av Nadja Hatem och Anuta Sjunghamn, Jurister samt grundare av Kliently
Regeringen har lagt fram ännu ett förslag om skärpta regler för arbetskraftsinvandring. Den här gången vill man bland annat höja lönekravet för arbetstillstånd till 90 procent av den medianlön som SCB räknar fram för Sverige. Med dagens siffror innebär det minst cirka 33 400 kronor i månaden för att få arbeta här.
Förslaget beskrivs som ett sätt att skärpa reglerna och samtidigt locka högkvalificerad arbetskraft från andra länder, men i verkligheten riskerar det att slå brett och hårt, långt utanför de utrikesfödda arbetare regeringen säger sig vilja påverka.
Vi har arbetat med migrationsärenden i över 17 år. Vi har sett det här förut. Regler skärps, kraven höjs och människor som har byggt sina liv i Sverige tvingas lämna. Familjer splittras och arbetsplatser förlorar personal. Samtidigt går resten av samhället vidare.
Ibland hörs protester. Men ofta ses det här som något som bara drabbar “andra”. Personer med arbetstillstånd. Inte oss. Men det här är ett misstag.
När regeringen skärper migrationslagarna drabbas inte bara hemtjänstpersonalen Olena, fritidspedagogen Aleksandr och vårdbiträdet Sam. Det drabbar oss alla. Det här är ett vi-problem. Inte ett de-problem.
Sveriges Kommuner och Regioner räknar med att det behöver anställas drygt 65 000 personer inom äldreomsorgen fram till 2033. Redan i dag är över hälften av alla vårdbiträden födda utanför Sverige. Samtidigt låg medianlönen för vårdbiträden 2024 på 28 200 kronor i månaden.
Det säger sig självt att det inte går ihop. Om lönekravet höjs till över 33 000 kronor i månaden riskerar vi att slå undan benen för en välfärd som redan går på knäna, i ett land där allt fler blir äldre.
Många av er tänker säkert att det redan finns arbetslösa i Sverige. Att jobben bara kan fördelas om. Att människor med arbetstillstånd kan utvisas och ersättas av svenska medborgare. Problemet löst. Det är också ett synsätt som ofta lyfts fram i debatten. Men verkligheten ser inte ut så. Sverige har i dag det lägsta barnafödandet som någonsin uppmätts. Under 2024 föddes i snitt 1,43 barn per kvinna. För att samhället ska gå runt hade siffran behövt ligga på 2,1. Prognoserna visar dessutom att det kommer födas ännu färre barn de kommande åren.
På sikt betyder det här att Sverige får färre människor som jobbar och betalar skatt, vilket leder till mindre pengar till svensk välfärd. Det här angår oss alla. Det är, som sagt, ett vi-problem. Inte ett de-problem.
Vi vet också att det här förslaget inte bara drabbar människor med arbetstillstånd. Det drabbar också barn. Föräldrar vars 18-åringar tvingas välja mellan att hoppa av gymnasiet för att hitta ett jobb med en lön på över 30 000 kronor i månaden, eller att lämna Sverige. Det drabbar människor som har bott här i många år, som har rotat sig, lärt sig språket och levt skötsamma liv. På grund av liknande förslag som redan införts utvisar Sverige i dag människor som arbetar, betalar skatt och gör rätt för sig – på löpande band.
Deras berättelser är ofta smärtsamma, men tyvärr sällan unika. Några blir uppmärksammade i sociala medier för en kort stund, för att sedan glömmas bort. Samtidigt fortsätter Sverige vidare. Reglerna skärps och många lever i tron att besluten inte rör dem.
Så om du inte engagerar dig för Olena, Aleksandr, Sam och alla andra vars liv slås sönder av dagens migrationspolitik, bör du åtminstone engagera dig för din egen framtid och din egen välfärd. Engagera dig för vad du faktiskt får för den skatt du betalar. För när vi utvisar människor som behövs i välfärden är det inte invandringen som stramas åt. Det är framtiden. Och om det är något vi har lärt oss av den här regeringen, så är det detta: den bygger inte framtid. Den förbrukar den.
