av Erik Lakomaa, docent och forskare och Sebastian Scheiman, Advokat.
Regeringen föreslog tidigare i år att jägare som innehade vissa halvautomatiska jaktvapen skulle få licenserna för dessa indragna och vapnen skulle tvångsinlösas. Samtidigt skulle nya licenser för sådana för jakt stoppas genom en ändring i vapenförordningen: denna beslutades i juli med verkan från augusti. I debatten har dessa vapen ofta kallats ”AR-15” men definitionen som infördes i vapenförordningen omfattar långt fler modeller; i praktiken de flesta på marknaden förekommande. I klass 2 (dvs. jaktgevär som används för rådjursjakt) omfattas exempelvis samtliga modeller av halvautomatiska gevär som saluförs i Sverige utom två.
Regeringen har nu backat från de delar som rörde upphävande av redan utfärdade tillstånd respektive tvångsinlösen. Däremot håller man fast vid förbudet mot nya licenser.
Att man har backat från de mest kontroversiella delarna innebär inte att de återstående förslagen är oproblematiska eller ens önskvärda. Det senaste utspelet gör knappast sommarens beslutade inskränkningar tydligare – snarare väcker det fler frågor kring vad som ska regleras och, viktigare, varför Det finns därför goda skäl att även ompröva de delar som nu föreslås kvarstå.
När man diskuterar vapenregleringsfrågor är det viktigt att ta med sig att förändringar inte sker i ett vacuum utan samverkar med redan existerande regleringar. Sverige har också de, bland de demokratiska länderna, kanske mest restriktiva reglerna kring legalt vapeninnehav i världen. Inte så att Sverige i varje enskild detalj är absolut mest restriktivt, men sammantaget. Sverige skiljer sig från de flesta andra genom att den svenska regleringen både har bredd och djup: Vi har både mycket restriktiva regler på enskilda områden och regleringen omfattar också många olika föremål. I en rad EU länder är exempelvis vanliga repetervapen för jakt och hagelvapen licensfria, endast registrering krävs. I Sverige krävs samtidigt licens inte bara för ”riktiga vapen” utan även för sådant som obrukbara (”pluggade”) liksom för vissa luftgevär och mynningsladdare. Redan före införandet av de nya förbuden i vapenförordningen var regleringen den mest restriktiva i Sveriges historia.
Den direkta anledningen till att regeringen backat är okänd men det är rimligt att anta att det dels handlar om att det är val nästa år och det vore en uppförsbacke att driva en linje som är djupt impopulär, dels att man inte lyckats hitta former för att hantera konfiskationerna juridiskt utan att göra våld på flera grundläggande rättsprinciper. Det är sannolikt att lagrådet haft allvarliga invändningar om regeringen gått vidare.
Det som gjorde förslaget unikt var att man avsåg att dra in redan utfärdade licenser. Detta är historiskt unikt. Reglerna om såväl jaktmedel (vad man får jaga med) och vapenlagen (vad som kräver licens) har ändrats en rad gånger sedan vi 1918 införde de första vapenregleringarna i Sverige. Vid varje tillfälle när någon ändring skett har den som hade något föremål som omfattades när regelverket ändrades fått behålla det. När man på 1980-talet införde licenskrav på signalpistoler och vissa luftgevär behövde exemmpelvis de som då redan hade sådana inte söka licens. De fick behålla dem utan licens så länge de levde. Licenskravet gällde bara de som skaffade ett sådant vapen efter lagändringen.
Expropriation av lös egendom, eller beslag av sådan i fall där innehavaren inte gjort något fel, är också en juridisk nyhet, och det är sannolikt att Lagrådet hade haft invändningar mot en sådan ordning.
Det finns även allvarliga problem med den återstående delen.
