av Peter A Jörgensen, Tidigare bl.a. teknisk attaché i Kalifornien och Kjell Jegefors, tidigare bl.a. ordförande för Aktietorget.
Båda ledamöter av Uppfinnarkollegiet
Immaterialrätten är en grundpelare i steget från forsknings- och utvecklingsresultat till ekonomiska värden. Hos Regeringskansliet, myndigheterna, universitetsforskare, start-upp-företag, entreprenörer och uppfinnare baseras strategierna på lövtunn evidens. Många beslut fattas därför på känn. Behovet av forskning och kunskapsspridning inom immaterialrättsliga området är uppenbart.
Landets globala företag med några av de senaste tillskotten, som Spotify, Raysearch Laboratories, och Klarna har dessbättre världsledande kompetens inom det immateriella värdeskapandet. Inom dessa företag finns både kompetens och en väl uppbyggd erfarenhetsbank.
Men, de mindre aktörerna missar tåget. Både nuvarande lagstiftning och berörda myndigheters begränsade kompetens missgynnar dem. Samtidigt är de mindre aktörernas egna kunskaper mycket svaga. Regeringskansliet har påbörjat ett arbete för att begränsa bristerna genom att stärka samarbetet mellan berörda departement. Åtgärden är långt ifrån tillräcklig och går tyvärr alltför sakta. Resten av världen kör snabbtåg. Det krävs studier, evidensbaserat faktaunderlag, utvärderingar och ökad juridisk information för att svensk innovationskraft ska konkurrera på den internationella marknaden.
Här är några studier som, trots allt, bidragit till en policyutveckling de senaste åren:
• En forskargrupp gjorde en studie, som rapporterades 2015 och som visade skillnader mellan svenska och europeiska patenträttegångar. Där framkom att tidsutdräkten i Sverige var mer än tre gånger så lång som i Tyskland. Detta missgynnar i synnerhet de mindre aktörerna. Domstolsverket har senare rapporterat om ordentliga förbättringar i Sverige.
• EUIPO (EUs expertorgan för immaterialrätt) rapporterade 2017 om den höga risken för patenttvister. Vart tionde mindre företag inom EU rapporterade att de utsatts för intrång. Detta gäller särskilt attraktiva patent.
• Vid ett möte i Svensk Förening för Immaterialrätt (SFIR) presenterades 2019 en sammanställning över rättegångskostnader under åren 2016-2019. Av sammanställningen framgår att kostnaderna per part varierar mellan en och tio miljoner kronor vid en patenttvist. Den tappande parten ådöms, som regel, att betala båda parters rättegångskostnader. Sedan dess har kostnaderna stigit, men någon ny sammanställning har inte gjorts.
• En forskargrupp har analyserat 1 427 rättegångar där ett svenskt företag deltagit i 40 länders rättsprocesser inklusive Sverige. De rapporterade 2023
”Vår studie visar dock på stora kunskapsluckor bland små aktörer—liksom bland de rådgivare de träffar—när det kommer till vad som krävs för att upprätthålla patentskyddet vid en eventuell tvist.”
Varken Regeringskansliet eller någon av våra svenska myndigheter har initierat dessa studier än mindre spridit resultaten.
Samtliga analyser ovan borde ha bidragit till ökat förståelsen för de mindre aktörernas betydelse, fallgropar och svaga rättsskydd. Erfarenhetsåtervinningen är dock klen. Ett skäl kan vara rådgivares och myndigheters ointresse, ett annat, att tron på Sveriges höga status som kunskapsnation är övertygande, men i realiteten är den missvisande vad gäller immaterialrättens rättsskydd för de mindre aktörerna.
Sverige måste ta krafttag. Ett väl finansierat forskningsprogram måste etableras. Redan här är vi i en uppförsbacke då antalet aktiva doktorander vid exempelvis de immaterialrättsliga institutionerna vid våra universitet är lågt. Vid den senaste sammanställningen var det endast två.
Ytterligare frågeställningar som måste belysas:
• I princip allt utvecklingsarbete måste tillämpa de regler som gäller för skydd av företagshemligheter. Allt samarbete mellan olika parter är förenat med krav på avtal, dokumentation och systematiskt administrativt arbete för att godkännas i en rättstvist. Lagen om företagshemligheter uppdaterades så sent som 2025, men lagen gäller bland annat enbart för tekniska hemligheter och inte kommersiella. Evidens för denna begränsning saknas helt. Detta har tidigare även påpekats av Advokatsamfundet i ett remissvar. Kostnader för den förlorande parten i mål om företagshemligheter kan uppgå till 50 miljoner kronor. (BankID-målet).
• Licensiering är den dominerande exploateringsvägen från forskare vid lärosätena i USA. Här borde studeras varför denna exploateringsform tycks nedprioriterad vid svenska lärosäten.
• En övergripande analys bör genomföras av de offentliga svenska forskningsfinansiärernas kompetens när det gäller immateriellt värdeskapande. Vi känner inte till att någon av dessa har immaterialrättslig kompetens i ledningen.
• Det är oklart om eller hur de stora samverkansprogrammen mellan lärosäten och start-upp-företag å ena sidan och industrin å andra, som riksdagen har beslutat, gynnar innovationskraften. Programmen kan uppgå till 16 miljarder kronor och alltså omfattar 16 000 forskar- och ingenjörsår. Enligt standardavtalen mellan parterna ska tvister hanteras i tingsrätten, vilket betyder att de mindre aktörerna sannolikt kommer att förlora sådana mål regelmässigt. Det saknas idag en elementär juridiska analys kring samverkans – programmen.
IVA publicerade tidigare i år en förstudie till en nationell immaterialrättsstrategi – en välkommen studie. Men – studien belyser inte hur de mindre aktörernas situation och att de har missgynnats i decennier och gör det än idag av det svenska rättssystemet. Vi väntar på Regeringskansliets strategi för att råda bot på decenniers försummelser.
Politikens famlande, oklarheter och bristande förståelse för de mindre aktörernas juridiska skyddsformer måste förändras. Vetenskapliga studier måste snarast initieras rörande immaterialrättens betydelse för en innovationspolitik av hög internationell klass. Det saknas
praktisk juridisk erfarenhet kring de mindre aktörernas processrättsliga ställning som rör immaterialrätten.
