av Linnéa Berg, advokat, LEGIO Advokatfirma, Stockholm
Sedan 1 januari 2025 gäller ny lagstiftning som tydligt slår fast att barnets trygghet ska väga tyngre än rätten – eller skyldigheten – till umgänge. Ett halvår har passerat, men ändå ser jag som ombud hur barn fortsätter pressas in i kontakt med en förälder trots tydliga riskfaktorer. Vad gör vi när rättens retorik skiljer sig från dess tillämpning?
Att kontaktprincipen togs bort ur föräldrabalken var inte en teknikalitet. Det var ett medvetet perspektivskifte: barns behov av skydd ska gå före föräldrars rätt till kontakt. Men i rättssalar, liksom i kommunernas hantering, är förändringen än så länge svagt förankrad. Umgänge presumeras fortfarande – trots att lagen kräver individuell riskbedömning och en tydlig prövning av barnets bästa i varje enskilt fall.
Jag möter föräldrar som levt med hot, våld och stark oro kring sin egen och barnets psykiska och fysiska trygghet. Trots detta hör vi gång på gång: ”barn har rätt till kontakt med båda sina föräldrar” – en formulering som lagstiftaren uttryckligen velat avskaffa. I många fall förväntas den skyddande föräldern övervaka umgänge eller leverera barnet till en person hen fruktar. Skyddet delegeras, ansvaret förskjuts.
Lagen kräver att barnets upplevelser vägs in, och att sakkunnigutlåtande från legitimerad psykolog inhämtas i svårbedömda fall. Men det sker inte i praktiken. Ofta tvingas ombud agera både riskbedömare och trygghetsankare – för barnets skull och klientens. Detta såväl i löpande kontakter som i den rättsliga argumentationen.
Det här påverkar också, och inte minst, vårdnadsfrågan. När domstolen faktiskt begränsar umgänge av trygghetsskäl glöms ofta nästa steg: bör gemensam vårdnad verkligen kvarstå? Resultatet blir ett rättsligt limbo –en konstruktion utan reell kontakt men där samarbetstvånget ligger kvar som en kvarnsten runt den skyddande förälderns hals.
Ett engagerat ombud gör skillnad. Genom att tidigt dokumentera risk, lyfta barnets perspektiv och begära sakkunnigstöd, kan både process och utfall påverkas. Vissa länder har peruker – jag röstar på superhjältekappa för de ombud som gör det jobbet. Men hjälpen kostar. Och ytterligare frågor uppstår: är barns rättigheter i händerna på föräldrars ekonomiska förmåga eller vilja att skuldsätta sig?
De negativa dominoeffekterna kan göras till en lång lista.
Domstolarna måste stoppa dessa fallande dominobrickor, börja lyssna till den nya lagstiftning som finns. Utan en tillämpning som sätter barnet i centrum förblir det ett löfte på papper och vad som skulle vara rättigheter för barn riskerar bli traumatiska skyldigheter.
Låt trygghet gå först. Låt lagen få sista ordet – inte gamla vanor.
