”Tidsbegränsning av vapentillstånd kan utan problem avskaffas”
DEBATT – av Erik Lakomaa, Ekon. Dr och forskare.
Riksdagen beslutade nyligen att för tredje gången skicka ett tillkännagivande till regeringen om att den tidsbegränsning av vissa vapentillstånd (”femårslicenser”) som infördes år 2000 ska avskaffas.
Frågan utmärkande på flera sätt. För det första är det en reglering som är mycket svårmotiverad men som ställer till stora problem för landets skyttar. För det andra är det en som regeringen (och Liberalerna, som tidigare var på riksdagsmajoritetens sida) förefaller vara exceptionellt angelägna om att behålla: Justitieministern har i debatten uttryckligen sagt att riksdagens beslut inte kommer att genomföras och då hänvisat både till terrorism och gängvåld. Detta trots att regeln överhuvudtaget inte har något med kriminell vapenhanering att göra. För det tredje är det en regel som rent tekniskt vore oerhört enkel att avskaffa: om det är någon fråga som skulle kunna sägas kunna var klippt och skuren för att hantera genom utskottsinitiativ är det denna.
För en skytt innebär tidsbegränsningen att det hela tiden råder en osäkerhet om huruvida han eller hon får förnyelsen beviljad eller tvingas göra sig av med vapnet – handläggningen av förnyelsen kan dessutom ta flera månader och inte sällan ställs godtyckliga krav på den sökande för att tillståndet ska förnyas. Den som missar att skicka in en förnyelseblankett i tid riskerar dessutom åtal och straff för vapenbrott, något som skulle kunna sägas motsvaras att en sent inlämnad deklaration räknades som skattebrott, med obligatoriskt åtal som följd.
När man analyserar regleringen och dess politiska framtid kan det vara bra att gå tillbaka till hur den motiverades före beslutet. I SOU 1988:44 s 126 anfördes följande skäl till varför (vissa) vapentillstånd borde tidsbegränsas:
1) ”den uttalade ambitionen att hålla nere antalet skjutvapen i samhället”.
2) risken ”att sådana vapen [som inte används frekvent] inte tas om hand och förvaras lika väl som används aktivt”.
3) Att man skulle kunna ” kontinuerlig kontroll över vapeninnehavaren dels beträffande huruvida de aktivt nyttjar sina skjutvapen och därmed kan sägas ha ett giltigt skäl att inneha dem, dels i fråga om deras lämplighet att inneha skjutvapen eftersom ett tillstånd bör förnyas först efter en allmän vandelsprövning.”
Dessa argument är idag helt irrelevanta. Det finns idag ingen allmän ambition att hålla ner antalet legala vapen (Det fanns det knappast 1998 heller så det argumentet borde ha betraktats som irrelevant redan då – illegala vapen påverkas ju inte av tidsbegränsningen). Vidare fanns vid tiden för beslutet inte något krav på förvaring i vapenskåp. Det infördes 2002 och sedan dess är det samma förvaringskrav för vapen oavsett, typ och oavsett hur ofta de potentiellt används. Slutligen sker idag vandelsprövningen dagligen (genom registerslagning) – inte endast vid det tillfälle tillståndet söks eller förnyas. Att någon inte använder ett vapen vederbörande har licens för hela tiden är näppeligen ett problem: Att en jägare kan skaffa ett jaktgevär och sedan inte åka och jaga älg på tio år eller en pistolskytt göra uppehåll i idrottandet en tid är knappast ett problem för någon – så länge vapnen står i vapenskåpet.
När frågan nu debatterades i riksdagen valde inte någon av företrädarna för de partier som lagt reservationen (dvs de som ville behålla tidsbegränsningen) att försvara den eller förklara varför man lagt den. Läser man däremot reservationen finner man att den verkar grunda sig på missförstånd om hur lagstiftningen är utformad och/eller vad utskottsmajoriteten föreslagit.
