Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Vem är ansvarig för att säkra en rättvis rättegång?”

Debatt
Publicerad: 2020-10-29 12:48
Annika Åkerberg. Foto: Civil Rights Defenders

DEBATT- av Annika Åkerberg, människorättsjurist Civil Rights Defenders

I veckans brott den 28 september 2020 behandlades fallet med dubbelmordet i Linköping. Då Daniel Nyqvist har en funktionsnedsättning behandlades frågan om rättsväsendets bemötande av personer med neuropsykiatriska diagnoser. Ytterligare en brist, som inte uppmärksammades i programmet, är att vi i Sverige inte har en metod för att i ett inledande skede identifiera en omständighet hos en individ, till exempel en neuropsykiatrisk eller psykisk funktionsnedsättning, som gör att hen kan behöva anpassningar av rättsprocessen. Detta medför att många poliser och advokater inte vet om en sådan omständighet och därför inte heller har de bästa möjliga förutsättningarna att säkerställa stödet redan från början.

Civil Rights Defenders har kommit i kontakt med flera fall där enskilda inte fått sina processuella rättigheter tillgodosedda. Ett exempel är ett fall från 2017 där en man med demens, och som inte heller kunde förstå svenska, åtalades för ett brott. Mannen fick tillgång till en språktolk, men tolken kunde inte kommunicera med mannen på ett sätt denne kunde förstå på grund av sin funktionsnedsättning. Med Civil Rights Defenders hjälp klagade mannen på att han inte förstått anklagelsen mot sig och inte heller kunnat följa rättsprocessen och därför inte kunnat försvara sig på sätt som framgår av artikel 6 i Europakonventionen. Trots att mannen till och med hade bevis på att han hade skador på hjärnan ansåg Justitiekanslern att ingen myndighet hade brustit i fråga om att säkerställa skälig anpassning.

I ett annat fall från 2018 där Justitiekanslern meddelade beslut i början av 2020, gällde en man med psykisk funktionsnedsättning med ett autismspektrumtillstånd. Polisen misstänkte tidigt under polisförhören att mannen har en psykisk funktionsnedsättning då han hade svårigheter att kommunicera muntligt och förklara sin version av vad som hade hänt. Trots denna misstanke om mannens begränsande förmåga att förstå och delta i förhören gjorde varken polis, åklagare, advokat eller domstolarna anpassningar för att möta hans behov. Det bristande stödet ledde till att mannen erkände delaktighet i händelser som kopplades till ett brott utan att förstå att han då samtidigt erkände brottet. Civil Rights Defenders lämnande in flera anmälningar då mannen dömdes till fängelse.

I protokollet från polisförhöret framgår att den misstänkte undrar när han får beskriva sin version av vad som hände. Trots detta vidtogs inga anpassningar av förhören för att säkerställa att den misstänkte kunde berätta sin version. Detta är en del i en större problematik där vi idag har ett system som riskerar medföra att den enskilde hamnar mellan stolarna och inte garanteras sina processuella rättigheter.

Misstänkta och åtalades processuella rättigheter framgår inte enbart av nationell rätt. Hänsyn måste även tas till de europeiska och internationella överenskommelser Sverige har åtagit sig att följa. Europadomstolen som prövar europakonventionens räckvidd har i flera mål klargjort statens ansvar att säkerställa rätten till en rättvis rättegång i relation till människor med funktionsnedsättning. I målet Z. H. mot Ungern framhåller Europadomstolen att det inte går att säga att en person med funktionsnedsättning har fått sina rättigheter tillgodosedda i fall man inte tagit hänsyn till tillståndet som personen befunnit sig i. Skäliga anpassningar handlar inte enbart om tillgång till information utan till processen i sin helhet. I målet kritiserade Europadomstolen de nationella myndigheterna för att inte ha vidtagit skäliga anpassningar i samband med ett polisförhör.

