av Tobias Enochson, försvarsadvokat
Ingen har kunnat undgå den massiva kritik som riktats mot regeringens ambition att sänka straffbarhetsåldern. Kritiken är välförtjänt. Förslaget riskerar att bli ännu ett exempel på symbolpolitik i en fråga som kräver något helt annat: eftertanke, juridisk precision och långsiktigt ansvarstagande.
Jag delar uppfattningen att samhället befinner sig i ett mycket allvarligt läge. Våldsutvecklingen, inte minst där barn och ungdomar används som utförare av grova brott, är djupt oroande. Men just därför är det avgörande att de åtgärder som vidtas faktiskt träffar rätt – och inte förvärrar problemet.
En av regeringens större åtgärder på området får i efterhand betraktas som ett skott i stolpen, när möjligheten infördes att döma 18–21-åringar till livstids fängelse utan att samtidigt ta ett samlat grepp om åldersgruppen 15–17 år. Effekten lät inte vänta på sig. Incitamenten att utnyttja yngre personer för de allra grövsta brotten ökade kraftigt. Det gjorde också statistiken över unga utförare – de så kallade ”klivarna” – i mord- och skjutningsärenden.
Att nu sänka straffbarhetsåldern framstår som ett försök att reparera följdskadorna av denna politik. Tanken tycks vara att ”fånga upp” – eller snarare låsa in – allt yngre personer. Men då måste man ställa den grundläggande frågan: vad är egentligen syftet?
Om syftet är att minska brottsligheten och öka tryggheten i samhället, är det långt ifrån självklart att en sänkt straffbarhetsålder är rätt verktyg. Om syftet däremot främst är repressivt, drivet av ett ensidigt vedergällningstänkande som ofta sammanfattas under rubriken ”brottsofferperspektivet”, riskerar vi att fatta beslut som på kort sikt känns handlingskraftiga men på lång sikt är direkt kontraproduktiva.
Det finns ett annat sätt att resonera.
I stället för att flytta straffbarhetsåldern nedåt bör vi ta ansvar för de unga som redan i dag begår de allra grövsta brotten – inom ramen för ett system som kombinerar samhällsskydd, tydliga konsekvenser och verkliga incitament till förändring.
Ett sådant angreppssätt skulle kunna innebära att unga lagöverträdare mellan 15 och 18 år, som begår exempelvis mord, möts av ett fast och tydligt straffvärde – exempelvis motsvarande 18 års fängelse – där verkställigheten delas upp i faser. En inledande period av sluten ungdomsvård, säg fyra år, följs därefter av en domstolsprövning där det fortsatta frihetsberövandet bestäms. Var åldersgränserna bör gå här kan naturligtvis utredas
Vid denna prövning väger domstolen in den unges faktiska utveckling: beteende under vårdtiden, utbildningsinsatser, rehabilitering samt, i förekommande fall, lagligen relevant samarbetsvilja med rättsvårdande myndigheter och försök till återanpassning. Även konkreta insatser för att ta ansvar för brottet – i den mån det är möjligt – bör kunna tillmätas betydelse. Därtill bör ansvariga myndigheter löpande utvärdera och följa upp reformen, samt justera den efter behov utifrån faktiska utfall och erfarenheter.
Ett sådant system skulle ge ett mycket starkt incitament för den unge att faktiskt ta tillvara den tid som samhället investerar i sluten ungdomsvård. Det skulle sannolikt leda till färre rymningar, större fokus på utbildning och bättre möjligheter att identifiera de individer som faktiskt vill – och kan – förändra sin livsbana. Av egen omfattande erfarenhet av unga lagöverträdare vågar jag påstå att om deras eget beteende är avgörande för om de ska avtjäna sex eller tolv år efter avslutad ungdomsvård, kommer detta i många fall att ha en betydande disciplinerende och rehabiliterande effekt.
Samtidigt innebär det ingen naivitet. Den som inte visar någon förändringsvilja kan hållas frihetsberövad under mycket lång tid. Samhällets skyddsbehov tillgodoses, men utan att vi ger upp tanken på rehabilitering redan från början.
Vi som arbetar som försvarsadvokater ser mer än bara brottsrubriceringar och belastningsregister. Bakom varje akt finns en människa. Jag möter inte sällan unga klienter som – trots att de begått fruktansvärda handlingar – uppvisar intelligens, humor, begåvning och mänskliga kvaliteter. Att konstatera detta är inte att ursäkta brott. Det är att ta verkligheten på allvar.
Självklart måste samhället skyddas från personer som tidigt etablerar sig i grov kriminalitet. Men om vårt rättssystem enbart producerar hårdare, mer avtrubbade individer som släpps ut efter långa straff utan utbildning, utan framtidstro och utan incitament att leva laglydigt, har vi misslyckats – även ur ett brottsofferperspektiv.
Regeringen har tillgång till omfattande expertis inom Justitiedepartementet. Ändå framstår förslaget om sänkt straffbarhetsåldern som ett uttryck för brist på visioner och ovilja att tänka utanför de redan upptrampade stigarna.
Ett utvecklat system med tydliga strafframar, differentierad verkställighet och reella belöningar för faktisk förändring skulle kunna vara ett sådant alternativ. Det förtjänar att utredas seriöst, av jurister, kriminologer och praktiker från hela rättsväsendet.
Att bara sänka straffbarhetsåldern är enkelt. Att ta ansvar för konsekvenserna är betydligt svårare. Just därför bör regeringen välja det senare – även om det kräver mer politiskt mod än snabba rubriker.
