”Tandlös svensk lagstiftning handfallen inför trafficking”
DEBATT – av Madeleine Käärik, jurist som jobbar med straffrätt, arbetsrätt och migrationsrätt.
Hon åkte hit för att arbeta. Det var hennes dröm att leva vidare efter hennes käraste bortgång. Hon betalade enorma pengar till personer som lovade en anställning. Skuldsatt upp till öronen lämnade hon alla sina pengar till de som mötte henne här i Sverige. Utan en enda krona i plånboken men med ett stort hopp såg hon fram emot sin nya livsdröm. Här kastades hon in i asylsystemet och tvingades till prostitution.
Hon berättade hela sanningen på Migrationsverket.
Hon var en av dem få som var stark nog för att anmäla brottet till polisen. Det första förhöret avbröts i mitten av hennes berättelse och efter de långdragna planerna på en kompletterande utredning hade hon fortfarande ett hopp om att hon blivit tagen på allvar. Beslutet kom efter flera månaders totala tystnad som en bomb – förundersökningen är nedlagd. ”Varför”- frågade hon? Förtvivlan som då fyllde hela hennes medvetande övergick sedan sakta till misstron inför det svenska rättssystemet… Sorgfullt.
Nästa dröm gick i spillror – en tro att den svenska staten har både vilja och förmåga att bekämpa människohandel i prostitutionssyfte – den absolut omoraliska handeln med kvinnans kropp och själ mot hennes vilja. Hennes kvinnliga bekant som var svag nog – sålde sin kropp och sedan lämnade hon Sverige i tysthet. Så gör de flesta.
De är här och de är många som fördes in i landet under falska premisser att få ett arbete i Sverige. Här på plats tvingas unga kvinnor att prostituera sig. Åklagaren i en sådan typ av mål måste bevisa ett uppsåt hos en människohandlare dvs. att denne har från allra första början planerat tvinga kvinnan till prostitution. I och med att han först lurat kvinnan med löften om att ge henne arbete i Sverige – går han fri från åtalet här i landet.
Det är få som vågar anmäla och sedan vittna i rätten i mål om prostitution och trafficking. De flesta kvinnorna är tysta även om de blir överbevisade att de prostituerat sig. Skamkänslan att hon fallit så lågt, rädslan för repressalier från de som tvingat henne till det blir till ett hinder för att anförtro sig till utomstående. Först greps hon, därefter följer placering på migrationsverkets förvar, och slutligen en utvisning till hemlandet till ett högst ovisst öde.
På förvaret finns en kvinnoavdelning och det bör finnas tillgång till, eller helst ett obligatoriskt inskrivningssamtal med en psykolog som kan hjälpa den utsatta kvinnan att öppna sig och berätta om tvång och övergrepp. I nuläget finns det ingen som har denna viktiga funktion. Förhör på polismyndigheten bäddar föga förutsättningar för att kvinnan ska tala sanningen om sig själv. De flesta saknar kännedom om att det inte är straffbart i Sverige att prostituera sig. Det måste kvinnan få veta direkt när gripandet sker – att det svenska rättssystemet straffar förövaren och inte ett offer. Ingen av dessa kvinnor som jag träffat på förvar under ett helt decennium hade fått denna oerhört viktiga information.
I allra bästa fall blir mannen dömd, men det görs alldeles för lite för ”Henne” efter att rättsprocessen är avslutat. Motivationen att vända sig till rättsvårdande myndigheter hos de unga kvinnorna är låg, och det har alltid varit så. Vad kan man göra för att ta ett kraftfullt tag i denna typ av brottslighet? Vi fick en lagstiftning om sexköp, men det måste göras betydligt mer för de som förblir kvar i skuggan – offren för ofrivillig prostitution.
Det krävs regelverk som skulle förhindra det att Sverige nu framstår som ett land med en gynnande lagstiftning för en sådan typ av gränsöverskridande brottslighet. Än så länge, klarar man sig undan straffansvaret för människohandel i prostitutionssyfte. Eftersom det primära erbjudandet påstås vara anställning i Sverige, kommer hundratals unga kvinnor från Östländerna att luras hit och utnyttjas. Systemet är tandlöst. Det är dags att axla ansvaret.
