DEBATT – av Daniel Larson, åklagare och rättspolitisk debattör
Så har SM i advokatfakturering till staten avgjorts och slutställningen för 2024 publicerats. En annan nyhet är att det har börjat bubbla alltmer i advokatled över vissa kollegors framfart, det är nämligen få förunnat att kunna vara med och slåss om tätpositionerna.
Brottmål kräver sällan de skickligaste juristerna och är inte den delen av juridiken som ska ge de stora pengarna. Det är ovanligt att en brottsmisstänkt anlitar sin egen försvarare, nästan alla begär en offentlig försvarare. Det innebär att försvarsadvokatens arbete ersätts i första hand av staten utifrån en skälig arbetstid och med en timtaxa som följer en statlig schablon.
I praktiken är det alltså staten som står för pengarna och systemet är riggat för att åklagaren och advokaten rimligen ska tjäna ca 50 – 60 000 kr i månaden och domaren lite mer och att alla tre rollerna ska drivas av annat än ekonomisk framgång.
Vissa brottmålsadvokater har de senaste åren hittat ett sätt att bli mångmiljonärer på skattebetalarnas, klienternas och systemets bekostnad. Modus operandi är att de tjänar stora pengar på offentliga uppdrag i brottmål genom att missbruka olika delar av systemet:
– uppdragets personliga natur (försvararuppdraget är personligt och kan inte överlåtas på annan),
– substitution (möjligheten att låta annan utföra delar av det personliga uppdraget),
– det fria advokatvalet (den misstänkte får önska en viss offentlig försvarare),
– bytesrätten (den misstänkte kan begära att få byta försvarare), och
– förtroendet det innebär att manuellt i efterhand få redovisa sin arbetade tid och få ersättningen utbetald (i nuläget omöjligt att kontrollera i praktiken).
En central komponent är den systematiska och därmed planlagda substitutionen, som numera ett knippe advokater blivit experter på. Så här kan det gå till i praktiken. En namnkunnig advokat blir önskad av en inte ont anande klient. Advokaten tackar ja (trots att han inte har en sportslig chans i världen att utföra uppdragets alla delar). Advokaten överlämnar den mesta klientkontakten till en relativt lågt avlönad biträdande jurist på egna advokatbyrån, som i många fall drivs entreprenöriellt med etablering av filialkontor och med ett antal juniora jurister och paralegals.
När det vankas åtal och rättegång får kanske den biträdande juristen läsa in materialet och förbereda målet för advokaten. I bästa fall tar advokaten över på rättegången, men begär inte sällan substitution och skickar en annan advokat – ofta en junior advokat på egna byrån eller så finns redan upparbetade samarbetsstrukturer med andra advokatbyråer med inte lika upptagna juniora advokater.
När kostnadsräkningen lämnas in debiterar advokaten för allt arbete, även det som utförts av annan. Men det anges inte, utan redovisas som om han själv utfört arbetet (om sanningen redovisats att olika biträdande jurister utfört delar av uppdraget skulle ju hela upplägget avslöjas). Så den statliga timtaxa som är tänkt att ersätta en advokat, omvandlas till en vinstmarginal för advokatbyrån i förhållande till den lägre faktiska lönekostnaden för en biträdande jurist. Och ersättningen staten betalar ut till advokaten blir på årlig basis rena fantasisummor, som om advokaten arbetat fler än dygnets vakna timmar.
När detta tidigare ifrågasatts försvarar sig dessa advokater med att det är viktigt att biträdande jurister i utbildningssyfte får utföra självständigt arbete. Problemet är att det inte är möjligt när uppdraget är personligt och det är en fråga för lagstiftaren att ändra på det. Dessutom är det tveksamt om staten skrivit under på att finansiera framgångsrika advokatbyråers utbildningsprogram och frågan kvarstår om varför inte advokaten är öppen med de biträdande juristernas utbildningstjänstgöring i sina kostnadsräkningar så att domstolarna får en möjlighet att pröva skäligheten i detta och om timkostnadsnormen ska gälla för den delen av arbetet.
Detta handlar inte bara om skattebetalarnas pengar. Den här vinstjakten är också huvudorsaken till att vissa advokater missköter sig och begår etiska övertramp och till och med begår brott. Det drivs av att den misstänkte kan önska vilken offentlig försvarare som ska utses och dessa önskemål i sin tur styr försvarsadvokatens intäkter, vilket skapar starka ekonomiska incitament att missköta sig.
