”Tolv fall som visar att företrädaransvaret behöver förändras”

DEBATT – Av Patrick Krassén, Verkställande ledamot, Rättvis Skatteprocess

Under vissa omständigheter kan företrädare för företag bli personligt betalningsskyldiga för bolagets skulder. Dessa undantag från den generella regeln om begränsat personligt ansvar regleras på olika ställen i lagstiftningen. För skatteskulder finns det så kallade skatterättsliga företrädaransvaret, i skatteförfarandelagen. Detta ansvar tillämpas påtagligt strikt, med ofta långtgående effekter för enskilda och företagande.

Stiftelsen Rättvis skatteprocess har gått igenom en mängd nyliga domar om företrädaransvar från förvaltningsdomstolarna. I rapporten ”Företrädaransvaret behöver förändras: 12 fall från verkligheten”, som publiceras idag, lyfter vi fram domslut som illustrerar problemen med reglernas tillämpning.

Ett grundläggande problem är hur rekvisitet grov oaktsamhet tillämpas. Inom straffrätten ska begreppet enligt HD:s praxis ges en restriktiv tolkning, medan det i företrädaransvarsmål är snarare regel än undantag. I en studie från 2019 som granskade 519 företrädaransvarsmål konstaterades att i 513 av fallen utdömdes ansvar baserat på grov oaktsamhet.

I synnerhet blir den närmaste mekaniska prövningen av oaktsamhetsrekvisitet problematisk i omprövningsmål. I rapporten exemplifieras detta med flera fall. I ett mål från 2017 påfördes en företrädare påfördes betalningsansvar för drygt 5,5 miljoner kronor, trots att hon avgått ur bolagets styrelse innan skatteskulden uppkom. Skatteverket hade genom omprövningsbeslut omklassificerat bolagets produkter och upptaxerat det, tre respektive sex månader efter att företrädaren lämnat styrelsen. Betalningsskyldigheten för henne var alltjämt knuten till den ursprungliga förfallodagen, trots att skattebeslutet vid omprövning fattades mer än ett halvår senare. I klartext innebär detta att en företrädare ska förutsäga ett framtida omprövningsbeslut från Skatteverkets sida, och även veta exakt vilka beskattningsperioder det kommer avse, för att inte vara grovt oaktsam.

Kretsen som kan träffas av företrädaransvar är därtill vidsträckt. En illustration av detta är fallet med Johan Ottosson, som gick med på att sitta i sin kompis bolags styrelse, i funktion som så kallad trafikansvarig. Kompisen förde både Johan och revisorerna bakom ljuset genom falska fakturor. Trots att det var klarlagt att Johan inte hade vetat något om kompisens fusk, ansåg både Skatteverket och domstolarna att han skulle göras betalningsskyldig, när de inte hade lyckats få kompisen att betala de förfallna skatteskulderna.

Bedömningen av vad som utgör grov oaktsamhet måste ändras, för att mer likna den avsevärt mer restriktiva straffrättsliga bedömningen.

Företrädaransvaret har från både forskare och näringslivet också kritiserats för att ha en konkursdrivande effekt. Detta beror på att företrädaren måste ansöka om konkurs eller rekonstruktion senast på skattens förfallodag, för att undvika personligt betalningsansvar. Att man har – som företrädarna i flera fall som redovisas i rapporten – skurit i kostnader, sålt tillgångar, sagt upp personal, förhandlat ner hyra, skjutit till egna medel och andra företagsmässiga åtgärder, gör i praktiken ingen skillnad för ansvarsbedömningen, om skatten inte betalas i tid.

Detta är inte rimligt. Åtgärder för att se till att sunda företag kan fortsätta bör inte bedömas på samma sätt som uppenbara försummelser eller medvetet fusk. Vid ansvarsbedömningen bör i högre grad beaktas större händelser som medför oförutsett uteblivna intäkter för företaget, till exempel leverantörers konkurser och liknande ”ekonomisk force majeure” – såsom har aktualiserats under covid-19-krisen.

Det finns ytterligare förändringar som kan göras i regelverket, för att göra det mer träffsäkert mot de verkliga missbruksfallen. Inom aktiebolagsrätten finns en viss tidsfrist reglerad för företrädare för bolag som har ekonomiska problem, att lösa problemen. Något liknande skulle vara på sin plats i skatteförfarandet. Man kan också fråga sig om det är rimligt att företrädaren normalt behöver betala bolagets skulder med sina beskattade medel. Skatteeffekten blir därigenom dubbel, i synnerhet om man också beaktar den generellt låga ersättningen för ombudskostnader i förvaltningsdomstol.

I den mån det skatterättsliga företrädaransvaret inte kan avskaffas helt, bör det i vart fall förändras för att minimera dess orimliga effekter.