I reservationen anförs att tidsbegränsningen behövs på grund av behovet att minska risken för stöld liksom att det behövs möjlighet till vandelskontroll av vapenägarna på grund av gängkriminaliteten. Dock har dessa saker inte något med tidsbegränsningen att göra. Den kontroll av tillståndsinnehavarens vandel som görs vid ansökningstillfället, respektive den dagliga kontroll som görs mot misstanke- och belastningsregistren är helt identisk oavsett om vapentillståndet avser ett jaktgevär (med icke-tidsbegränsat tillstånd) eller en revolver (med tidsbegränsning). Det samma gäller förvaringskravet – även detta är identiskt: Alla vapen oavsett licenstyp måste förvaras i vapenskåp av exakt samma typ. Riksdagsmajoriteten vill inte heller ändra något av detta. Till detta kan läggas att inte heller möjligheten dra in ett vapentillstånd (om ägaren skulle missköta sig) påverkas av om tillståndet är tidsbegränsat. Grunderna för att dra in ett tillstånd är desamma oavsett om det är 4 år eller 4 dagar kvar på det. Detta regleras i 6 kap Vapenlagen. Inte heller det vill riksdagsmajoriteten ändra på.
Det finns idag cirka 145 000 vapentillstånd som rör vapentyper som idag omfattas av tidsbegränsning (de flesta handlar om enhandsvapen för målskytte, men det finns även tidsbegränsade tillstånd för vapen för jakt- eller samlingsändamål). Emellertid har cirka hälften av dessa utfärdats före år 2000 vilket innebär att tillstånden där inte är tidsbegränsade. Det innebär att det hade varit lätt att se eventuella skillnader mellan dessa båda grupper, exempel om vapen som inte hade tidsbegränsade tillstånd stals oftare – om sådana skillnader funnits förstås.
Det förhållande att regeringen trots att det finns en riksdagsmajoritet för avskaffande av tidsbegränsningen vägrat lägga någon proposition i frågan föranledde tidigare i år ett förslag om att riksdagen skulle lösa detta på egen hand, genom utskottsinitiativ. Detta förslag fick emellertid inte majoritet efter att Centerpartiet, som tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna tidigare röstat för att tidsbegränsningen skulle avskaffas, inte ville stödja det nya yrkandet.
Det finns många tillfällen där utskottsinitiativ är mindre lämpliga. Att ta bort tidsbegränsningen hör inte till dessa. För att ta bort tidsbegränsade licenser behöver man endast stryka 2 kap 6a § i Vapenlagen. Detta har inga följdverkningar och kräver inte konsekvensändringar någon annanstans. Skrivningen om tidsbegränsning i 2 kap 5§ kan stå kvar (det är tillämpligt om någon fått licens för ett uppenbart tillfälligt ändamål – ta med en bössa på resa till Svalbard för skydd mot isbjörn, eller för användning till en filminspelning). Denna första tidsbegränsning infördes 1981 efter önskemål från bland annat Jägareförbundet som menade att man kunde tidsbegränsa vapentillstånd som var för tillfälliga ändamål, exempelvis en särskild grovkalibrig studsare för en enda jakt på storvilt i Afrika, och som inte skulle användas i Sverige.) Riksdagen behöver även skriva något om vad som händer med de tidsbegränsade vapentillstånd som finns. Det rimliga är då att de som är tidsbegränsade enligt 2 kap 6 a § omvandlas till tillsvidarelicenser medan de som är tidsbegränsade enligt 2 kap 5§ fortsätter vara tidsbegränsade.
Ett utskottsinitiativ skulle sannolikt behöva föregås av att utskottet tog fram en konsekvensbeskrivning och skickade förslaget på remiss. Detta kan diskuteras, regeln i 2 kap 6a § medger (även om det aldrig sker) utfärdade av vapentillstånd som inte är tidsbegränsade så det går att argumentera för att ett avskaffande i praktiken inte skulle avvika från den nuvarande ordningen. Som en följd av lagändringens okomplicerade natur och avsaknaden av påvisbara konsekvenser (både i form följdreglering och praktiken) skulle detta, även om remiss krävdes, dock vara utomordentligt enkelt.
