Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Polens domarreform – sedd ur ett historiskt perspektiv”

Debatt
Publicerad: 2020-05-04 10:05
Magnus Åhammar. Foto: privat

DEBATT – av Magnus Åhammar, rådman Förvaltningsrätten i Stockholm

Slutet på det kalla kriget markerade även slutet på det kommunistiska styret i östeuropa. Enpartistater och en statligt styrd ekonomi avskaffades och en utveckling mot fria demokratiska samhällen påbörjades. Michail Gorbatjov i Sovjet och Solidarnosc i Polen drev på denna utveckling från varsitt håll. Vi var många som satt framför TV-apparaterna med våra hjärtan i respektive halsgrop av spänning när Ungern öppnade sina gränser mot Österrike vilket möjliggjorde för östtyskar att ta sig till Västtyskland.

Man måste besinna sig lite när man försöker utvärdera händelseutvecklingen i östeuropa sedan år 1989. Det är rimligt att ställa frågan om det årets händelser utgör en enkel markering av genombrottet för införandet av ett västligt, frihetligt demokratiskt system även i öst eller om det gamla kommunistiska etablissemanget hängt sig kvar som kvarnstenar runt den önskade utvecklingens hals?

Det kommunistiska etablissemanget i östblocket hämtades från medlemmarna i de kommunistiska partierna. Cirka åtta till tio procent av befolkningen var partimedlemmar (“Uncivil society, 1989 and the implosion of the communist establishment”, Stephen Kotkin with a contribution by Jan T. Gross, 2010 Modern Library Paperback Edition, s. 12). Dock formade bara en mindre del av dessa partimedlemmar det kommunistiska samhällets elit såsom högre partifunktionärer, högre statstjänstemän, domare och militärer. Denna elit utgjorde en privilegierad grupp med bl.a förtur till lägenheter och tillgång till vård vid särskilda sjukhus. Partieliten var skyddad av enpartisystemet och stod i praktiken över lagar och regler.

Myndigheternas beslut omgärdades ofta med ett omfattande hemlighetsmakeri medan paradoxalt nog övervakningen av befolkningen, t.ex. i form av avlyssning eller användandet av informatörer, var omfattande. Det kommunistiska samhället hade svårt att samla in korrekt information om tillståndet i landet. Lojala partifunktionärer gav in skönmålande rapporter och ansvariga politiker och tjänstemän behövde aldrig skärpa sina argument eller analyser i någon debatt med meningsmotståndare.

Det förelåg en strukturell inkompetens i det kommunistiska systemet. För att undvika att själv bli ifrågasatt eller rent av mista sin position och för att stärka beroendeförhållanden utnämnde de högre tjänstemännen mindre skickliga personer som sina medarbetare (a.a. s. 14). Möjligheten till att stiga uppåt inom en organisation grundade sig i underdånighet, anpasslighet och lojalitet. Personer med initiativförmåga, förmåga att göra självständiga bedömningar och med integritet stod inte högt i kurs.

I ett kommunistiskt samhälle utgör kommunistpartiet egentligen den enda legitima maktutövaren. Domstolar har ingen självständig roll utan ska verka för att förverkliga de av staten uppsatta målsättningarna. Från en kommunistisk synvinkel ses det västliga domstolssystemet mer som ett uttryck för att borgarklassen utövar sin makt över arbetarklassen. Lagstiftningen i väst är en kodifiering av det förtryck kapitalägarna lägger på de egendomslösa. Domstolssystemet i väst är ytterst ett politiskt instrument för att förtrycka massorna.

I Polen har sedan år 1989 funnits en diskussion om domstolssystemet blivit tillräckligt reformerat efter kommunisttiden. Förtroendet för domare som t.ex. varit medlemmar i kommunistpartiet och varit med och dömt aktivister inom Solidarnosc har varit ifrågasatt. Förenklat kan man säga att debatten växlat mellan ståndpunkterna att man ska lägga de gamla tiderna bakom sig och sikta framåt respektive att man inte ska sopa det förflutna under mattan och att sanningen om landets historia måste lyftas fram. 

En ny lag om högsta domstolen i Polen trädde i kraft den 3 april 2018. Lagen innebar att pensionsåldern för domare i högsta domstolen sänktes till 65 år. Det skulle vara möjligt att arbeta vidare men för detta krävdes bl.a. en ansökan som skulle godkännas av presidenten. Presidentens beslut om att eventuellt godkänna en ansökan om förlängd tjänstgöring skulle inte vara knutet till några förutbestämda kriterier och beslutet kunde inte överklagas.

