DEBATT – av Anna Dorrian, påverkansansvarig på Bris och Julia Högberg, barnrättsjurist på Bris.
Regeringen meddelade nyligen att man går vidare med förslaget om de så kallade säkerhetszonerna. Detta kommer möjliggöra för polisen att visitera personer enbart baserat på var de befinner sig och hur de ser ut. Det tidigare kravet på att en sådan åtgärd måste vara kopplad till en brottsmisstanke frångås och motiveras av att det är ett behövligt steg i kampen för att krossa gängen.
Flera remissinstanser, däribland Bris och Diskrimineringsombudsmannen, har lyft att förslaget riskerar att leda till ökad diskriminering och stigmatisering i de områden som zonerna införs. Trots det har regeringen valt att gå vidare med förslaget utifrån två tydliga argument – att det inte är säkert att det leder till ökad diskriminering och att tiderna är så allvarliga att vi måste våga testa nytt.
I frågan om diskriminering pekar regeringen på att det inte finns någon begränsning kring var zonerna kan komma att införas och menar att det till viss del är en överdrift att det är ett verktyg som ska riktas mot personer med invandrarbakgrund i det som polisen definierar som utsatta områden. Samtidigt säger liberalernas talesperson i polisfrågor, Martin Melin ” Det skjuts och sprängs inte jättemycket uppe på fina Östermalm till exempel, det görs mer i utsatta områden och det är där visitationszoner kommer att användas”.
Bris menar att regeringen undviker att se vilka konsekvenser förslaget kan få för de barn som bor i dessa områden. Många barn som växer upp i de områden där visitationszonerna kan bli aktuella lever stora delar av sina liv på allmänna platser i sitt närområde. Det innebär att dessa barn, vid införandet av visitationszoner skulle leva majoriteten av sina liv inom zonerna. I intervjuer med barn som växer upp i utsatta områden berättar barn för Bris att de redan idag lever i visitationszoner. De berättar om att bli misstänkliggjorda, bli stoppade och få kläder och ägodelar genomsökta – på grund av var de befinner sig eller hur de ser ut. Att barns involvering i kriminella nätverk utgjort en särskild omständighet som enligt utredningen motiverar att visitationszoner införs talar vidare för att det är just barn som i störst utsträckning kommer bli föremål för de godtyckliga integritetsintrången.
Idag saknas forskning som visar på att visitationszoner kommer ha den tilltänkta effekten att minska skjutningar och sprängningar. Mot det måste vägas att vi vet att visitationszoner leder till ökad diskriminering, etnisk profilering och har en stigmatiserande effekt. Att införa visitationszoner menar Bris därför står i strid med såväl kravet på effektivitet som proportionalitet vilket utgör grundläggande rättsprinciper i den svenska rättsordningen.
Enligt regeringen är situationen så pass allvarlig att vi måste våga testa nya åtgärder även utan vetskap om en åtgärds effektivitet. När det gäller åtgärder inom det kriminalpolitiska området, som ofta innehåller inslag av tvång eller integritetskränkningar, understryker Bris att kraven tvärtom särskilt högt på att värna rättsprinciperna. Bris är ytterst oroade över att detta är något som förbises i det tempo som lagstiftningsprocessen idag genomförs. Regeringens iver att visa på handlingskraft leder till att rättssäkerheten urholkas och det inom de områden där den behövs som mest.
Utredningen om visitationszoner utgör bara ett exempel inom närtid på hur rättssäkerheten åsidosätts. Förslagen saknar förankring i evidens och kravet på gedigna konsekvensanalyser, inte minst för barn, lyser med sin frånvaro. Vi följer hur utredningstider kortas och åtgärder implementeras innan remisstider har löpt ut. Därtill ignorerar regeringen allt oftare Lagrådets kritik kopplat till de korta tidsfristerna. Som en del av civilsamhället ställer sig Bris kritiska till de många frånsteg som sker från den demokratiska processen. Kritiken förstärks vidare av att regeringen går fram med flera förslag parallellt som var och ett för sig rundar rättsprinciperna och tillsammans riskerar att urholka de grundläggande mänskliga rättigheterna.
Sverige har länge varit fanbärare när det gäller att värna om mänskliga rättigheter i allmänhet och barns rättigheter i synnerhet. Vi har även varit ett föregångsland i fråga om att ha välfungerande demokratiska processer med en hög rättssäkerhet. Att den svenska lagstiftningsprocessen nu har kommit att jämföras med den som förs i länder där demokratin brister är därför något vi behöver ta på största allvar. Det måste vara en politisk prioritet, att även i tider då behovet av handlingskraft kan framstå som trängande, hålla hårt i de grundläggande fundamenten i vår rättsstat. I annat fall ser Bris en risk i att Sverige snart kommer vara tvungna att ta ner den fana vi så stolt har burit.
