”Tvångsvård – för barnens eller moderaternas bästa?”
DEBATT – av Moa Bladini, lektor i straffrätt, GU, Therese Fridström Montoya, docent i civilrätt, UU, Håkan Gustafsson, professor i allmän rättslära, KaU, Pernilla Marklund, adjunkt i socialrätt, GU, Wanna Svedberg Andersson, lektor i straffrätt, GU, Sebastian Wejedal, lektor i processrätt, GU, Allison Östlund, adjunkt i offentlig förvaltning, GU.
Den 17 september presenterade Moderaterna tio så kallade ”mönsterbrytande reformer för att stoppa gängen”. Bland dessa reformförslag utmärker sig punkten 6, som handlar om att fler barn bör tvångsvårdas. I Sverige kan tvångsvård av barn ske med stöd av LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga). Att en ung människa underkastas tvångsvård är en av de mest ingripande åtgärder som samhället kan tillgripa; ett sådant beslut innebär att barnet skiljs från sitt hem och placeras i familjehem eller på institution. Att denna lagstiftning hanteras med tillbörlig varsamhet är ett ansvar som vilar på våra politiker. Dessvärre kan vi konstatera att den populism som successivt har förskjutit straffrätten i en alltmer repressiv riktning, genom diverse (ny)kriminaliseringar och straffskärpningar, nu har spridit sig till barnrätten. Utvecklingen är oroande.
Under det gångna året har LVU tilldragit sig stort intresse, sedan Dagens Nyheter skildrat hur en treårig flicka (Lilla hjärtat) avled i sitt föräldrahem efter att tvångsvården av henne upphört. Denna tragedi föranledde en politisk kapplöpning om att snabbast möjligt ändra LVU, så att inga barn i tvångsvård framöver ska “tvingas tillbaka till farliga föräldrar”. Som en möjlig motpol till Lilla hjärtats tragiska öde har vi dock – genom diverse reportage – även fått oss till del ett alternativt narrativ, som snarare har satt fokus på vilka enorma svårigheter barn, som vill upprätthålla kontakten och sedermera återförenas med sina föräldrar, kan möta när dessa väl har blivit omhändertagna enligt LVU.
Även om vissa politiska utspel har visat bristande förståelse för den befintliga lagstiftningen – och den intresseavvägning som LVU ger uttryck för – har debatten som sådan inte varit missriktad. LVU balanserar flera motstående intressen; genom tvångsvården ska barn skyddas från risker kopplade antingen till det egna beteendet eller till hemmiljön, vilket måste viktas mot både barnets och föräldrarnas intresse av att återförenas när de omständigheter som motiverade vården har upphört. Till detta kommer barnets intresse av kontinuitet, som – vid långvariga LVU-placeringar – kan tala emot återförening, trots att barnet inte längre löper någon risk att skadas i föräldrahemmet. Samtliga dessa intressen tar utgångspunkt i, eller ger uttryck för, olika aspekter av barnets bästa. Hur de ska viktas mot varandra behöver vi kontinuerligt diskutera. I veckan ledde dock Moderaterna in kapplöpningen på ett nytt spår och passerade därmed anständighetens gräns. För att förstå händelseutvecklingen behöver vi dock backa bandet lite. I februari 2020 presenterade Moderaterna ett s.k. ”åtgärdspaket” mot ungdomskriminaliteten, där det konstaterades att unga som återkommande begår allvarliga brott måste “bort från våra gator”. För att åstadkomma detta föreslogs bl.a. att unga lagöverträdare oftare ska omhändertas enligt LVU samt att åklagare ska ha möjlighet att besluta om omedelbara omhändertaganden. Vissa av förslagen i åtgärdspaketet tycks moderaterna nu ha dammat av och istället lanserat som ”mönsterbrytande reformer” mot gängkriminaliteten. I Ekots lördagsintervju den 12/9 förklarade Kristersson att “polis och åklagare [bör] ha rätt att fatta samma beslut om tvångsomhändertagande som idag socialtjänsten har rätt att fatta” vilket “skulle göra att statens samlade insatser för att ta bort barn och ungdomar från kriminella miljöer skulle bli mycket, mycket bättre”.
På frågan om polis och åklagare alltså ska kunna “runda” socialtjänsten svarade Kristersson att “även polis och åklagare ska ha samma rätt – och skyldighet – när de ser att barn växer upp i kriminella gäng, kriminella miljöer, och där det är en överhängande risk att de fostras in i kriminalitet.” En sådan ordning skulle skicka en “kristallklar signal till ett antal familjer, att om ni inte ser till att era barn slipper växa upp i grov kriminalitet, eller håller ni inte koll på att era barn inte begår brott, då måste vi överta den uppgiften”. I en debattartikel den 16/9 i Aftonbladet har Kristersson utvecklat resonemangen.
