av Johan Eriksson, advokat.
”Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.” (Regeringsformen 1 kap. 9 §).
Jag är försvarsadvokat. Det har jag varit länge. Jag har deltagit i tusentals rättegångar, stora som små.
Att ha staten som motståndare har sina utmaningar. Staten är stark men det finns också en alldeles särskild fördel. Staten skall vara objektiv. Denna självklarhet framgår för säkerhets skull av grundlagen. Allt ska, samvetsgrant, utredas och redovisas. Bra som dåligt, smått som stort. Processuella knep, undanhållna bevis, lögner och annat krumbuktande får inte förekomma.
Till detta kommer en absolut rättighet för både staten och den som har staten som motpart att kalla vittnen. Genom en sådan ordning, och med de allmänna domstolarna som rättssäkerhets grindvakt, tillförsäkras en misstänkt en rättvis rättegång.
Jag har som försvarare upplevt hemska avsteg från objektiviteten, det kan jag lova! Jag har till och med avslöjat staten med lögn, men i förhållande till antalet mål så är dessa undantag så ovanliga att de kan jämställas med sjukdomar av de slag som bara en hypokondriker kan leta fram.
”Kan du hjälpa mig? Jag känner mig helt överkörd. Något är fel inom Skatteverket. Jag utsätts för en rättstillämpning som ingen annan.”
Jag lyssnar artigt på mannen som ångar på i telefonen. Låter honom tala till punkt. Till och med hummar till medhåll, men jag har redan bestämt mig för att vänlig men bestämt tacka nej. Jag kan inget om skatterätt. Jag är brottmålsadvokat. Dessutom med ett schema som är mer än fullt. Som om det inte vore nog så har han redan landets främsta experter på skatterätt till sin hjälp.
Fem månader, och ett oändligt antal timmar av arbete senare, sitter jag bredvid samme man i rätten. Han har övertygat mig. Den enskildes grindvakt i skattemål, förvaltningsrätten, skall nu pröva om det föreligger jäv. Mitt emot mig sitter två stenansikten, de företrädare Skatteverket. Ytterligare tre, alla jäviga enligt vår syn på saken, sitter bland åhörarna. Den chef som vi åberopat som bevisning för att det föreligger jäv lyser med sin frånvaro. Det har förvaltningsrätten, på eget bevåg, bestämt på förhand. Vi får, enligt förvaltningsrätten, inte bestämma vem som ska företräda Skatteverket, inte ens vem som ska förhöras för att få fram sanningen. Sådan bevisning går inte för sig när Skatteverket är motpart.
”Kan du berätta om den grupp som handlägger min klients ärenden? Har de på förhand beslutat hur han skall beskattas? Varför har ett sextiotal personer loggat in i hans ärenden? Hur kom det sig att min klient blev föremål för gruppens intresse? Enligt Skatteverkets egna styrdokument som jag har lyckats få fram har gruppen i uppdrag att även arbeta mot ”helt lagliga företeelser”. Får myndigheter agera så? Vem har givit gruppen deras uppdrag? Sitter de i samma rum? Varför beaktar de aldrig vad han och några av Sveriges främsta skatterättsexperter skriver i sina svar? Varför fattas alla beslut (just idag ett sextiotal) av i princip samma handläggare?”
Jag ångar på. Allt till ingen nytta. Ingen av stenansiktena mitt emot kan nämligen svara. De kör med inga kommentarer. En strategi som jag är väl insatt i, det kan jag lova. Men då handlar det om enskilda som är misstänkta för brott som utnyttjar sin lagliga rätt till tystnad. Inte statstjänstemän. Skatteverkets sakförare är inte insatta i det jag frågar om. Trots att det är just detta som jävsfrågan handlar om.
Den ansvariga grindvakten, domaren i målet, säger ingenting. Tycks inte ens reagera. Den bevisbörda som min klient åläggs går inte att uppfylla. Den tjänsteman som sitter inne på alla dessa svar får nämligen inte förhöras. Det har grindvakten, förvaltningsrätten, beslutat.
Staten är alltså på väg att tiga sig ur den allvarliga jävsinvändning som man är ställd inför.
Efter lunch laddar jag om. Nu skall de tre jävsanmälda åhörarna från Skatteverket flytta fram till statens bänk i domstolen. Nu ska vi väl få svar på våra frågor. Annars är uppgiften omöjlig. Även Skatteverkets tjänstemän skall vara objektiva.
”Tillhör du den grupp som vi talat om på förmiddagen?”
Han tittar besvärat upp. Inte mot mig. Utan mot domaren.
”Jävsfrågan är väl avklarad? Inte behöver jag svara på detta?”
”Nej, jävsfrågan är avslutad.” Ännu en gång, på vilken grund vet inte jag, ser domaren till att vi inte får någon möjlighet att uppfylla vår bevisbörda.
Många veckor senare kommer domen. Vi har inte bevisat vår sak. Hur skulle vi kunna göra det? Vi fick inte ens en möjlighet. Skattemyndigheten lyckades, med grindvaktens hjälp, tiga sig ur problemet.
Med alla dessa tusentals rättegångar från allmän domstol i ryggmärgen hopar sig frågorna när jag nu, för en gångs skull, processar i förvaltningsdomstol.
Vad är det Skatteverket döljer? En berättigad fråga till den som tiger. Det hävdar i alla fall nästan alla åklagare jag mött. Varför dök inte den åberopade chefen upp och förklarade sig? Om inget jäv föreligger är det väl bara att lägga korten på bordet? Varför krumbuktar staten sig? Och – varför låter förvaltningsrätten detta ske?
I en allmän domstol hade detta inte varit möjligt, fullständigt uteslutet. Jag tycker detta är obehagligt. Nästa gång kan det drabba dig.
