”Rättsstaten utgör en garant för samhällskontraktet”
DEBATT – av Magnus Åhammar, rådman vid Förvaltningsrätten i Stockholm.
Att Sverige är en rättsstat framgår redan av 1 kap. 1 § tredje stycket regeringsformen: Den offentliga makten utövas under lagarna. Riksdagens konstitutionsutskott formulerade år 1948 en grundsats av innebörden att ingrepp i människors rätt och frihet endast får äga rum med stöd av allmängiltiga regler som i lika mån gäller för alla medborgare och på så sätt sätter en spärr för godtycke och väld. Vidare framhöll utskottet att omsorgen om människors rätt och frihet också ska visas genom att sådana allmängiltiga regler, om de avser mer väsentliga ingrepp, ska skapas under riksdagens medverkan, efter en fri och öppen diskussion (utlåtande nr 17, 1948, s. 7).
Förutom att den offentliga makten i en rättsstat är underkastad begränsningar genom bundenhet till rättsregler kan man säga att åtminstone tre förutsättningar ska vara uppfyllda. Medborgarna ska vara tillförsäkrade grundläggande fri- och rättigheter bland annat i form av rätt till liv, frihet och privat egendom. Principen om att ”ingen ska dömas ohörd” kan sägas utgöra kärnan av den andra förutsättningen. Den offentliga maktutövningen måste uppfylla krav på rättssäkerhet. Straff eller pålagor kan inte drabba en medborgare utan att frågan har utretts på ett tillfredsställande sätt och att den som är föremål för utredningen har fått komma till tals på ett korrekt sätt samt ha tillgång till ett effektivt rättsmedel (kunna få en fråga prövad av en domstol inom skälig tid). För det tredje krävs att den offentliga makten har en inbyggd kontroll baserad på maktdelning. Det ska finnas en lagstiftande makt (parlament), en verkställande makt (regeringen och dess myndigheter) och en dömande makt (oavhängiga och opartiska domstolar).
Som vi ser hyser det rättsstatliga begreppet ett försök till lösning på ekvationen kring hur individuella rättigheter ska maximeras i ett kollektivt, samhälleligt perspektiv. Individen må söka sin lycka och framgång och även få stöd i sin strävan genom en effektiv domstolskontroll av att till exempel myndigheter inte på ett osakligt eller diskriminerande sätt hindrar honom eller henne från att nå sina rättighetsbaserade mål. När det allmänna fattar beslut om för medborgarna betungande beslut ska dessa beslut ha stöd i lag, en lagstiftning som också ska ha föregåtts av en fri och öppen diskussion.
Rättsstaten utgör en garant för samhällskontraktet. Individen kan manövrera inom ramen för sina givna rättigheter under förutsättning att det allmänna inom ramen för kända rättsregler också skapar förutsättningar, genom till exempel beskattning av olika slag, för solidaritet människor emellan.
Hur ser grunderna för den rättsstatliga utvecklingen i Sverige ut? Kan vi redan med hjälp av landskapslagarna finna upphovet till de rättsliga principer som utgör kärnan för hur vårt samhälle styrs av lagstiftning och ansvarsutkrävande? Det följande resonemanget ska inte ses som ett försök att finna en obruten kedja av rättsstatliga principer från landskapslagarnas tid till dagens statsskick. Snarare kan man söka efter vissa likartade resultat när det gäller att genom regelverk söka komma ifrån ett system som domineras av den starkes rätt.
Vi kan ta avstamp i Äldre Västgötalagen (”Svenska Landskapslagar” Åke Holmbäck och Elias Wessén, Almqvist & Wiksell, Uppsala 1979). Man ska hålla i minnet att man endast med försiktighet ska tolka innehållet i våra landskapslagar. Detta sagt mot bakgrund av att det finns ett så begränsat material att göra jämförelser med.
Denna laghandskrift som är nedtecknad på 1280-talet är vår äldsta bevarade bok på svenska. Boken är en avskrift av lagtext som utarbetats och nedskrivits i början av 1200-talet. På denna tid var det lagmannens skyldighet att kunna lagen och han föredrog den på landstinget inför menigheten. På detta sätt hölls lagen levande och traderas från tid till tid. Den nedtecknade Äldre Västgötalagen utgör inget exempel på nystiftad lag utan är en sammanställning av vad som är gammal och ännu gällande lag. I den muntliga lagstadgans tid bestod lagen av en samling sedvänjor, rättsfall och allmänt formulerade rättsbud. Man ska ha klart för sig att en del av lagen härstammade från hednisk tid (”bedja att gudarna vara honom nådiga”).
I Rättlösabalken anges bland annat hur kungaval och eriksgata ska gå till. ”Rättlösa” syftar på rättlöshet, laglöshet, orätt. I den Äldre Västgötalagen används begreppet ”rättlösa” för åtskilliga förbrytelser mot äganderätten. Bakgrunden till att kungavalet beskrivs i denna balk som handlar om rättlöshet är omtvistad. En del anser att placeringen får ses mot bakgrund av att Götarna såg med oblida ögon på den inflytelserika ställning som Svearna hade med avseende på deras företrädesrätt att sköta kungavalet; det sågs som den främsta laglösheten att ”Svear äga konung taga och likaså vräka”. Andra betvivlar denna tolkning och ser placeringen mer som ett misstag av redaktörer och skrivare. I Upplandslagen återfinns reglerna om kungavalet i ”Konungabalken”.
