DEBATT – av Mårten Schultz, professor i civilrätt, forskare och lärare vid Stockholms universitet.
Sverige brukar ofta slå sig för bröstet i yttrandefrihetsdiskussioner. Vi har världens äldsta tryckfrihetsförordning. Den svenska lagen har stått upp för medierna genom sekler. Men den senaste domen om förtal mot Samnytts ansvariga utgivare Mats Dagerlind är en tydlig illustration på att den svenska yttrandefrihetsregleringen i vissa avseenden är en anakronism – och ibland en direkt pinsamhet.
Bakgrunden till avgörandet är ett antal publiceringar under 2023 där Samnytt pekade ut en namngiven person, T, som djurplågare. Det påstods även att T flytt från polisen. T ansåg att Samnytt därmed pekat ut honom som brottslig eller klandervärd. Till saken här att T har pekats ut på samma sätt tidigare och har vunnit förtalsmål mot andra som skrivit eller sagt liknande saker. Ett av målen avgjordes av Högsta domstolen. T är känd i vissa kretsar på Internet men är inte en offentlig person på det sätt som t.ex. en riksdagsledamot är.
Förtal är ett speciellt brott. Om någon förtalar mig i sociala medier så är jag ett brottsoffer – men jag kommer vanligtvis inte få hjälp med att utkräva ansvar av en åklagare. Utgångspunkten är istället att den som vill ”göra något åt” ett förtal måste göra det själv. När det gäller förtal i vad som i rättslig mening kan kallas traditionella medier – och i juridisk mening hör Samnytt till den kategorin eftersom publikationen har ett s.k. utgivningsbevis – är det enbart Justitiekanslern (JK) som kan väcka åtal för statens räkning. Det sker väldigt sällan. De senaste 15 åren har det skett två gånger (och JK har förlorat båda gångerna).
T väckte därför talan själv vid Stockholms tingsrätt. Han menade att fyra publiceringar utgjorde förtal. Avseende publicering specificerade T i åtalet vilka påståenden han menade var ärekränkande. Prövningen sker i dessa fall först av en tryckfrihetsjury. Juryn får ett frågeformulär där den får ta ställning till de påståenden som framförts. I detta fall fann juryn att förtal förekommit i tre av de fyra publiceringarna – men underkände samtidigt ett antal av de specificerade förtalspåståendena. Och det är nu det blir konstigt.
Det går inte att veta varför domstolen dömde som den gjorde. Med det menar jag inte bara att jag inte förstår hur domstolen landade i att det som Dagerlind dömdes för var brottsligt men att de andra påståendena var tillåtna. För mig är uppdelningen obegriplig. Men det stora problemet är inte min förståelse utan att ingen annan heller kan veta varför domstolen dömde som den gjorde.
När någon förlorar en talan efter en jurybedömning så ger domstolen inga skäl för sin bedömning. De överväganden som ligger bakom den friande domen är hemliga. Målsäganden kan inte heller överklaga domen. Domar utan domskäl, fastslagna av människor som inte är domare och som inte går att överklaga. Sådan rättsskipning hör inte hemma i en rättsstat.
I T:s fall finns det en sak till som skaver. Tre av fyra publiceringar fälls alltså av juryn. Men eftersom domstolen utan motivering underkänner ett flertal uppgifter i gärningsbeskrivningen ska T stå för sina egna rättegångskostnader. Så avskräcks nästa person som vill ta striden mot brottsliga publiceringar.
Låt mig summera. En privatperson har utsatts för förtalsbrott av en stor mediekanal. Han måste driva målet själv, eftersom lagen lämnar dessa brottsoffer utanför rättsväsendets skydd. Han förlorar delar av målet utan att få någon förklaring till varför. Domen kan inte överklagas. Trots att tre av de fyra publiceringarna ändå bedöms som brottsliga måste han betala sina egna rättegångskostnader. Det här är inte värdigt en modern rättsordning.
Fotnot: Mårten Schultz har tidigare varit rådgivare åt Mats Dagerlind i ett förtalsmål med en annan motpart.
