”Politikernas tunnelseende – ett hot mot rättssäkerheten”
DEBATT – av Anna Ahlsén, Clara Johansson, Rebecca Miller, för Oskyldighetsprojektet.
Partier över hela det politiska spektrat tävlar idag om att visa handlingskraft mot den kriminalitet som påstås öka i samhället. Det kanske vanligaste sättet att visa sådan handlingskraft har varit att göra fler handlingar brottsliga, att höja straffen för olika brott och att ge polis/åklagare fler och mer ingripande tvångsmedel. Därutöver har det varit politiskt opportunt att satsa pengar på framförallt Polismyndigheten. Huruvida dessa olika reformer och satsningar har varit motiverade, ändamålsenliga osv. tänker vi inte spekulera i här. Vad vi däremot vill påtala är det tunnelseende som verkar prägla dagens politiska beslutsfattande – ett tunnelseende som utgör ett allt större hot mot rättssäkerheten. Låt oss ge tre inledande exempel, som utgångspunkt för diskussionen.
För det första: Domstolarna. Antalet brottmål som prövas av svenska domstolar har ökat stadigt under de senaste åren, vilket har flera förklaringar: Den allmänna befolkningsökningen svarar för en del och ändrat beteende – t.ex. genom ökad anmälningsbenägenhet hos enskilda – svarar förmodligen för en del. Den största ökningen kan dock sannolikt förklaras av ökad effektivitet – i bemärkelsen ökat antal uppklarade ärenden – hos Polismyndigheten, dvs. just vad politikerna har eftersträvat genom sina satsningar på polisen. Trots detta tillskjuts inte tillräckligt mycket medel för att domstolarna ska kunna hantera den ökade måltillströmningen på ett ändamålsenligt sätt, vilket skapar flaskhalsar i systemet med negativa konsekvenser för alla inblandade; för parter innebär det en psykologisk påfrestning att tvingas vänta länge på rättegång, i takt med att tiden går får vittnen sämre minnesbilder av det aktuella händelseförloppet, osv. Föga förvånande har både Domstolsverket och enskilda domstolar/domstolschefer tvingats skrika sig hesa för att få mer pengar till den rättskipande verksamheten.
För det andra: Försvarsadvokaterna. Att antalet brottmål har ökat, och att målen har blivit större och mer komplexa, påverkar också statens kostnader för offentliga försvarare. Att staten tvingas spendera mer pengar på försvarsadvokater anses dock av någon anledning vara dåligt. Det krävs dock inte ett geni för att räkna ut att alla satsningar på polisen – som syftar till att ”lösa fler brott” – kommer att generera ökade samhällskostnader för offentliga försvarare, åtminstone om satsningen är någorlunda lyckad. Den som vill ”satsa pengar” på de brottsbekämpande myndigheterna och förväntar sig att få valuta för sina pengar, får alltså vara beredd att också betala priset för försvarsadvokater. Men det priset är tydligen ingen villig att betala – “mer pengar till försvarsadvokater” vinner man nämligen inga val på.
För det tredje: Kriminalvården. Att effektivare brottsbekämpning leder till fler brottmål och därmed till högre kostnader för både domstolar och försvararsadvokater är egentligen inte konstigare än att den som vill ha ”strängare straff” måste acceptera att det kommer att kosta samhället mer pengar att ha fler människor i fängelse under en längre tid. Men inte heller detta verkar den politiska makten förstå – tvärtom kommer nu larm från Kriminalvården om överbeläggning på både häkten och anstalter i Sverige. Trots att målet alltså har varit att få fler människor bakom lås och bom tycks politikerna ha blivit överraskade av att detta kostar pengar.
Med dessa tre exempel i bakhuvudet ska vi nu övergå till det egentliga temat för denna artikel: de långa handläggningstiderna hos Nationellt forensiskt centrum (NFC), som kan ses ännu ett exempel på ett farligt tunnelseende.
Fler poliser “på gatan” räcker inte för att klara upp brott på ett effektivt och rättssäkert sätt. Efterfrågan på kriminaltekniska undersökningar har ökat den senaste tiden, vilket påverkar handläggningstiden hos NFC. År 2019 tog det i genomsnitt 39 dagar att få svar från NFC, och året dessförinnan var den genomsnittliga handläggningstiden 47 dagar. Trots denna positiva utveckling mellan åren 2018 till 2019 fick NFC ett bakslag under förra året, då antalet förtursärenden ökade med 50 procent. Enligt Polismyndigheten själv är detta ett resultat av fler omfattande utredningar avseende grova brott föranledda av bl.a. “Operation Rimfrost” och den krypterade tjänsten Encrochat. Denna utveckling är oroande. Att polisutredningar läggs på is i avvaktan på svar från NFC får nämligen flera negativa konsekvenser, däribland att misstänkta kvarhålls frihetsberövade längre tid än vad som vore nödvändigt.
