”Våldtäktsmannen, skadeståndet och debatten i sociala medier”
DEBATT – av Nick Bergqvist, advokat.
Få har nog undgått att läsa om den våldtäktsman som beviljats 840 000 kr i skadestånd av Justitiekanslern (JK) för att han satt frihetsberövad 14 månader för länge. Nyheten har rört upp kraftiga känslostormar, inte minst i sociala medier.
Bakgrunden är att en gärningsman dömdes av tingsrätten till fängelse 3 år och 3 månader för människorov, två fall av grova våldtäkter samt ytterligare flera brott. Hovrätten skärpte straffet till 4 år och 6 månader. I både tingsrätten och hovrätten dömdes gärningsmannen som om han var över 18 år, trots att han själv uppgett att han var 15 respektive 16 år vid tidpunkten för de olika gärningarna. Detta fick till följd att han inte fick lika mycket ”ungdomsrabatt” som han skulle fått om han bedömts som 15 respektive 16 år vid tidpunkten för gärningarna. Tingsrätten och hovrätten grundade sin bedömning på dels en medicinsk åldersundersökning som Rättsmedicinalverket hade gjort och dels på annat underlag som fanns i utredningen. Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd varpå hovrättens dom vann laga kraft.
Efter att ny bevisning inhämtats ansökte gärningsmannen om resning vid Högsta domstolen. Den nya bevisningen bestod av kopia av hans fars familjebok, personbevis i original, vidimerad kopia av födelsebevis som utfärdats av sjukhus och som använts i Syrien, handling i original som utfärdats av hans skola i Syrien avseende inskrivning på skolan, födelsebevis i original som utfärdats av sjukhus och som använts utanför Syrien och ett utdrag från hans Facebook-konto utvisande en konversation 2016 där han för en vän uppgett att sig vara 15 år.
Resning är ett extraordinärt rättsmedel som är reglerat i 58 kapitlet i Rättegångsbalken. Det är mycket ovanligt att resning beviljas och kraven är högt ställda. Det krävs att den sökande kan presentera ny bevisning som ”sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats” (RB 58:2 p. 4).
Högsta domstolen gjorde bedömningen att den nya bevisningen, tillsammans med det tidigare underlaget, vid en sammanvägd bedömning sannolikt skulle ha lett till att hovrätten gjort en annan bedömning av gärningsmannens ålder. Högsta domstolen beviljade därför resning och återförvisade målet till hovrätten som sedermera ändrade sin tidigare dom genom att döma gärningsmannen som om han vore 15 respektive 16 år vid tidpunkten för gärningarna. Påföljden bestämdes därför till fängelse 2 år, vilket innebar att han hade varit frihetsberövad 14 månader för länge.
Den som felaktigt frihetsberövas har som utgångspunkt rätt till ersättning för det lidande som frihetsberövandet har orsakat. Det är ett sätt för Staten att ta ansvar och kompensera felaktiga ingripanden mot enskilda. Den ersättning man efter ett felaktigt frihetsberövande har rätt till regleras i Lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, även kallad Frihetsberövandelagen. Det är JK som efter ansökan från den enskilde fattar beslut i dessa typer av ärenden. Lagen gäller både frihetsberövanden av personer som sedermera befinns oskyldiga och frihetsberövanden som visat sig varit för långa eller på annat sätt felaktiga.
Enligt min uppfattning är rätten till ersättning vid felaktiga frihetsberövanden helt nödvändig i en rättsstat. Skulle den rätten inte finnas skulle personer som döms för brott kunna hållas inlåsta mycket längre än vad domstolarna beslutat utan att därefter ha någon möjlighet att bli kompenserade. Rätten till ersättning är alltså på många sätt en garanti för att de påföljder domstolar slutligt beslutar om faktiskt följs. Det är också ett sätt att tillförsäkra att domstolarnas slutliga avgöranden får praktisk betydelse. Om en person som dömts och avtjänat ett straff som senare förkortats inte kunde få någon ersättning för den tid han eller hon varit frihetsberövad ”för länge” skulle det slutliga avgörandet i det avseendet vara en nullitet, det skulle i praktiken inte förändra någonting för personen ifråga.
I det aktuella fallet ansökte gärningsmannen om ersättning hos JK och beviljades 840 000 kr för de 14 månader han hade varit frihetsberövad ”för länge”. Det blev en stor nyhet som rörde upp många känslor, vilket är helt förståeligt. En våldtäktsman fick mycket mer skadestånd än de två kvinnor han hade våldtagit. Ur den synvinkeln är det givetvis fruktansvärt. Låter man känslorna ta över går det inte att hitta någon rimlig förklaring till hur systemet kan se ut på det sättet. Det är där vi advokater har en viktig uppgift att delta i samhällsdebatten och folkbildningen genom att försöka förklara juridiken och logiken som ligger bakom.
Som advokat har man en särskild kunskap, men framförallt ett perspektiv, som jag tror kan bidra till samhällsdebatten på ett positivt sätt. Vi som dagligen arbetar med brottmål har dessutom en förmåga att lägga känslorna åt sidan och se saker på ett professionellt sätt. Det är inte så att vi inte har känslor och känner samma sympati för de som utsätts för brott som andra människor gör, men vi har utvecklat förmågan att lägga detta åt sidan eftersom det är nödvändigt i vårt yrke.
Min personliga uppfattning om det aktuella fallet med våldtäktsmannen är att det som brottsoffren har utsatts för är fruktansvärt. Det finns inte ord för att beskriva hur hemskt det är. Jag tycker också det finns goda skäl för att bedöma dessa typer av gärningar hårdare och att skadestånden till de som utsätts för dessa typer av gärningar bör höjas.
