Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Rapporteringsplikt för inhemska skattearrangemang – inte unikt för Sverige”

Debatt
Publicerad: 2019-09-02 08:20

DEBATT – av Peter Sundgren, skattejurist och redaktör för WebJournal on International Taxation in Sweden, WITS

På KPMG:s website Tax News nr 33 rapporteras av Magnus Nilsson och Kristofer Brodin om ”Stark remisskritik mot förslaget om rapporteringsplikt för vissa arrangemang på skatteområdet”, (SOU 2018:91).

Förslaget bygger på EU:s direktiv DAC6 om de så kallade Mandatory Disclosure Rules – förkortat MDR. 

Direktivet innebär mycket kortfattat att medlemsstaterna, i syftet att på ett tidigt stadium få kännedom om olika skattearrangemang som potentiellt medför att skattesystemet kan utnyttjas på ett icke avsett sätt, åläggs att införa bestämmelser om att den som arrangerar eller deltager i sådana skatteupplägg skall rapportera detta till sina nationella skattemyndigheter när arrangemanget sätts i sjön.

Syftet med direktivet är främst att i förväg motverka vad som kan uppfattas som speciellt ”aggressiva” metoder för att kringgå skattesystemet.

Man har konstaterat att detta haft en omfattning av helt ofattbara proportioner. Den skatt som svenska multinationella företag på olika sätt har undvikit i vissa utvecklingsländer har exempelvis konstaterats överstiga det bistånd som Sverige (och svenska skattebetalare) ger till dessa länder.

EU-direktivet är begränsat till att gälla endast gränsöverskridande arrangemang men utredningens förslag har utvidgats till att gälla även rent interna svenska arrangemang och skatteupplägg. Och det är på just denna punkt som kritiken bland remissinstanserna har varit inriktad.

När det gäller implementering av rapportering av gränsöverskridande arrangemang görs inga invändningar men detta av det enkla skälet att detta följer av tvingande EU-direktiv. Samtidigt bör dock påpekas att den kritik som sakligt framförs beträffande införandet av rapporteringsplikt för inhemska skatteförhållanden – till exempel vad gäller behovet av lagstiftningen, vissa tolkningsproblem, storleken av sanktioner m.m. – även gör sig gällande vad avser de gränsöverskridande arrangemangen som omfattas av DAC6.

Dessa problem kommer med andra ord inte att försvinna bara för att man exkluderar de inhemska arrangemangen från rapporteringsplikt.

Dagens globaliserade samhälle som kännetecknas av vad som är en önskvärd fri handel och obehindrade investeringsmöjligheter kräver motsvarande insyn häri från skattemyndigheternas sida om hur den skattskyldige anordnat sina skatteaffärer. Detta i syfte att åstadkomma en sund konkurrens och riktig och rättvis beskattning.

Självklart medför detta därmed  en viss administrativ belastning för berörda skattskyldiga. Men detta skall inte överdrivas. Regelmässigt torde sådana arrangemang som åsyftas dokumenteras för internt bruk och diskussion antingen av den skattskyldige själv eller av dennes rådgivare och därmed finnas klara för rapportering till skattemyndigheterna utan nämnvärt vidare besvär.

Som grund för sin analys av remissutfallet redovisar Nilsson/Brodin detta som om frågan gällde ett referat av en fotbollsmatch, att 35 remissinstanser helt eller delvis motsätter sig rapporteringsskyldighet för inhemska arrangemang  och att endast Skatteverket ”aktivt” tillstyrker förslaget i denna del. 

Vad som därvid är av särskild vikt att påpeka  är att Skatteverket i en fråga av detta slag, utan jämförelse, är den viktigaste av alla remissinstanserna. Ingen av de övriga instanserna har tillnärmelsevis samma möjligheter att överblicka omfattningen av de arrangemang som förekommer eller att bedöma de risker som dessa medför för oönskade kringgåenden av vår skattelagstiftning.

Och detta har Skatteverket, till skillnad mot övriga remissinstanser,  på ett tydligt sätt över inte mindre än 33 sidor klargjort med evidensbaserade faktauppgifter. Verkets remiss tar också upp en rad konstruktiva åtgärder för att motverka en del av de olägenheter som lagförslaget medför och att minimera rapporteringsbehovet.