EU-kommissionen väckte talan vid EU-domstolen för att domstolen skulle pröva om den polska lagstiftningen stod i överensstämmelse med EU-rätten. Hos domstolen motiverade Polen sin lagstiftning i huvudsak enligt följande. Pensionsåldern för domare skulle sänkas för att den skulle stå i överensstämmelse med vad som gäller för andra yrkesgrupper. Genom denna åtgärd skulle också åldersstrukturen i domstolen balanseras. 

EU-domstolen uttalade bland annat följande i sin dom den 24 juni 2019 (C-619/18 Commission v Poland). Domare måste stå fria från yttre påverkan eller påtryckningar vilket innebär att de ska vara garanterade att inte tas ur tjänst. Principen om domares oavsättlighet förutsätter för sin tillämpning att domaren kan tjänstgöra fram till dess han eller hon uppnått den obligatoriska pensionsåldern eller tills utgången av ett tidsbestämt förordnande. Denna princip om domares oavsättlighet kan frångås endast om det finns legitima och tvingande skäl som även är proportionella. Enligt domstolens mening hade Polen inte presenterat några godtagbara skäl för att sänka pensionsåldern för domarna, en åtgärd som skulle ha påverkat nästan en tredjedel av ledamöterna. Den polska lagstiftningen om sänkt pensionsålder för domare stod i strid med EU-rätten.  

Det ovan beskrivna händelseförloppet väcker en rad frågor. Det kan konstateras att domare är oavsättliga utom för det fall de blir sjuka eller gör sig skyldiga till grov misskötsamhet. Att i praktiken avsätta en grupp domare genom sänkt pensionsålder är alltså inte möjligt. Man kan notera att i sin argumentering inför EU-domstolen anförde Polen inga skäl knutna till att reformen var nödvändig för att göra upp med landets kommunistiska förflutna.

En kritik som kan riktas mot den polska reformen är att den underminerar maktdelningen mellan domstolar och den verkställande makten. Detta sagt även mot bakgrund av att reformen avsåg att förändra sättet att utnämna domare och på vilket sätt ett disciplinärt förfarande skulle riktas mot domare.

Man får ha respekt för den grundläggande svårigheten att få till en god övergång av det polska domstolssystemet efter den auktoritära kommunisttiden. En utgångspunkt är väl att på vägen till en demokratisk stat kräver rättsstatsprincipen att domstolarna befolkas av trovärdiga och pålitliga personer som inte komprometteras på grund av sin koppling till den tidigare auktoritära regimen. Efter andra världskriget avskedades domare i Västtyskland om de varit involverade i nazistpartiet även om deras agerande hade varit lagligt under gången tid.

Kritiken mot de polska reformerna är befogad. Reformerna snuddar vid att underminera kärnvärden inom en demokrati i form av maktdelning och riskerar en politisering och ett underordnande av domstolarna till de verkställande och lagstiftande makterna. Dock måste drivkrafterna bakom reformförsöken sättas in i ett historiskt perspektiv. Man kan hävda att risken för koppling till kommunisttiden är störst inom det polska domstolsväsendet. Den lagstiftande och verkställande makten har tillkommit och bytts ut genom allmänna val. Domarna utses inte via val.

Det finns uppgifter från år 2019 om att var tionde domare i underrätterna och 36 av 125 domare i högsta domstolen började sina domstolskarriärer under kommunisttiden (“The struggle over Polands judiciary is also about history” , Chelsea Michta, 27 april 2020, in online journal “Europes edge”). För en del av befolkningen har detta faktum haft en undergrävande effekt på deras förtroende för domstolsväsendet. Denna grupp har önskat ett ansvarsutkrävande för landets auktoritära förflutna. Detta delvisa folkliga stöd för de aktuella reformerna behöver alltså inte tolkas som ett stöd för en politisering av utnämningar av domare. En opinionsundersökning från år 2017 visade att 31 % av befolkningen var nöjda med domstolsväsendet medan 50 % hade en negativ uppfattning av det. De ur en juridisk synvinkel sett misslyckade reformerna av domstolsväsendet kanske också ska ses som en komplex process för att komma till rätta med landets kommunistiska förflutna. 

  


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se
Kommentarer
Håll dig till ämnet i artikeln du kommenterar och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och för berörda personer i artikeln. Inlägg som vi bedömer som olämpliga kommer tas bort.