Det största fokuset i media och på sociala medier har dock varit gärningsmannens skadestånd jämfört med brottsoffrens skadestånd. Jag har full förståelse för att det upprör, men man måste skilja på dessa olika typer av skadestånd varav gärningsmannens är en ersättning enligt Frihetsberövandelagen. Det är en ersättning för att Staten har gjort ett ingripande mot en enskild som senare visat sig varit felaktigt. Han har hållits frihetsberövad 14 månader för länge. Även om han gjort sig skyldig till mycket allvarliga brott är det givetvis ett stort intrång att hålla någon frihetsberövad 14 månader för länge. Det finns inget rimligt alternativ till att Staten utger ersättning för att kompensera detta, allt annat skulle vara ett hot mot rättssäkerheten. Allas likhet inför lagen innebär att samma principer måste gälla alla som blir föremål för ett felaktigt frihetsberövande.
Det finns förutsättningar för att under vissa omständigheter vägra ersättning eller sätta ned ersättningen till 0. Det är framförallt om den ”skadelidande” genom sitt eget beteende har föranlett frihetsberövandet. Exempelvis om någon har hanterat ett mordvapen och till följd av det blir misstänkt för inblandning i brottet och frihetsberövad men sedan frikänd. Av klimatet på sociala medier att döma anser många att ersättning i detta fall skulle ha vägrats eller satts ned till 0. Enligt min uppfattning finns det dock inte stöd för en sådan tillämpning av Frihetsberövandelagen i det aktuella fallet. Det felaktiga frihetsberövandet utgörs av de sista 14 månaderna av totalt 32 månader som gärningsmannen avtjänade. Även om gärningsmannen genom brotten han begick föranledde det initiala frihetsberövandet, berodde det faktum att han frihetsberövades 14 månader för länge inte på någon omständighet som kan tillskrivas honom.
Vad sedan gäller beloppets storlek har JK fastställt ersättningen i enlighet med den praxis som råder. Lidandet av ett frihetsberövande anses öka exponentiellt över tid, varför även ersättningen (skadeståndet) ökar över tid. Det kan man ha synpunkter på, men jag anser att det finns goda skäl för en sådan ordning. Att vara frihetsberövad i två år medför sannolikt mer än dubbla lidandet av att vara frihetsberövad i ett år. Jag anser dock att ersättningen för ett felaktigt frihetsberövande likt det aktuella bör bedömas i förhållande till längden av det felaktiga frihetsberövandet, dvs. 14 månader, inte i förhållande till längden av det totala frihetsberövandet, i detta fall 32 månader. För att undvika missförstånd, gärningsmannen har inte fått ersättning för samtliga 32 månader, men ersättningen för den första månaden av det felaktiga frihetsberövandet har utgått med ett belopp motsvarande månad 19 som frihetsberövad. Jag tvivlar inte på att JK:s bedömning är korrekt i förhållande till gällande regelverk och praxis, men här kan det nog finnas anledning till förändring. Ett frihetsberövande som varit 14 månader för långt bör rimligtvis inte medföra en högre ersättning än ett frihetsberövande som varit totalt 14 månader men som varit felaktigt i dess helhet.
För att avslutningsvis återkoppla till advokaters roll i samhällsdebatten. Efter att ha tagit del av nyheten om ersättningen från JK skrev jag en tråd på Twitter i syfte att förklara skillnaden mellan skadestånd till brottsoffer och skadestånd till någon som varit föremål för ett felaktigt frihetsberövande. Många uppskattade mitt försök att sakligt förklara vad som skett ur ett juridiskt perspektiv, men tyvärr var det också många som lämnade kommentarer som var otrevliga, förolämpande och i vissa fall till och med hotfulla. Det stannade dock inte där, utan jag fick även mail, SMS och telefonsamtal från personer som var upprörda och ville förklara för mig vilken idiot jag var och hur vidrig jag var. Kanske berodde det på att någon på Flashback hade skrivit ut mitt namn och telefonnummer och uppmanat folk att ringa och lämna en hälsning till ”våldtäktsmannens försvarare”. Saken är att jag inte var hans försvarare och inte har varit inblandad i fallet överhuvudtaget, jag läste om det i media efter JK:s beslut precis som alla andra.
Klimatet på sociala medier, särskilt Twitter, har blivit nästintill outhärdligt. En förklaring till det är sannolikt att det är fritt fram för anonyma konton att skriva i princip vadsomhelst nästan helt utan risk för repressalier. Jag har svårt att finna en bra lösning på det problemet, men jag tror det är viktigt att alla reflekterar över sitt eget beteende på sociala medier och vad det riskerar att leda till. Vi måste kunna dra nytta av fördelarna med att debattera och diskutera olika ämnen i sociala medier, men det kommer med ett ansvar att uppföra sig. Den hatstorm som jag blev utsatt för, och som jag vet att många andra har varit utsatta för tidigare, riskerar att skrämma bort människor som faktiskt kan bidra till samhällsdebatten. Särskilt allvarligt är det när just en advokat utsätts, inte för att jag är viktigare än någon annan, utan för att uppdraget som försvarare är så centralt i en rättsstat. Nu var det inte jag som var våldtäktsmannens försvarare, men även om det var det hade jag bara skött mitt jobb. Om vi tillåter folk att skrämma upp advokater till den nivån att man inte längre vågar företräda våldtäktsmän eller mördare, då tar vi ett stort steg mot att urholka rättssäkerheten.