En del av dessa advokater erbjuder nämligen oetiska extratjänster för sina klienter som att vidarebefordra information från häktet och runda restriktioner. Idag förväntar sig många gängkriminella att advokaten de väljer ska erbjuda sådana tjänster, i annat fall vill de begära byte till en annan advokat som gör det. De som särskilt behöver extratjänsterna är gängkriminella. Det är även gängkriminella som genererar de lukrativa uppdragen med omfattande utredningar, häktade klienter och långa rättegångar. Här skapas den toxiska symbiosen mellan de kriminella och vissa advokater, vilket genererar en osund konkurrens som driver vinstjagande advokater till en kapplöpning om att vinna kriminellas gillande för att skaffa sig konkurrensfördelar gällande de mest lukrativa uppdragen.
Det är därför ingen tillfällighet att flera som förekommit på den årliga topplistan redan blivit utkastade på grund av etiska övertramp eller dömts för brott. Listan är fylld av advokater som i detta nu försöker överträffa varandra i att vara favoritvalet för kriminella och dessutom systematiskt åtar sig uppdrag de egentligen inte hinner med själva.
Men varför har inte Advokatsamfundet som utövar tillsyn över advokaterna agerat mot detta om det är som jag beskriver?
Advokaterna på topplistorna har nu skaffat sig starka branschpositioner som ofta företräder advokatkåren i media och till och med lyfts fram av Advokatsamfundet i olika sammanhang. Den advokatroll som oftast röner medial uppmärksamhet är just försvararrollen. Om Advokatsamfundet hade gått hårt åt missbruket av systemet hade man avslöjat några av sina egna branschstjärnor. I ett försök att skydda den delen av advokatkåren har man kastat de seriösa advokaterna, klienterna och rättssäkerheten under bussen.
Advokatsamfundet har inte haft mod och kraft att ta tag i frågan om det systematiska utnyttjandet av substitutionen och dess följder. I disciplinprövningar har samfundet verkat landa i att endast domstolsförhandlingar och polisförhör kräver rättens tillstånd till substitution, trots att rättegångsbalken är glasklar kring att försvararuppdraget är personligt och att rättens tillstånd krävs om någon annan ska utföra del av arbetet. Rättshjälpsförordningen är glasklar att det ska redovisas i kostnadsräkningen att annan utfört arbete i advokatens ställe.
Här är viktigt att framhålla att de strikta reglerna om substitution rimligen finns till för att skydda den misstänkte och främja en förtroendefull och lojal relation mellan försvarsadvokaten och den misstänkte. En brottsmisstänkt kan vara i en utsatt situation som frihetsberövad, ofta isolerad från omvärlden och numera ibland underårig. Att substitutionen alltid sker med klientens samtycke är inte förmildrande eftersom den misstänkte ofta befinner sig i en stark beroendeställning till sin försvarare.
Det är såklart den begärda och egenhändigt valda advokaten som den misstänkte vill ha hjälp av. Om det nu inte är så viktigt vem som i praktiken sköter uppdraget kan grunden för det fria advokatvalet ifrågasättas. Därför är det paradoxalt att vissa av de främsta förespråkarna av det fria advokatvalet genom sina handlingar signalerar att det inte är så viktigt att den valda advokaten sköter uppdraget själv.
Missbruket av systemet kan dock kraftigt begränsas med några enkla åtgärder som samtidigt kan utgöra en garant för att det fria advokatvalet kan upprätthållas.
– Inför maxtak för personliga statligt finansierade advokatuppdrag,
– Inför ett digitalt tidrapporteringssystem där statligt finansierade uppdrag ska redovisas och loggas mot en specifik advokat och specifikt uppdrag (målnummer) och där allt arbete som utförts av annan ska redovisas, och
– Advokatsamfundet bör klarlägga i vägledande uttalande att allt arbete inom ramen för uppdraget omfattas av kravet på rättens tillstånd till substitution och ska under alla förhållande redovisas i kostnadsräkningen.
Med dessa åtgärder kan brottmålsadvokaternas branschkris stoppas och förtroendet för advokatkåren återupprättas. Åtgärderna kommer ge utrymme för alla de seriösa brottmålsadvokaterna som drivs av klientens bästa och inte av entreprenörskap och vinstjakt.
Skulle man genomföra dessa åtgärder skulle statens kostnad för rättsliga biträden sjunka drastiskt över en natt, utan att det på något sätt äventyrar rättssäkerheten, tvärtom stärka den.
Skattebetalarna och klienterna kan inte vänta, kan Advokatsamfundet och regeringen vänta?