Dessa remarkabla uttalanden reser många frågor: Varför anser Moderaterna att fler barn bör tvångsvårdas, när Sverige redan utmärker sig som ett land med förhållandevis många barn i tvångsvård? Varför har det ett egenvärde att tvångsvårda barn, när forskning visar att den som omhändertagits som barn löper en rad överrisker senare i livet, bl.a. för missbruk, psykisk ohälsa och utanförskap. Vill Moderaterna tillbaka till 1900-talets uppfostringsanstalter? I det följande lyfts tre frågor särskilt.
För det första: På vilka grunder ska fler barn tvångsvårdas? Idag kan tvångsvård beslutas dels när hemförhållandena innebär en risk för barnets hälsa och utveckling; dels när barnets eget beteende innebär en sådan risk. Att föräldrar eller barn ägnar sig åt kriminalitet kan redan föranleda tvångsvård på dessa grunder. Det finns alltså med nuvarande lagstiftning möjligheter att ingripa i de situationer som Kristersson beskriver. Men Moderaterna vill att fler barn ska tvångsvårdas. På vilken grund då, som inte redan finns?
För det andra: Vilken kompetens har polis/åklagare att bedöma barnets bästa? Idag fattar domstol beslut om tvångsvård på ansökan av socialnämnden. I akuta ärenden kan nämnden själv besluta om omedelbara omhändertaganden, som sedan underställs domstol. Polis/åklagare är skyldiga att anmäla missförhållanden till socialtjänsten, som ska inleda utredning vid misstanke om att barn far illa. Enligt Kristersson ingriper dock socialtjänsten för sällan. Att polis/åklagare ges samma “rätt” (i sig ett ytterst märkligt ordval) att ingripa som socialtjänsten, skulle innebära dels en “rätt” att ansöka om tvångsvård, dels en “rätt” att fatta beslut om omedelbara omhändertaganden. Det är fullt möjligt, och kanske troligt, att detta skulle leda till fler tvångsvårdade barn. Men vid alla beslut om tvångsvård ska barnets bästa vara avgörande, vilket följer av LVU:s portalparagraf. Att det idag är socialtjänsten, inte polis/åklagare, som ges befogenheter enligt LVU beror naturligtvis på att de sociala myndigheterna har professionell kompetens att bedöma barns vårdbehov. Någon motsvarande kompetens har varken Polis- eller Åklagarmyndigheten. Det är därför svårt att förstå hur dessa ska kunna fullgöra ”skyldigheterna” i LVU, dvs. att alltid låta sig styras av barnets intressen – inte intresset att beivra brott.
För det tredje: För vems bästa ska fler barn tvångsvårdas? LVU är en skyddslagstiftning för barn och det intresse som ska gå före andra intressen är barnets bästa. Av Kristerssons uttalanden framgår dock att han vill använda LVU som en kriminalpolitisk signallagstiftning riktad mot kriminella; LVU ska skicka en “kristallklar signal” till “vissa familjer” att dessa riskerar att få sina barn tvångsvårdade om de inte tar sig i kragen. Adressaten för signallagstiftningen är inte barnen, utan deras föräldrar. Här frångås barnets bästa som vägledande princip till förmån för helt andra, och för LVU väsensfrämmande, ändamål. LVU är inte en straffrättslig lagstiftning, eller en lagstiftning att använda i kriminalpopulistiskt syfte.
Landets socialtjänster har drabbats av stora besparingsåtgärder. Exempelvis blev individ- och familjeomsorgen i Angered, en stadsdel som i media ofta förknippas med problem kopplade till gängkriminaliteten, föremål för ett sparbeting om 77 mkr förra året. Istället för att ge myndigheter som inte har särskild kompetens att fatta beslut utifrån barnets bästa en “rätt” att ingripa med tvång mot barn vore det mer ändamålsenligt att satsa resurser på de myndigheter som faktiskt har sådan kompetens.
Kristerssons utspel värnar inte om barns intressen, utan är ytterligare ett i raden av förslag som egentligen handlar om att öka pressen på kriminella gäng/”klaner”. Detta bekräftas av att “fler LVU-omhändertaganden” nu alltså har letat sig in som en punkt i Moderaternas förslag till “mönsterbrytande reformer för att stoppa gängen”, som partiet lade fram den 17/9.
Genom Moderaternas förslag tar populismen steget från straffrätten till barnrätten. Att representanter för ordningsmakten ska ges befogenheter att avgöra barns komplexa vårdinsatser, vilket åligger de sociala myndigheterna, är främmande. Att riksdagen nyss antog Barnkonventionen som lag, med barnets bästa i centrum, gör förslaget än mer problematiskt. Det är tydligt att Kristersson i kapplöpningen om att visa “handlingskraft” har tappat bort barns rättssäkerhet och rättsstatens grundläggande värden.