I ett pressmeddelande publicerat på polisens hemsida den 1 februari 2021 framkommer att polisen nu inleder en särskild händelse, “Vilgot”, för att korta handläggningstiderna för forensiska undersökningar kopplade till bland annat grova brott där personer sitter frihetsberövade, vilket Dagens Juridik tidigare har berättat om. Helena Trolläng, avdelningschef för NFC och kommenderingschef för Vilgot, meddelar i pressmeddelandet att NFC kommer att sätta strukturen för arbetet i den särskilda händelsen. Faktum är dock att polisen tidigare har försökt korta ned handläggningstiderna genom att exempelvis utöka NFC:s verksamheter från fyra till tolv orter under perioden oktober 2019 till mars 2020. Ändå kvarstår problematiken. Frågan som vi nu måste ställa oss är om det är rätt och rimligt att personer – som ännu inte är dömda för brott – sitter frihtsberövade endast därför att en del av Polismyndigheten inte klarar av att leverera resultat till en annan del av myndigheten inom skälig tid.
Lösningen: Försätt häktade på fri fot! För att kugghjulen i rättskipningsapparaten ska snurra måste det finnas en möjlighet för polis och åklagare att använda straffprocessuella tvångsmedel. Användandet av tvångsmedel innebär dock alltid en delikat avvägning mellan samhällets intresse av brottsbekämpning å ena sidan och den enskildes berättigade krav på integritet och rättssäkerhet å andra sidan. Dessa intressen måste balanseras mot varandra på ett rimligt sätt.
Häktning innebär ett frihetsberövande av en människa som ännu inte är dömd för brott och utgör såtillvida det mest ingripande av alla straffprocessuella tvångsmedel. För att en person ska häktas krävs i normalfallet att denne är på sannolika skäl misstänkt för ett brott med en föreskriven påföljd på ett års fängelse eller mer. Härutöver måste något eller några av följande tre häktningsskäl föreligga: att det finns en risk för att den misstänkte avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring (s.k. flyktfara); undanröjer bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredningen (s.k. kollusionsfara) eller återfaller i brottslig verksamhet (s.k. recidivfara). Slutligen måste frihetsberövandet vara förenligt med vissa grundläggande principer, däribland proportionalitets- och behovsprincipen. I det följande kommer vi att fokusera på den andra häktningsgrunden, dvs. kollusionsfara.
Att det anses föreligga en fara för att den misstänkte undanröjer bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning är en vanlig grund för häktning, som inte sällan används som ensam häktningsgrund.
I enlighet med proportionalitets- och behovsprincipen är det härvid av stor vikt att ett frihetsberövande inte fortgår längre tid än vad som krävs för att säkerställa bevisläget i målet. Enkelt uttryckt: När alla bevis är säkrade finns det typiskt sett inte längre något behov av häktning pga. kollusionsfara (se t.ex. NJA 1952 s. 518). Om allt forensiskt material har analyserats av NFC och alla relevanta vittnen har hörts – på vilket sätt kan då den misstänkte då försvåra utredningsarbetet?
Idag kan det dröja upp emot sex veckor innan polisen får återkoppling i form av ett utlåtande från NFC. Att misstänkta gärningspersoner kvarhålls i häkte under flera veckor enbart på grund av långa handläggningstider hos NFC, som de själva inte har en möjlighet att påverka, är inte acceptabelt.
Detta tillstånd är varken polisens, åklagarens eller NFC:s fel. Ansvaret vilar istället hos politikerna, som inte har tillskjutit tillräckligt med resurser. Vi måste därför fråga oss om det verkligen är förenligt med grundläggande principer inom straffprocessrätten, att ett så ingripande tvångsmedel som ett frihetsberövande förlängs på grund av statsfinansiella prioriteringar.
I vissa fall kan långa häktningstider såklart vara motiverande, men så är inte alltid fallet. I Sverige saknas det en lagstadgad tydlig gräns för hur länge en misstänkt får sitta häktad. Alla förslag om en hård bortre gräns har avfärdats, trots att Sverige vid upprepade tillfällen har kritiserats för våra långa häktningstider, bl.a. från FN:s tortyrkommitté. Den internationella kritiken talar för att domstolarna nu måste ta sitt ansvar.
Vår uppfattning är att domstolarna, som är det organ som beslutar om häktning, i rådande läge bör sätta ner foten. I avvägningen mot statens intresse av en effektiv brottsbekämpning måste domstolarna på allvar värna det motstående intresset – den enskilde individens rätt till frihet, för att rättssäkerheten ska hållas intakt.
Att domstolarna skulle bli mer restriktiva vad gäller att häkta misstänkta gärningspersoner kan för många framstå som problematiskt, särskilt när samhällsdebatten speglar en tydlig riktning mot en mer repressiv kriminalpolitik. Att människor försattes på fri fot skulle dock sannolikt skapa nödvändiga politiska incitament för regering och riksdag att tillskjuta de medel som NFC behöver för att lösa sin uppgift. På så sätt skulle handläggningstiderna förkortas, vilket möjliggör en effektivare utredningsprocess som i sin tur kortar ner häktningstiderna innan åtal kan väckas. Det är nämligen inte straffprocessuellt försvarbart att personer, som ännu inte är dömda för brott, hålls frihetsberövade pga. resursbrist hos de brottsutredande myndigheterna. Därför bör domstolarna, i dessa fall, försätta häktade på fri fot!