Uppsvearna hade rätt att utse konung för riket. Uppgiften tillkom valtinget på Mora äng (Mora stenar utanför Uppsala). Eriksgatan gick från Uppsala närmast till Strängnäs. Vid varje landskapsgräns tog invånarna emot honom och lämnade gisslan som följde kungen genom landskapet. I varje landskap fick kungen lejd och gisslan och vid tinget blev han vald till kung. Kungen var tvungen att följa lagens föreskrifter om att ta gisslan. Underlåtenhet i denna del från kungens sida ansågs visa missaktning för landet och dess lag och han kunde betraktas som en inkräktare. Stadgandet om gisslan var ett uttryck för landskapets självständighet.
När kungen kom till tinget fick han svära sin trohet mot alla t. ex götar. Han fick också svära att inte bryta mot lagen i landet (han fick lova landen att hålla deras lag och svärja dem fred). Därefter dömde lagmannen honom till kung. Sannolikt svor västgötarna konungen trohet. När detta skett på samtliga landskapens ting så var denne dömd till kung över land och rike.
Ordet ”Eriksgata” var beteckningen på konungens färd (medsols) genom riket. Betydelsen torde ligga nära ”ein-rikr”; allhärskare och ordet har brukats som titel för den över hela riket härskande kungen (Svenska Landskapslagar, Östgötalagen, Upplandslagen, förklaringar till konungabalken i Upplandslagen s. 53).
De svenska landskapslagarna beskriver, förutom en mängd materiella bestämmelser, rättegångssystem, hur sammanträden ska hållas och hur svaranden ska kallas (stämmas), hur man hör vittnen och betydelsen av avlagda eder, placeringen av bevisbördan, inom vilka tidsramar bevisning i olika typer av mål ska framläggas, hur böter och straff ådöms och verkställs, samt hur man genom lag reglerat hur tvister ska lösas. Där återfinns såväl folklig som kyrklig och kunglig rättsskipning. Den folkliga rättsskipningen är den ojämförligt viktigaste.
Invånarna i landskapen har genom tingens funktion tillgång till en rättsskipning oberoende av kyrkan och konungen. Vid tingen avgjordes allehanda frågor till exempel rörande våldsbrott, giftermål, arv, frågor om jordegendomar, köpmål och byggnadsmål.
Landskapslagarna reglerar kronans inkomster. Avkastningen från kungsgårdarna belägna i olika delar av riket, ofta med namnet Husaby, tillkom kronan. Kungen uppbar dessutom i en mängd fall andel i böter och i en del fall av arv, andel i bottenfynd och fynd av vrak. Kungens rätt att ta ut skatter var reglerad.
Att även landskapslagarna hanterade frågan om individens frihet gentemot det allmänna, eller kronan, synes uppenbart. Kungen svor att respektera landets lagar och hålla fred och de som deltog vid tinget svor kungen trohet. Samhällskontraktet var tydligt formulerat, den offentliga makten skulle utövas under lagarna. Några möjligheter för kungen att vid sidan av sina lagreglerade möjligheter att beskatta befolkningen för att uppnå sina politiska mål fanns inte.
Landskapslagarna innehöll ett embryo till grundsatsen om likhet inför lagen eller kanske snarare om att ingen står över lagen. Som exempel kan nämnas att kungen inte stod över lagen. När han på sin eriksgata skulle rida in i ett landskap måste han följa lagens föreskrift och ta gisslan. Det berättas om svåra följder för Ragnvald knaphövde som omkring år 1130 red till Karleby utan gisslan. För den vanvördnad han visat fick han en vanhederlig död (Förklaring till rättlösabalken, Äldre västgötalagen, s.119).
Enligt västgötalagarnas (den äldre och den yngre) rättegångssystem skulle lagmannen vara bondeson och väljas av bönderna. Även om svensk politisk kultur tidigt kom att utmärkas av en stark centralmakt har vi haft en bondeklass som inte drabbats av livegenskap och bönderna har kunnat försvara sin rätt till inflytande både på lokal- och riksnivå. Lagmannens ställning var stark. Han utsåg de åtta män som skulle möta den nyvalda kungen. Lagmannen satte ut till ting och kunde tredskovis döma den som inte infann sig till landstinget. Han bestämde vilka bevis som kunde framläggas och avkunnade den dom som följde efter bevisningen (av hela den äldre svenska rättsordningens struktur följer att han inte själv ägde bestämma denna dom). Det kanske inte är ett alltför djärvt antagande att det faktum att lagmannen valdes av bönderna också markerade tingens folkliga karaktär och förankring samt självständighet i förhållande till herremännen och kronan. Hur domare utses är en del av bedömningen av om en domstol är oavhängig och opartisk. Att vi nu har ett bruk där regeringen ska utse domare ska alltså bedömas ur ett rättsstatligt perspektiv; om bruket visar på att domarna och domstolarna står fria från beroende av den verkställande makten?
Det är mycket lätt att instämma med historikern Herman Lindqvist om att Mora stenar är en av svensk historias mest laddade platser. ”Om vi inte känner till våra rötter flyger Sverige iväg. Det blir ett rotlöst samhälle som går åt skogen”. (SVT Uppsala den 2 oktober 2020).