För det första vänder den upp och ner på hur jaktvapen tidigare reglerats i Sverige. Denna fråga har fram till nu (och det har inte anförts något skäl att ändra denna) reglerats så att kraven för vapenlicens regleras i Vapenlagen och vapenförordningen, medan vilka vapen som man får använda för jakt reglerats i Naturvårdsverkets föreskrift om jaktmedel (där reglerna är grundade i Jaktlagens krav på att undvika onödigt lidande för viltet). Har ett vapen varit godkänt att jaga med har det också (givet att den sökande uppfyllt kraven i övrigt) gått att få licens på för jakt. Nu har regeringen infört en ny ordning där det finns en rad vapen som förvisso anses vara fullgoda jaktvapen, men som man däremot inte längre kan få licens för med ändamålet jakt. Däremot kan man få licens för dessa för målskytte.
För det andra är den form man valt – att förbjuda sådana gevär som är avsedda för ”löstagbart vapenmagasin av militär typ”, direkt olämplig. Tekniskt finns inget som heter så. Det är av allt döma en term som regeringens vapenutredare hittat på (begreppet förekommer inte heller i någon annan lagstiftning, och inte heller i media före att utredningen presenterades).
Ett magasin består av en låda av plast eller plåt, en patronförare och en fjäder. Det finns inga tekniska skillnader mellan magasin som används till jaktvapen eller till militära vapen. Även om man samlade all världens experter på vapenteknik skulle de inte enbart utifrån magasinets egenskaper kunna avgöra om det var ”militärt” eller ”civilt”. Man kan likna det med att tala om ”motorolja av militär typ” eller ”däck av militär typ” Det finns oljor som används till militära fordon såsom stridsvagnar (exempelvis används SAE 5W-30 i Stridsvagn 123 liksom i de flesta personbilar). Samma sak gäller däck. Att ett däck (även) passar på ett militärt fordon utöver civila innebär inte att dess funktion ändras.
Det finns enligt regeringens definition inget krav på att jaktvapnet i fråga ska ha utvecklats för, eller använts till, militära ändamål. I praktiken handlar det i därför om måtten på magasinbrunnen. Inte heller dessa har dock någon påverkan på magasinets eller vapnets funktion.
Märk väl att det inte handlar om hur många patroner magasinen får innehålla vid jakt. Denna fråga regleras i Naturvårdsverkets föreskrift och har inte föreslagits ändras. Här undrar man om regeringen är medveten om att frågan redan hanteras i annan reglering?
Utredaren menar att med ”militär typ” ska förstås ”vapenmagasin som vanligen används för militära ändamål, t.ex. vapenmagasin som passar i ett helautomatiskt vapen av militär typ, såsom en AK 5 eller AK-47, och vapenmagasin som används av Natostyrkor eller som annars har en någorlunda utbredd militär användning.” Detta leder till ytterligare osäkerhet. Det är såväl för en enskild som för en handlare i princip omöjligt att veta vad som omfattas. Om den kinesiska armén börjar använda ett vapen med samma mått på magasinbrunnen som ett jaktvapen – ska då detta räknas som ett sådant som det inte går att få licens för? Vad gör en handlare som har sådana jaktvapen i lager?
För det tredje är syftet med regleringen otydlig. Vad är det man vill uppnå med att neka nya licenser för de flesta halvautomatiska jaktgevär? Det kan inte handla om att vapnen i sig skulle vara olämpliga eller farliga. De kommer ju att även fortsättningsvis vara tillåtna för de tiotusentals personer som innehar dylika för jakt eller målskytte. Det han inte heller handla om att personerna (jägarna) skulle vara olämpliga, hade de varit det borde de ju inte få ha vapen alls. Det kan inte heller handla om att dessa vapen skulle riskera att ”läcka” till kriminella. Även om utredaren grundar sina förslag (han använder ordet ”avledning) i läckageteorin (en idé som gamla RPS lanserade på 1990-talet och som går ut på vapen som används i kriminell verksamhet ”läcks” från legala jägare eller skyttar, antingen genom stölder eller langning) kan inte denna utgöra grund för reglering. Teorin saknar helt stöd i empiri och forskning. Regeringen har också explicit tagit avstånd från den.
Så vad återstår? En reglering som vars motiv inte kan förstås. En sådan reglering är per definition oproportionerlig.
Regeringen borde backa även i denna del och återställa regleringen i detta avseende till hur den var fram till i augusti.
