Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Risken att oskyldiga fälls i våldtäktsmål inte försumbar”

Debatt
Publicerad: 2019-07-08 13:00

DEBATT – av Johannes Norrman, juriststudent vid Lunds universitet.

För en fällande dom i ett brottmål, krävs att den tilltalades skuld är ställd utom rimligt tvivel. Detta höga beviskrav är en garant för att ingen straffas för en ogärning han inte begått, och uttrycker den för all västerländsk straffrätt fundamentala tanken, att det är bättre att tio skyldiga går fria, än att en enda oskyldig straffas.

I #metoos kölvatten har många nyhetstidningar, måhända på grund av det
genomslag denna tanke fått även i det övriga samhällslivet, klandrats för att på alltför lösa grunder ha hängt ut enskilda män. Rättsväsendets fällande domar i våldtäktsmål däremot, har nästan helt undgått samma rannsakan.

Vid första anblick kan detta framstå som oproblematiskt. Högsta domstolen har ju i flera prejudikat framhållit att för en fällande dom i våldtäktsmål, liksom i andra brottmål, krävs att gärningsmannens skuld skall vara ställd utom rimligt tvivel (se bland annat NJA 2009 s. 447 I och II, NJA 2010 s. 671 samt NJA 2017 s. 316).
Räcker inte det för att fastslå att samma beviskrav gäller i våldtäktsmål som annars?

Svaret på den frågan är tyvärr nej. Att Högsta domstolen i diverse domskäl menar på att samma beviskrav gäller i våldtäktsmål som i andra mål, säger ingenting om hur höga beviskraven faktiskt är. Detta är istället beroende av vilka bevis som de lägre domstolarna i praktiken anser vara tillräckliga för en fällande dom.

Det är trots allt tingsrätterna och hovrätterna, och inte Högsta domstolen, som prövar nästan samtliga våldtäktsåtal, och det är därför deras konkreta rättsskipning som är avgörande för vilka krav på bevisningen som ställs i svensk rätt. Med denna utgångspunkt fastslagen, blir frågan huruvida fällande domar i våldtäktsmål kräver lika stark bevisning som i andra brottmål rent empiriskt.

Professor Christian Dahlman och tingsnotarie Andreas Korths Aspegren har
följdriktigt i en artikel i Svensk juristtidning vid namn “Varför är bevisning som
uppfyller beviskravet i våldtäktsmål inte tillräcklig i mål om olaga hot?” (SvJT 2018 s.327) använt sig av just empiri för att söka svaret på frågan. Författarna valde ut ett stort antal domar i våldtäktsmål respektive mål om olaga hot där bevislägena var likartade, och sedan jämförde de hur stor andel som ledde till fällande dom för
respektive måltyp.

Resultatet av studien är häpnadsväckande. Bevisning som räckte för en fällande dom i mål om olaga hot i 18 procent av fallen, var tillräcklig i 90 procent för våldtäktsmålen. Risken att bli fälld i ett våldtäktsmål var alltså nästan lika stor som chansen att bli frikänd i ett mål om olaga hot, trots att bevisläget var detsamma.

Artikeln ger ingen ledning kring huruvida diskrepansen beror på att domstolarna tillmäter målsägandens utsaga större beviskraft i våldtäktsmål, eller är en följd av att beviskraven de facto ställs lägre. Oavsett vilken förklaringsmodell som är den korrekta, måste dock resultatet i sig ses mot bakgrund av de kulturella trender, som går ut på att tillmäta påstådda våldtäktsoffers berättelser och påståenden i sig allt större betydelse. Idén om att människorna förbehållslöst bör tro på kvinnor som uppger att de utsatts för sexuella övergrepp, summeras i slagordet #believewomen, som växte fram i myllan av hashtags kring #metoo.

Att lita på kvinnor som berättar om övergrepp är förvisso en bra utgångspunkt.
Denna utgångspunkt måste emellertid alltid kompletteras med det gamla ryska
talesättet: “Trust, but verify.” Detta framgår inte minst av den förvånansvärt stora
mängd våldtäktsanklagelser som vid närmare granskning visar sig vara mer eller
mindre ogrundade. Brottsförebyggande rådet har i sin nyligen släppta rapport 2019:9 “Våldtäkt från anmälan till dom undersökt” undersökt skälen till att förundersökningar kring våldtäkt läggs ner, och några av de mindre omtalade resultaten av rapporten är intressanta.

BRÅ granskade 736 stycken slumpmässigt utvalda beslut att lägga ned en
våldtäktsutredning, och fann att nedläggningen i 21% av fallen berodde på att själva anklagelsen som sådan av en eller annan anledning var mer eller mindre ogrundad. Dessa 21 procent fördelade sig på följande sätt: 6 procent rörde uppenbart falska anklagelser från psykiskt sjuka, 2 procent var ren spekulation från en målsäganden som fått en “blackout” efter att ha druckit stora mängder alkohol, 3 procent var från en anmälare som trodde att våldtäkt ägt rum men som misstagit sig, 6 procent var fall där det fanns motbevisning som mycket starkt talade emot målsägandens version, och 4 procent var fall där det var tveksamt ifall händelseförloppet överhuvudtaget ägt rum (BRÅ 2019:9 s. 57 samt s. 62-65).

Kvinnors ovan illustrerade benägenhet att framföra även ogrundade
våldtäktsanklagelser, talar starkt emot att generellt tillmäta en trovärdig utsaga från målsägande särskild beviskraft i just våldtäktsmål; eller för den delen att sänka beviskraven i desamma. Risken att fälla oskyldiga är bevisligen inte försumbar.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg, att utsattheten för sexualbrott ökat kraftigt de senaste fem åren, och på en aggregerad nivå är det uppenbart att kvinnofriden i Sverige är hårt ansatt (se bl.a Nationella trygghetsundersökningen 2018, BRÅ, s. 56). Poängen med denna artikel, är inte att ifrågasätta detta. Inte heller är det att förringa det ofattbara lidande, som de många högst verkliga sexualbrotten i Sverige åsamkar kvinnor varje år. Det står i själva verket fullständigt klart för varje normalt rättrådig människa att mäns övergrepp mot kvinnor utgör ett av vår tids allra värsta samhällsproblem.

Men detta obestridliga faktum innebär inte att varje motmedel helt plötsligt skulle vara tillåtet. Det får inte förekomma, att sexualbrottslighetens allvar förleder våra domstolar att fälla fler oskyldiga. Bevisning som inte räcker i mål om olaga hot, skall inte räcka i våldtäktsmål, och lyckas landets åklagare framöver inte prestera starkare bevisning – ja, då måste helt enkelt fler våldtäktsåtal ogillas. För oskyldigas frihet är detta alltid ett billigt pris att betala.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se