Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Rättens aktörer kan korta häktningstiderna – vad väntar vi på?”

Debatt
Publicerad: 2020-08-20 10:06

DEBATT – av Mats Bergh, advokat vid Advokaterna Bergh & Staaf

Under vissa förutsättningar kan en brottsmisstänkt häktas om förutsättningarna enligt 24 kap rättegångsbalken är uppfyllda. De vanligaste situationerna är att brottet är särskilt allvarligt, det finns risk för fortsatt brottslighet, att bevis förstörs eller att flyktfara ur landet föreligger.

Häktningsframställning skall göras utan dröjsmål och senast klockan tolv tredje dagen efter anhållningsbeslutet. Häktningsförhandlingen får aldrig hållas senare än fyra dygn efter det att den misstänkte greps eller anhållningsbeslutet verkställdes.

Så långt är häktningsinstitutet tydligt och förutsebart. Sverige har inget borgenssystem. Reseförbud eller anmälningsskyldighet är lagliga alternativ som i praktiken är mycket sällsynt använda.

Då rätten beslutar om häktning skall, om inte åtal redan har väckts, rätten sätta ut den tid, inom vilken åtal skall väckas. Tiden får inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt.

Är den utsatta tiden otillräcklig, får rätten medge förlängning av tiden, om detta begärs före tidens utgång. Den misstänkte eller hans försvarare skall om möjligt beredas tillfälle att yttra sig.

Väcks inte åtal inom två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte är häktad och till dess åtal har väckts, med högst två veckors mellanrum hålla ny förhandling i häktningsfrågan och därvid särskilt se till att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt.

Mot bakgrund av att Sverige under många år fått välförtjänt internationell kritik för långa häktningstider och då misstänkta häktade inte är överbevisade om brott får det anses föreligga inte bara en laglig skyldighet för rättens aktörer att bidra efter förmåga till att häktestiden blir kortast möjlig. Dels för den misstänkte, dels för skattebetalarna som ska betala häktesvistelsen.

Tre yrkeskategorier är på olika sätt inblandade och därmed direkt eller indirekt ansvariga för att systemet fungerar effektivt. Försvarare, åklagare och domare.

Den misstänkte tilldelas vanligtvis en offentlig försvarare efter det att den misstänkte anhållits. Detta är nästan alltid en advokat. Denne skall som en oberoende rådgivare företräda och tillvarata klientens intressen, inom ramen för gällande rätt och god advokatsed. Det förekommer viss kritik från bland annat domare om att vissa advokater åtager sig så många uppdrag att rättegångar försenas på grund av detta eller sätter annan i sitt ställe. Den misstänkte har, inom vissa gränser, en ovillkorlig rätt att begära den försvarare han önskar, här bortses från kostnadsaspekten. Sveriges i dag mest framgångsrika brottmålsadvokat Johan Eriksson anger som ett riktmärke att cirka fem häktade samtidigt är vad en försvarare mäktar med, tidsmässigt och för att kunna utföra sitt arbete på sätt förväntas. Jag delar den uppfattningen och för oss som även arbetar med annan juridik parallellt är nog snarare tre uppdrag maximalt.

Rättegångsbalken stadgar inga möjligheter att beivra om en försvarare sätter i system att åtaga sig allt för många försvar med häktade så att utredning eller åtal fördröjs. Sådana inskränkningar skulle strida mot den tilltalades rätt till sitt försvar. Advokatsamfundet har dock möjlighet att bestämma eller genom disciplinförfarande ingripa mot advokater som inte fullgör det uppdrag som erhållits. Någon skyldighet för en advokat att acceptera alla efterfrågade uppdrag finns inte. Rätten ligger hos den misstänkte när han gör sitt val. Det kan aldrig accepteras att en häktad vistas längre än behövligt på grund av att försvarare inte finns tillgänglig.

Åklagaren svarar inför domstol för häktningsframställan, men också för att utredningen planerats och organiserats på sätt lag stadgar, det vill säga att utredningen inte tar längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt. Åklagaren bestämmer inte över polisen och är beroende av att polisens resurser avdelas för att upprätthålla skyndsamhetskravet. Detta fritar dock inte åklagaren från sin skyldighet enligt lag. I klartext. Polisens resurser skall vara någorlunda säkrade för att utredningen skall kunna fortskrida, vilket är åklagarens ansvar enligt rättegångsbalken.

Domaren har en direkt skyldighet att övervaka att förundersökningen bedrivs skyndsamt. Det gäller såväl vid den första häktningsförhandlingen som vid eventuell begäran om förlängning, omhäktning. I praktiken begär åklagaren oftast 14 dagars åtalstid och detta beviljas regelmässigt om övriga skäl är uppfyllda. Vid det första tillfället är det för de inblandade oftast svårt att bedöma vad som är rimlig utredningstid men tiden ska ändå kunna motiveras. I vissa fall av lättutredd brottslighet, tillexempel erkända brott som inte innebär annat än lättillgänglig bevisning, är det dock möjligt att istället åtala och hålla skyndsam rättegång. Detta förekommer sällsynt men borde kunna utökas. En aktiv domare har här avgörande betydelse för snabb utredning.

Vid omhäktningsförhandling begärs många gånger 14 dagars förlängning. Ibland synes detta ske av slentrian eftersom inga direkta skäl därför presenteras. Under sommaren har Mora tingsrätt, B 899-20, och Värmlands tingsrätt, B 3550-20, där 14 dagars förlängning begärts, medgivit enbart fem respektive sju dagars förlängning när skäl antingen helt saknas eller varit mycket oklara. Detta är utmärkta exempel på ett korrekt förfaringssätt från domarens sida.

Min uppfattning är dock att häktestiderna absolut kan kortas om rättens aktörer på allvar samarbetar och ställer berättigade krav.

Åklagaren bör inte begära en person häktad om det inte finns häktesplatser och polisresurser säkrade. Detta bör regelmässigt kontrolleras av domaren. Försvarare ska inte åtaga sig fler uppdrag än att denne fullt ut kan medverka i utredningen. Åklagare måste betydligt bättre än idag motivera åtalstidens berättigande och domaren bör vara mer aktiv att göra rimlighetsbedömning. Efter häktesbeslut bör rättens aktör redan i rättssalen göra preliminärbokning av vart fall en rättegångsdag, för att säkra resurser och skyndsam handläggning. Åklagare, utredande polis och försvarare bör senast dagen efter göra en tidsplanering, innefattande bland annat preliminära tider för förhör och slutdelgivning. Det är fullt möjligt i de vanligast förekommande målen. Dylika planeringar tar jag alltid initiativ till och ibland medverkar polis och åklagare till detta. Utredningen går då snabbare och blir effektivare. Det saknas helt skäl till att inte ställa berättigat höga krav på särskilt staten i de situationer när misstänkta sitter häktade. För den häktades och för samhällets skull.

Om ovannämnda principer tillämpas skulle sannolikt häktestiderna i första instans kunna sänkas med gissningsvis minst 25 procent. Detta skulle frigöra stora resurser på överfulla häkten, spara statens pengar och framförallt minska lidandet hos den häktade. Vad väntar vi på?


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se