DEBATT – Av Joacim Österstam, frilansjournalist
Enligt 42 kap. 10 § socialförsäkringsbalken ska arbetsgivare anmäla arbetsskador till Försäkringskassan. Underlåtenhet är straffsanktionerad genom 115 kap. 3 § SFB. På papperet ser regelverket tydligt ut. Det finns en plikt och det finns ett straffansvar.
I praktiken fungerar det inte så.
Inom ramen för min nationella granskning Operation SFB 42:10 har jag gått igenom samtliga 21 regioner och 290 kommuner. Bilden är återkommande: arbetsskador registreras internt i avvikelsesystem, men anmäls inte vidare till Försäkringskassan. I många verksamheter rör det sig om en underrapportering på 80–90 procent. Det handlar inte om enstaka förbiseenden, utan om ett systemfel.
Det juridiskt mest intressanta är dock inte bara att arbetsgivare brister i sin anmälningsskyldighet. Det verkligt allvarliga är att regelverket är konstruerat på ett sätt som gör överträdelserna mycket svåra att utreda och lagföra när de väl upptäcks.
Förklaringen finns i kollisionen mellan tre bestämmelser: arbetsgivarens anmälningsskyldighet i 42 kap. 10 § SFB, straffbestämmelsen i 115 kap. 3 § SFB och 8 § i förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd. Den sistnämnda bestämmelsen knyter anmälningsplikten till att skadan har medfört eller kan antas medföra vissa följder, alltså till en prognos om framtida konsekvenser.
Det är här rättsproblemet uppstår. När anmälningsplikten inte knyts tydligt till själva händelsen utan till en efterhandsbedömning av följderna blir det i praktiken mycket svårt att fastställa när plikten inträdde, vad arbetsgivaren borde ha förstått vid en viss tidpunkt och vilken konkret händelse som rättsligt skulle ha anmälts. Därmed blir det också svårt att bevisa oaktsamhet eller uppsåt. Förordningen sätter, kort sagt, fälleben för hela rättsprocessen.
Detta är inte bara ett teoretiskt problem. I konkreta överprövningsärenden har Åklagarmyndigheten hänvisat till 8 § i förordningen och avvisat möjligheten att dra generella slutsatser om systematisk underrapportering. Men just därför måste lagstiftningen ses över. Om anmälningsplikten är utformad så att överträdelser inte låter sig prövas på ett rättssäkert och effektivt sätt, då har regelverket blivit en del av problemet.
Polismyndigheten har själv uppgett att omkring 11 000 arbetsskadeanmälningar uteblivit. När en så omfattande självanmälan inte förmår aktivera rättssystemet kan problemet inte längre beskrivas som enbart bristande rutiner eller okunskap. Då måste blicken riktas mot lagstiftningens konstruktion.
Problemet stannar dessutom inte vid rättstillämpningen. När frågor ställs till Regeringskansliet om vem som bär det samlade ansvaret för denna ordning blir bilden lika oklar. Socialdepartementet hänvisar vidare till Arbetsmarknadsdepartementet i frågor om arbetsgivarnas skyldigheter och till Justitiedepartementet i frågor om rättsvårdande myndigheters hantering. Något departement som vill kännas vid helhetsansvaret träder inte fram.
Det gör situationen ännu allvarligare. Samma stat som har stiftat reglerna tycks inte kunna peka ut vem som ansvarar när reglerna i praktiken inte fungerar. Resultatet blir ett administrativt ingenmansland: en lagstadgad anmälningsskyldighet, en straffbestämmelse som sällan eller aldrig får genomslag och en ansvarskedja som löses upp så snart frågan ställs på sin spets.
Detta är inte ett argument för att avskaffa anmälningsskyldigheten. Tvärtom. Arbetstagare behöver ett starkt och fungerande skydd. Men regelverket måste moderniseras så att det blir möjligt att förstå när anmälningsplikten inträder, vem som ska utöva tillsyn och hur överträdelser faktiskt ska kunna beivras.
En rimlig väg framåt vore att knyta anmälningsplikten till misstanke om arbetsskada, inte till en senare prognos om medicinska konsekvenser. Alla misstänkta arbetsskador bör anmälas till Försäkringskassan – inte för att alla kommer att godkännas, utan för att alla ska kunna prövas i rätt ordning. Prognosbedömningar hör hemma hos den myndighet som ska pröva ersättningsfrågan, inte hos arbetsgivaren som först ska fullgöra sin lagplikt. Regeringen bör samtidigt peka ut en ansvarig myndighet – rimligen Arbetsmiljöverket eller Försäkringskassan – med uttryckligt tillsynsansvar.
När tiotusentals arbetsskador försvinner ur systemet, när åklagare hänvisar till en förordning från 1977 och när inget departement vill kännas vid helheten – då är det inte bara tillämpningen som brister. Då är det lagstiftningen och ansvarskedjan som sviker.
