REPLIK av Daniel Larsson – ”Tack men nej tack!”
REPLIK – av Daniel Larson, åklagare och rättspolitisk debattör
Det är uppfriskande för debatten att delar av Handelshögskolan vid Göteborgs universitet tappar sin akademiska fattning och svingar hejvilt i en fråga om begreppsanalys.
Denna diskussion handlar om det som brukar benämnas rättstrygghet är en del av rättssäkerhetsbegreppet, eller ett i förhållande till rättssäkerhet sidställt och eget begrepp. Det är en kollision mellan en mer traditionell syn på rättssäkerhet och en ny modern syn som jag förespråkar. Staaf, Nyström, Zandelin har i Rätt och rättssystem uttryckt det på följande sätt:
”I dag har de båda begreppen rättssäkerhet och rättstrygghet i någon mån kommit att smälta samman, varvid begreppet rättssäkerhet har givits en utvidgad innebörd genom att även tryggheten har vägts in som ett rättssäkerhetsvärde.”
Min poäng är att rättssäkerhet i grunden handlar om skydd mot icke-legitim påverkan och att denna påverkan inte nödvändigtvis behöver ske genom direkt agerande av staten mot en enskild. Staten har även ett ansvar att tillse att ingen annan kan utöva icke-legitim påverkan av en enskild, t.ex. kriminella gäng som i lokalsamhället tar en statsliknande roll. Den senare delen inrymmer också om ett vertikalt förhållande mellan stat och enskild. Såvitt avser moderna fri- och rättigheter finns alltid staten med som en part. Detta synes lag Handelshögskolan förbisett och det är den avgörande skillnaden i våra olika synsätt.
Staten har en avgörande roll även i relationen mellan enskild och enskild genom sin exklusiva funktion som upprätthållare av att mänskliga fri- och rättigheter i praktiken tillförsäkras alla och på alla platser. I svensk rättstradition har inte den dimensionen lyfts fram, där har synen på rättighetsskyddet varit att det slår in endast i den direkta relationen mellan stat och enskild (se t.ex. 2 kap i regeringsformen, ”Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad…”).
Det synsätt jag förespråkar har tillkommit i modern tid, särskilt genom att Europakonventionen (EKMR) gjordes till lag och att den föreskriver en viss miniminivå av rättighetsskydd som staten har en positiv förpliktelse att upprätthålla. Detta oavsett vem som begränsar den enskildes rättigheter. Svenska staten har numera enligt gällande rätt inte bara en skyldighet att inte genom icke-legitima åtgärder begränsa enskildas rättigheter i strid med EKMR, utan även en skyldighet att tillse att inte en enskild med icke-legitima åtgärder begränsar en annan enskilds rättigheter. Skyddet som staten ska upprätthålla ska vara praktiskt och effektivt.
Rätten till liv enligt artikel 2 i EKMR innefattar t.ex. en skyldighet för konventionsstaterna att bedriva effektiva dödsfallsutredningar.
Artikel 8 i EKMR om bl.a. rätten till privatliv innefattar t.ex. en skyldighet för konventionsstaterna att ha effektiva system för att förebygga att enskilda utsätter andra enskilda för intrång i privatlivet. Ett exempel på det senare är Europadomstolens fällande dom mot Sverige i målet Söderman mot Sverige, där svenska staten inte gjort tillräckligt för att tillförsäkra en duschande flicka rättsligt skydd mot att bli filmad i smyg av sin styvfar. För den duschande flickans vidkommande var det betydelselöst om hennes rättstrygghet begränsats eller hennes rättssäkerhet begränsats. Hon blev filmad, den som filmade blev frikänd enligt de reglerna som gällde vid tillfället och hon fick inget skadestånd eller upprättelse i övrigt. Svenska staten hade inte upprätthållit den skyddsnivå av privatlivet som EKMR satt upp. Utan att staten haft någon delaktighet i det som hände i duschrummet, hade staten ett ansvar för det som skedde och flickans möjligheter att få sin rätt till privatliv upprätthållen.
Som tydligt framgår av lag Handelshögskolans replik har synsättet inte fått fullt genomslag i Sverige men har berörts i lagstiftningsarbete. I SOU 2017:75 (sid. 60f) anges att en väl fungerande brottsbekämpning innebär att myndigheterna ska ha tillgång till effektiva utredningsverktyg. När så inte har varit fallet har staten ansetts kränka de rättigheter som följer av EKMR (se även SOU 2015:31 sid. 52f och Ds 2020:12 sid. 25).
Huruvida EKMR:s intåg i svensk rätt påverkar begreppet rättssäkerhet eller inte kan naturligtvis diskuteras. Oavsett begreppsdiskussionen kvarstår faktum att staten de senaste åren fått en ny och tydligare roll som garant för en viss skyddsnivå oavsett vem som begränsar den enskildes fri- och rättigheter. Den rättsutvecklingen, som lag Handelshögskolan synes bortse ifrån, utmanar i vart fall den traditionella synen på rättssäkerhet som endast en fråga i det direkta förhållandet mellan stat och enskild.
Ekonomisk brottslighet må ha varit en het potatis 1982. Men nu har vi en situation där kriminella grupperingar har vuxit sig starka i redan socialt utsatta lokalsamhällen och utövar ett bestämmande inflytande där. Kriminella grupperingar skjuter och spränger i bostadskvarter. Vi har t.o.m. sett exempel på att kriminella grupperingar upprättat vägspärrar för att kontrollera trafiken in i områden. Idag rapporterar Ekot om att en majoritet av riksdagen vill införa en särskild kriminalisering mot vägspärrar upprättade av kriminella gäng. Låt det sjunka in.
Det går inte att jämföra med 1980-talet. Det är ett mörkt kapitel i svensk kriminalhistoria som nu utspelar sig inför våra ögon. Då är inte tid att teoretisera om privatautonomi eller citera Axberger. Då är det tid att utmana gamla synsätt, modernisera rättssystemet och mobilisera till skydd för den demokratiska rättsstaten och allas rättssäkerhet (eller rättstrygghet om så önskas).
Det finns inget motsatsförhållande i att å ena sidan vilja lagföra fler brottslingar och å andra sidan motverka att oskyldiga utsätts för intrång i sina liv av brottsutredande myndigheter eller i värsta fall döms. Bättre verktyg för brottsbekämpande myndigheter ökar möjligheterna att separera de skyldiga från de oskyldiga. Bristande förmåga och ofullständighet i bevisningen gynnar bara de skyldigt anklagade som har intresse av att de riktiga förhållandena inte ska avslöjas. För den oskyldigt anklagade är det tvärtom – dennes högsta önskan är att de riktiga förhållandena ska avslöjas.
Ge brottsutredande myndigheter bättre verktyg och förutsättningar att kunna skilja de oskyldigt anklagande från de skyldiga. Det är rättssäkerhet på riktigt. Det är det som nya lag Rättssäkerhet brinner för.
