Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Ska anslagen till domstolarna prövas av en oberoende nämnd?”

Debatt
Publicerad: 2019-12-02 11:00

DEBATT – av Magnus Åhammar, rådman Förvaltningsrätten i Stockholm.

Utlänningsnämnden som var en förvaltningsmyndighet med domstolsliknande uppgifter lades ner och i stället skapades en ny instans- och processordning den 30 mars 2006. Utlänningsärenden skulle från och med nämnda datum överklagas till ett visst antal migrationsdomstolar och som slutinstans inordnades Migrationsöverdomstolen vid Kammarrätten i Stockholm. 

De huvudsakliga skälen för den nya ordningen bottnade i en önskan om en ökad rättssäkerhet. I Utlänningsnämnden hölls få muntliga förhandlingar och i och med att överprövningen skulle ske i domstol skulle möjligheterna till muntlig förhandling öka. Vidare skulle insynen i processen öka för såväl parter som allmänhet genom att processen blev en renodlad tvåpartsprocess. 

Denna reform på migrationsområdet har naturligtvis blivit kostsam. Betydligt fler personer arbetar på de fyra migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen än vad som arbetade på Utlänningsnämnden. Betydligt fler muntliga förhandlingar leder till ökade kostnader för tolkar, offentliga biträden, resor för klagandena, utdragna omloppstider för målbalanserna m.m.  

Ett utvisningsbeslut behöver inte verkställas förrän det har vunnit laga kraft. Intresset för en asylsökande som fått avslag på sin ansökan att avvakta ett beslut om ej PT från Migrationsöverdomstolen kan i många fall antas vara stort. För det fall att den nya processordningen lett till att tiden mellan asylansökan och ett lagakraftvunnet utvisningsbeslut ökat har reformen också i detta avseende medfört ökade kostnader. Kostnaderna för de sökandes uppehälle betalas i de flesta fall av det allmänna. Intresset av att avgöra migrationsmål så snabbt som möjligt är starkt. Naturligtvis finns också påfrestningar på ett mänskligt plan när de sökande får vänta kanske under flera år innan de får ett lagakraftvunnet beslut.  

Under år 2020 uppgår det totala anslaget till migrationsdomstolarna till 782 miljoner kronor. Detta innebär en sänkning på mer än 100 miljoner kronor från anslagsnivån år 2019. Domstolsverket har under budgetprocessen beräknat behov av medel till domstolarna och redovisat prognoser och underlag till regeringskansliet. Regering och riksdag har därefter tagit ställning till vilka rimliga kostnader som de anser vara nödvändiga för att domstolarna ska kunna prestera en effektiv hantering av inkommande mål och då kommit fram till en betydligt lägre summa än vad Domstolsverket yrkat.  

Verksamheten vid våra självständiga domstolar finansieras av staten. Riksdag och regering bestämmer om tilldelningen av medel till domstolarna. Att domstolarna kan lösa sina uppgifter på ett rättssäkert sätt och att de kan avgöra målen inom rimlig tid är beroende av att de har fått tillräckligt med resurser. Ur ett maktdelningsperspektiv har alltså riksdag och regeringen trumf på hand eftersom de beslutar om medel till domstolarna.  

Om det då ingår i vårt demokratiska system att olika delar av statens verksamhetsgrenar straffas eller belönas genom nivån av tilldelade medel kan i slutändan domstolarnas självständighet komma på undantag. I vågskålen för domstolarnas självständighet ligger också möjligheten för enskilda domare att, utifrån riksdagens och regeringen synpunkt, fatta impopulära beslut. Domstolarna i Sverige är beroende av budgetprocessen och de har inget utrymme för att genom avgifter eller på annat sätt själva finansiera verksamheten.      

Det är inte rimligt att tänka sig att domstolarna ställda inför en minskning av tilldelade medel t.ex. skulle göra överväganden om att minska antalet muntliga förhandlingar eller att fatta färre beslut om att förordna offentliga biträden. Effekten av minskade ekonomiska resurser till migrationsdomstolarna blir att målen kommer att ta längre tid att avgöra.  

Man kan säga att den rättsstatliga principen om domstolarnas självständighet i huvudsak utgår från grundlagen (regeringsformen) och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen, EKMR). Inom ramen för sitt självständiga uppdrag ska domstolarna bevaka efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna samt iaktta de rättsstatliga principerna t.ex. rörande möjligheterna att överklaga myndigheters beslut. Verksamheten tål inga större störningar i form av minskad tilldelning av resurser. Domstolarnas självständighet kräver också att de står opåverkade av direktiv eller annan inblandning från riksdag och regering.  

Ett minskat anslag till migrationsdomstolarna kan synas vara en kortsiktig besparing. Det kan lika väl vara så att minskade anslag leder till högre samhälleliga kostnader för de sökande som får vänta på besked under en längre tid. Man kan i slutändan fråga sig om en tvist rörande nivån av yrkade/beviljade anslagsmedel mellan två delar av statsmakten ensidigt ska avgöras av den lagstiftande makten. Skulle det eventuellt finnas skäl att överväga om nivån av anslagen till domstolarna skulle prövas och bedömas av en oberoende nämnd? 


Dela sidan:
Skriv ut: