.
Samtiden präglas av omfattande reformer inom straffrätten, inte minst skärpta påföljder. De reformerna utarbetas och förverkligas i lag av regering och riksdag. Det vill säga av de representanter som folket valt att styra landet. Och domstolarna tillämpar varje dag dessa lagar, inklusive nyligen beslutade straffskärpningar inom en rad områden. Ett sätt att beskriva utfallet på är att det ur rättsväsendet, från domstolarna, kommit fängelsestraff i en sådan mängd och omfattning att det behöver byggas fängelser i aldrig tidigare skådad takt och att regeringen till och med överväger att hyra fängelseplatser i andra länder för att täcka behovet.
Vid tingsrätt och i hovrätt dömer nämndemän sida vid sida med de ”fyrkantiga” juristdomarna. I frågor som gäller skuld och straff väger de partipolitiskt nominerade nämndemännens röst lika tungt som juristdomarens. Vår erfarenhet är att dessa representanter för det ”allmänna rättsmedvetandet” sällan brukar vara av uppfattningen att straffen som de dömer ut är för låga, felaktiga eller präglade av sjuttiotalets flumteorier. Det kan givetvis bero på att de, till skillnad från Jon Åsberg, har varit med under rättegången, fått höra alla inblandades berättelser och vet vad domslutet avser. Varken juristdomare eller nämndemän är felfria och det förekommer givetvis enskilda fall som förtjänar kritik. Det är däremot svårt att se på vilket sätt domare inte är i takt med samtiden.
Det är också svårt att se vad som konkret avses med Jon Åsbergs krav att domare ska vara i takt med samtiden. Domare är bundna av lagen. De ska inte döma på något annat sätt än vad lagen anvisar. Det är en bra sak. Så bra att det i andra sammanhang anges som en av rättsstatens hörnstenar. När domare struntar i lagen så befinner de sig vanligen i ett sammanhang där en persons vilja är samtidstakten. I diktaturer som exempelvis Ryssland finns därför ett absolut gehör bland domstolarna för denna samtidstakt. I en demokrati förväntas däremot samtidstakten återspeglas i lagens innehåll. Givetvis kan det finnas skäl att kritisera att utfallet av vissa reformer inte alltid motsvarade förväntningarna.
Det är svårt att förändra små delar av det komplexa system straffrätten utgör och som förväntas sitta ihop som en helhet. Att nedlåtande travestera domares svar om att de är bundna av lagen är inget annat än insiktslös populism. Farlig insiktslös populism.
Det finns många domare som skulle välkomna en genomgripande straffrättsreform. På nyårsdagen fyller brottsbalken 60 år och det kan säkert finnas skäl till mer systematiska förändringar av straffrätten. Men fram till dess att riksdagen bestämmer annat kommer landets domare att följa den gällande lagstiftningen – och inte ta lagen i egna händer genom att uttolka någon förment folkvilja då påföljden ska bestämmas i medialt uppmärksammade mål.
Politisk tillsättning av domare kännetecknar diktaturer och motsatsen demokratier. I demokratier är det vanligtvis uttalat i konstitutionen att domare inte ska utses med ett politiskt uppdrag eller åtagande. Det är ett inslag i den maktfördelning som ska garantera demokratins fortlevnad och medborgarnas rätt till likhet inför lagen. Den tekniska lösningen på hur domare ska utses varierar mellan demokratier, i Sverige är det den oberoende Domarnämnden som gör urvalet och rangordnar sökande. Domarnämndens förslag ligger sedan till grund för regeringens beslut som vanligtvis är en ren formalitet. Och ja, det är ett privilegium att vara domare. Men inte på det sätt Jon Åsberg raljerar om. Utan för att det är ett hedersuppdrag i medborgarnas tjänst.
Eftersom Jon Åsberg krattat sin egen manege genom att redan från början beskriva juristkåren som ”snarstucken och grinigt nedlåtande” så måste tyvärr framhållas att detta inte är gnäll och tjat, det är svenska domare som genom Sveriges domareförbund försvarar rättsstaten och demokratin.
Jon Åsberg har rätt när han skriver att han svär i en helig katedral. Och det är i den katedralen han kommer att söka skydd om ”samtiden” plötsligt börjar gå i marschtakt till toner som inte längre tilltalar honom. Låt oss alla hoppas att denna katedral står kvar även då och att Åsberg, i frågan om en så grundläggande rättsstatliga princip som domstolarnas oberoende, inte ligger perfekt i fas med vad som brukar kallas det allmänna rättsmedvetandet.