I stället citerar Nilsson/Brodin ett långt stycke av en remiss från ett multinationellt företag, Epiroc AB, som till och med menar att rapporteringsskyldigheten kan komma att medföra att man finner det omöjligt att vara kvar i Sverige och som framhåller vikten av att så mycket som möjligt ”begränsa skadorna av EU:s direktiv. ”

Att den aktuella rapporteringsplikten skulle medföra att multinationella företag skulle fly landet får dock avfärdas som rent nonsens (och om man flyr till ett annat EU-land hamnar man ju ”i samma båt” så att säga). 

Vad gäller de skador som EU-direktivet medför och som tagits upp av det aktuella bolaget finns snarare anledning, som ovan påpekats, att ta i beaktande de enorma skador som inte minst de multinationella företagens aggressiva skatteplaneringen ger upphov till – någonting som starkt belyses av HSBC-skandalen, Mauritiusavslöjandet, Luxemburgläckan samt Panama- och Paradispappren.

I sina vidare kommentarer till remissutfallet ansluter sig Nilsson/Brodin till företagens kritik över förslaget. Man menar att det rent statistiska utfallet härav talar för att regeringen inte borde gå vidare med förslaget vad gäller inhemsk rapportering från den 1 juli 2020.

Man anser vidare att förslaget i många delar är rättsosäkert eftersom man inte definierat vad som exempelvis menas med ett ”arrangemang” eller en ”rådgivare” samt att tiden är knapp eftersom lagstiftningen skall vara antagen och offentliggjord senast den 31 december i år. Därvid kan dock nämnas att Polen redan per den 1 januari 2019 implementerat både internationell och nationell rapporteringsplikt.

Ytterligare skäl för att skrota förslaget om nationell rapportering enligt Nilsson/Brodin är att det redan finns en rad andra metoder för Skatteverket att få information genom kontrolluppgifter, förhandsbesked, internationellt informationsutbyte enligt skatteavtal m.m.

Om man, som här skall göras, vidare tar i närmare beaktande vad Skatteverket i sak har framhållit i sitt remissyttrande framträder en helt annan bild av behovet av rapportering av skattearrangemang.

Skatteverket pekar således i detalj på flera typer av skatteupplägg som förorsakat ett bortfall av skatteintäkter räknat i miljarder vilket skulle ha kunnat förhindras eller dämpas om man haft kännedom om uppläggen i ett tidigare skede. Som exempel nämns den omfattande spridningen av de så kallade kattrumporna, inkomstomvandling via kapitalförsäkringar, kringgående av bestämmelserna om underskott samt lån tagna från utländska holdingbolag.

Ett ytterligare mycket uppmärksammat arrangemang varigenom vinster vid avyttring av svenska fastighetsinnehav värda miljarder genom handelsbolagsbildningar och dotterbolagsetableringar i Cypern kom att skattefritt överföras dit för att därefter skattefritt utdelas tillbaka till Sverige kom att sysselsätta våra domstolar i åratal varefter upplägget slutligen underkändes enligt skatteflyktslagen.

En uppgiftsskyldighet om upplägget hade besparat både de berörda bolagen och våra skattemyndigheter mycket arbete och kostnader.

Ett ytterligare exempel som kan nämnas var ett populärt upplägg för ett antal år sedan som initierades av Price Waterhouse där utländska företag, bland annat i den holländska Shellkoncernen, som inte var skyldiga att fortlöpande innehålla och betala in löpande preliminärskatt, betalade nettolön till utlänningar anställda här i Sverige som därmed undgick beskattning av den latenta skatten på sina löner. Detta uppdagades först efter flera år vid  en skatterevision av Shells svenska dotterbolag.

En rapporteringsskyldighet av ett sådant arrangemang hade undvikit ett skattetapp för statskassan på miljontals kronor. 

Slutligen kan nämnas Spendrup-affären i mitten av 90-talet, det kanske mest utmanande/aggressiva skatteupplägget sedan valutaregleringens avskaffande, då bröderna Spendrup och deras familjemedlemmar flyttade ut sina aktieinnehav i bolaget till en stiftelse i Liechtenstein. Detta skedde genom underprisöverlåtelser och upprättandet av sexton bolag i olika skatterättsligt attraktiva länder i syfte att undgå både svensk inkomstskatt och gåvoskatt och där den sista transaktionen ägde rum dagen innan den avskaffade skatteflyktsklausulen återinfördes.

