Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Svea hovrätts bedömning blottar en svaghet i svensk straffprocessrätt”

Debatt
Publicerad: 2021-07-12 11:22
Foto: Lars Pehrson / SvD / TT /

DEBATT – av Thomas Olsson, Advokat.

Principen om den fria bevisprövningen var ursprungligen tänkt att garantera en rationell och allsidig prövning av bevisningen i brottmål. På senare tiden har den kommit att användas som en ursäkt för att inte göra just en rationell och allsidig prövning av bevismaterialet. Flera domar i mål om så kallad EncroChat utgör talande exempel på detta.

Svea hovrätt meddelade den 2 juli 2021 en dom (mål nr B 5151-21) där tillåtligheten och bevisvärdet av meddelanden från EncroChat prövades. Med hänvisning till principen om fri bevisföring, och att bevisning inte tillkommit genom tortyr, accepterade hovrätten att bevisningen fördes in i målet. Vad gäller bevisvärdet konstaterade hovrätten att den ska bedömas med försiktighet, men lägger sedan meddelandena till grund för sin bedömning.

För att förstå vad det är hovrätten faktiskt prövat finns det skäl att börja med att beskriva den bevisning som prövningen avser.

Hovrätten fick del av handlingar som upprättats av polismyndigheten. Av dessa handlingar framgår att ett användarnamn skickat ett meddelande till ett annat användarnamn vid en viss tidpunkt. Användarnamnen består av två engelska ord som satts samman till ett ord, till exempel ”Foxplanet” eller ”Regalblazer”. Det är beviset.

Vad gäller uppkomstbetingelserna för beviset visste hovrätten inte mer än att det har hämtats från ett material som översänts från franska myndigheter. Det är inte det material som översänts som åberopas som bevis, utan någon sorts bearbetning av det franska materialet. Hovrätten noterar i sin dom att rätten inte haft tillgång till ”ursprungsmaterialet”.

Hovrätten konstaterar även att rätten inte vet någonting om hur de franska myndigheterna kommit över materialet. Samtidigt konstaterar hovrätten att ingenting framkommit som tyder på att det skett i strid mot fransk lag. Hovrätten vet således inte om materialet inhämtats med stöd av fransk lag, men nöjer sig med att vara okunnig om så har skett eller inte.

Slutligen konstaterar hovrätten, inte helt korrekt, att materialet inhämtats genom en europeisk utredningsorder som ytterst grundar sig på principen om ömsesidigt erkännande, det vill säga att EU:s medlemsstater ska utgå från att beslut fattade av behöriga myndigheter uppfyller kraven på god rättstillämpning. Anledningen till att uttalandet inte är till alla delar korrekt är helt enkelt att hovrätten, som rätten själva konstaterat, inte tagit del av det material som översändes från Frankrike. Det finns även en del frågetecken kring hovrättens tolkning av principen om ömsesidigt erkännande, men de lämnas därhän i det här sammanhanget.

Sammanfattningsvis kan konstateras att hovrätten inte vet hur bevisningen inhämtats, hovrätten vet inte om det skett enligt lag eller inte och hovrätten vet inte om den bevisning som förebringats överensstämmer med det material som översändes från Frankrike. Trots det tillerkänner hovrätten bevisningen fullt bevisvärde och dömer de tilltalade till mellan 3 och 8 års fängelse. Frågor på det?

Svea hovrätts bedömning blottar en svaghet i svensk straffprocessrätt. Istället för att efterfråga utredning som klargör förutsättningarna för bedömning hänger sig domstolen åt ändamålsinriktade resonemang som inte har något annat syfte än att täcka över oklarheterna. Om hovrätten inte vet hur bevisningen inhämtats, varför avkrävs inte den som åberopar bevisning ett svar på det? Om hovrätten inte vet om bevisningen inhämtats på ett lagligt sätt, varför avkrävs inte den som åberopat bevisningen ett svar på det? Om hovrätten inte vet om det dokument som presenteras stämmer överens med det material som dokumentet hänvisar till, varför avkrävs inte den som åberopar bevisningen ett svar på det?

Den här devota hållningen gentemot åklagarna när det kommer till att ifrågasätta bevisningens uppkomstbetingelser har tidigare vållat domstolarna bekymmer. När det gällde till exempel drogen mefedron resonerade just Svea hovrätt, till skillnad från Hovrätten för Västra Sverige, på samma sätt bort försvarets invändningar mot den sakkunnigbevisning som hävdade att mefedron skulle klassas som heroin ända till dess Högsta domstolen satte ned foten (NJA 2011 s. 357). Resultatet blev att ett antal individer dömdes till mellan 8 till 10 års fängelse när de egentligen borde ha dömts till högst 4 års fängelse.

Principen om den fria bevisprövningen får inte användas som ett skydd mot att domstolen behöver göra sig reda för vad det är för sorts bevisning som ska prövas. Ett dokument upprättat av polisen är ett dokument upprättat av polisen och har i sig ett närmast obefintligt bevisvärde. Det är den bakomliggande verkligheten som avgör om bevisningen är tillåten och vilket bevisvärde den har. Så, om domstolen är helt ointresserad av den bakomliggande verkligheten, förvandlas den dömande verksamheten från att vara tänkt som en prövning av bevisningen till att upprätthålla principen om att ändamålen helgar medlen. Allt i namn av principen om fri bevisföring.

”När du kommer i morgon ta med mina fotbollsskor. Också, om det är möjligt, en Irländsk vattenspaniel. Viktigt. Hälsningar. Tuppy”
”Hur tolkar du det, Jeeves?”
”Som jag förstår det, min herre, så önskar Mr Glossup, att när ni kommer i morgon så ska ni ta med er hans fotbollsskor. Och, om möjligt, en Irländsk vattenspaniel. Han antyder att det är viktigt och skickar sina hälsningar.”
”Ja, precis så uppfattar jag det också.”

P.G. Wodehouse, Unge Tuppy i skärselden


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se