Begreppet skäliga anpassningar har dock ingen legaldefinition i svensk rätt. Istället hänvisas till Artikel 2 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, vilken ratificerats av Sverige och som även Europadomstolen hänvisar till, där begreppet definieras. I praktiken kan behovet av skäliga anpassningar skilja sig mycket åt mellan individer. Det kan exempelvis handla om att få information både muntligt och skriftligt, i lättläst format eller i punktskrift.

Det kan även handla om att muntlig information förmedlas via en språktolk som också har kunskap i hur denne kan förmedla det som sägs till en person som också har en funktionsnedsättning som påverkar hur denne kan ta till sig det som sägs. Men även att en misstänkt som har koncentrationssvårigheter kan få pauser oftare än vad som kanske är vanligt eller att störande saker såsom tickade klockor tas bort från rummet när den misstänkte ska förhöras.

I Åklagarmyndighetens skrift ”Artikel 6 i Europakonventionen Rätten till en rättvis rättegång ur ett praktiskt åklagarperspektiv”, framgår att om en försvarare är förordnad förutsätts det att försvararen informerar den misstänkte om dennes rättigheter under förundersökningen. Civil Rights Defenders menar att det inte kan förväntas av advokater att känna till alla möjliga anpassningar som finns att tillgå men att de rimligtvis förväntas ha kunskaper om den misstänktes rättigheter. Europadomstolen har uttalat att det är de nationella myndigheterna som har det främsta ansvaret för att rättegången ska vara rättvis.

Trots det meddelade Justitiekanslern i båda ovan nämnda fall att hanteringen av förundersökningen inte har varit bristfällig på ett sådant sätt att staten har ådragit sig skadeståndsansvar. Detta trots att Polismyndigheten i det senare fallet bekräftar att de uppmärksammat klagandens funktionsnedsättning och svårigheter att delta i förundersökningen. Polismyndigheten uppgav även att de givit förslag på åtgärder men hänskjutit ansvar för att nödvändiga åtgärder ska vidtas till Åklagarmyndigheten. Åklagarmyndigheten å sin sida hänvisar till JO:s beslut från 2012 där det framgår att det är ”Polismyndigheten som, utan direktiv av förundersökningsledaren, ska ombesörja åtgärder som rutinmässigt förekommer i en förundersökning.” Trots att myndigheterna hänvisar till varandra ansågs inte någon myndighet ha gjort fel. I båda fallen har Justitiekanslern istället meddelat att klaganden hade en försvarsadvokat som borde ha framfört klientens behov av anpassningar.

I veckans brott nämner advokaten att: ”som ombud, som advokat så har ju jag en roll att ta tillvara min klients intressen och det är en annan typ av roll. Den handlar inte så mycket om att fånga upp saker som jag i så fall ska förmedla vidare om till exempel det psykotiska eller det psykiska tillståndet hos en klient. Har jag en klient som vill att jag gör det, då ska jag göra det. Men, men rollen sätter gränser för det som jag eventuellt kan förmedla och eventuellt fånga upp.”

Civil Rights Defenders anser att det är av största vikt att ansvarsfrågan klargörs och vill hänvisa till vår alternativrapport till FN:s Tortyrkommitté som presenterades för rättsvårdande myndigheter den 23 september 2020 och som ett stort antal andra organisationer som är verksamma i frågor som rör rätten till en rättvis rättegång ställt sig bakom.

Mot bakgrund av ovan sagda rekommenderar vi att:

· Det etableras en metod för att identifiera om den som tas in till förhör har en funktionsnedsättning och behöver anpassningar av rättsprocessen.

· De rättsvårdande myndigheterna etablerar rutiner för att säkerställa att skäliga anpassningar av en rättsprocess, liksom humana förhållanden för de som har en funktionsnedsättning som blir frihetsberövad garanteras.

· Rättsväsendet inkluderas som samhällsområde i Diskrimineringslagen och därigenom möjliggöra en större granskning av dessa verksamheter ur ett diskrimineringsperspektiv.

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se

Dela sidan:
Skriv ut: