DEBATT – Av Rasmus Elfström, Förbundsordförande Centerstudenter
Sommaren 2018 infördes en vitt kritiserad reform i det svenska rättsväsendet – rätten till målsägandebiträde inskränktes effektivt i överinstans, med andra ord i hovrätt och i Högsta domstolen. Redan 2018 befann sig svenskt rättsväsende på många sätt i kölvattnet till följd av låga anslag och ökade volymer av mål. Syftet med reformen var därför att uppnå “ett effektivt nyttjande av resurserna” inom rättsväsendet. Även om effektivt nyttjande av resurser i sig är ett beaktansvärt mål, måste det måttas mot vad effektiviteten riskerar att slå tillbaka på – brottsoffret och dennes upplevelse av rättsprocessen.
Ett målsägandebiträde fyller många funktioner i en rättsprocess. Bland de främsta utgör det stöd och den trygga punkt som ett sådant biträde utgör i komplicerade och ofta kryptiska processer för personer som i många fall utsatts för grova brott och övergrepp. Detta var ett tungt skäl till införandet av rätt till målsägandebiträde 1988 – att anpassa det svenska rättssystemet till ett tyngre brottsofferperspektiv som i större utsträckning tar vara på dennes intressen och upplevelse av processen.
I mångt och mycket har målsägandebiträden fungerat just så. Det finns otaliga vittnesmål om hur brottsdrabbade berättat om att det stöd och den trygghet de känt tack vare sina målsägandebiträden i många fall varit just det som fått dem att orka med hela rättsprocessen, som av många upplevs som mycket påträngande och i värsta fall som en upprepad kränkning i sig.
Det var med andra ord mot dessa värden som rätten till målsägandebiträden inskränktes till förmån för ett mer effektiviserat resursanvändande 2018 och resultatet blev, föga förvånande, att färre personer beviljades rätt till målsägandebiträde i högre instans. Vittnesmålen har sedan visat att upplevelsen av rättsprocessen blivit både mer otrygg och förvirrande för de brottsdrabbade. Även om Högsta domstolen redan 2018 förtydligade att rätten till målsägandebiträde som utgångspunkt ska kvarstå även i hovrätt vid sexualmål, visar en undersökning av Advokatsamfundet att begäran om målsägandebiträde avslås i hovrätt trots att så kan anses motiverat enligt den nya lagstiftningen – även i sexualmål. Rättstillämpningen är samtidigt höjd i dunkel då en uppföljning av förändringen och det därpå följande avgörandet från Högsta domstolen inte gjorts.
Flera partier ställer sig kritiska till förändringen. Inte minst Moderaterna, som på sin hemsida lyfter fram de stora baksidorna med lagändringen 2018. På samma hemsida går det att läsa att partiet vill se en utökad rätt till målsägandebiträde i högre instans samt att sådan rätt skall vara absolut i sexualmål. Jag har själv har kämpat för genomslaget av en liknande hållning i mitt parti. Centerpartiet var med och röstade igenom lagändringen 2018, men har sedan dess bytt hållning i frågan just av de stora och negativa konsekvenser som följt för brottsoffren.
Nu är det dock just Moderaterna som sitter på regeringsmakten och fina ord räcker inte för Sveriges brottsoffer. Det har gått snart ett och ett halvt år med Tidöregeringen. Inte minst en dag som denna, internationella brottsofferdagen, vore det därför på sin plats att regeringen och Moderaterna gick från ord till handling och infriade sitt löfte om utökad rätt till målsägandebiträden – i stället för att kasta det tillsammans med otaliga andra löften och Sveriges alla brottsoffer åt sidan.