Om rapporteringsplikt förelegat vid detta tillfälle är det sannolikt att upplägget kanske inte alls blivit av eller kommit att utspela sig på ett helt annat sätt.

Skatteverkets redovisning av behovet av rapporteringsplikt även för inhemska skattearrangemang omfattar inte mindre än sex sidor (avsnitt 2.1.).

Utredningen har uppskattat att det totala antalet rapporteringar kommer att uppgå till cirka 165 000. Skatteverket anser dock att det finns betydande osäkerhet i denna bedömning och uppskattar att antalet ärenden sannolikt inte kommer att överstiga 100 000.

Skatteverket anser vidare att de rapporteringspliktiga inhemska arrangemangen bara kommer att omfatta en mindre del – ca 1/3 – av alla arrangemang som kan komma ifråga. Den ytterligare administrativa belastning som ett införande av rapportering av inhemska ärenden medför är således inte så stort.

En ytterligare omständighet som inte skall underskattas – vilket framhålls från flera bedömare – är att benägenheten att ägna sig åt tvivelaktiga skattearrangemang kan komma att spontant avtaga när dessa på ett öppet sätt måste avslöjas för skattemyndigheterna. Förslaget får alltså anses ha en välkommen preventiv effekt.

Man förutser vidare att en viss överrapportering kommer att ske i samband med lagstiftningens införande men att detta kommer att gradvis avtaga efter en tid sedan man fått erfarenhet av systemet. Skatteverket påpekar också att ett införande av rapporteringsplikt kommer att medföra en minskning av övriga kontrollåtgärder och revisioner m.m.

Remissen innehåller också, som ovan redan påpekats, flera förslag och uppgifter om hur man genom utfärdande av ställningstaganden, införande av tröskelvärden och annan information  avser att tillämpa bestämmelserna om rapporteringsplikten på ett sätt som underlättar detta för berörda parter och att nedbringa antalet rapporteringar.

I ett debattinlägg i Dagens Industri den 10 maj har professorn i finansrätt vid Stockholms Universitet, Roger Persson-Österman, just framhållit att kritikerna över förslaget missat att det i betänkandet föreslagits att Skatteverket genom närmare riktlinjer skall vägleda rådgivarna och skattebetalarna samt att intrycket av kritiken är att skatterådgivningsbranschen med näbbar och klor bevakar sitt kommersiella intresse: att i det fördolda lämna råd om aggressiv skatteplanering

Samtidigt bör nämnas att Stockholms Universitet i sin remisskrivelse dock avstyrkt att förslaget vad gäller införandet av uppgiftsskyldighet för rent inhemska arrangemang genomförs.

I kontrast till de bedömningar som gjorts av utredningen och Skatteverket om behovet av rapporteringsplikt för inhemska arrangemang framstår ett uttalande i Dagens Industri den 14 maj av Hans Peter Larsson, som är skatteansvarig vid Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR) och en av förslagets skarpaste kritiker. Han framhåller sålunda att trenden inom skatterådgivning nu går mot ökad kontroll och redovisning att rätt skatt har betalats, inte ”smart planering”. Om detta påstående – vilket man får hoppas – är riktigt kommer ju samtidigt antalet rapporteringspliktiga arrangemang att bli ännu mindre än vad Skatteverket förutspår och därmed närmast ägnat att dämpa Larssons kritik mot förslaget.

Nämnvärt är också att rapporteringsplikt även för inhemska arrangemang inte är någonting unikt. Det förekommer, som utförligt redovisats i förslaget, i ett flertal andra länder – till exempel USA, Storbritannien, Portugal och, som ovan redan nämnts, Polen. Och detta utan att veterligen ha orsakat något nämnvärt rabalder.

I detta sammanhang kan nämnas en ytterligare remiss i vilken det framhålls att uppgiftsskyldigheten medför konkurrensnackdelar för svenska företag. Eller, med andra ord, svenska företag måste ha samma möjligheter som sina utländska konkurrenter att ägna sig åt aggressiv skatteplanering.

Nilssons/Brodins redovisning av remissutfallet och metoden att analysera detta med ledning endast av en matematisk uppgift om hur många som röstat för detsamma i förhållande till dem som röstat emot är förenklat och ger en ofullständig och vilseledande bild av förslagets verkningar. Och att helt ignorera den viktigaste remissen av alla, den från Skatteverket, är oseriöst.

Peter Sundgren är redaktör för WebJournal on International Taxation in Sweden, WITS.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se