”Ofrivilliga sexarbetare bland oss – som staten blundar för?”

DEBATT – av Madeleine Käärik, jurist som jobbar med straffrätt, arbetsrätt och migrationsrätt.
– Jag hade en plan att börja arbeta i Sverige på en chokladfabrik.
– Jag erbjöds ett arbete som en sjuksköterska och såg fram emot mitt nya liv.
– Jag åkte på en anställningsintervju…
Det säger kvinnorna som befinner sig på migrationsverkets förvar. Dit placerades de av polisen eftersom de prostituerade sig.
Flera år i rad möter jag kvinnor som gripits vid en polisrazzia på en och samma adress i en stad i Sverige. Det är kvinnor från öststaterna där det finns möjlighet för viseringsfri inresa till Sverige. De har omhändertagits av poliser som spelat kunder redo för att köpa sexuella tjänster. Någon polisutredning har dock aldrig inletts under alla dessa år, utan kvinnorna har placerats i förvar för att skickas direkt tillbaka till sina hemländer. Många av dem kommer tillbaka – kanske med ett annat pass, kanske till ett annat EU-land, de flesta ofrivilligt.
Ogärna talar kvinnorna om det, även om jag är också en kvinna. De skäms och vill helst undvika att se mig i ögonen. Försiktiga utfrågningar från min sida om någon tvingat henne att sälja sin kropp eller om hon är rädd för någon leder inte någonvart. Då slutar hon in sig och läpparna börjar darra. Hon viskar – ”Nej”.
Människohandel i prostitutionssyfte är ett aktuellt diskussionsämne. Förövaren straffas för sin gärning, men görs det tillräckligt mycket för själva offret? Om det blir en process döms han kanske för oaktsam våldtäkt, och hon får ett skadestånd för lidande och förnedring. För att gå genom hela processen krävs dock mycket mod från offrets sida. Långt ifrån alla har denna förmåga.
Jag vill tala om de kvinnor som aldrig får en chans till en rättsprocess. De som säljer sig mot sin vilja, blir gripna under en polisoperation så som ovan – där det inte finns någon förövare som tagits på bar gärning. Efter ett ytligt förhör där kvinnan förnekar, trots säkra bevis att hon prostituerat sig, verkställs hon till sitt hemland, ofta i armarna på de som tvingat henne till prostitution.
Många av dessa kvinnor är offren för en välorganiserad gränsöverskridande kriminell verksamhet. Den som skickas hem kan sedan bli straffad för att hon varit ”dum” och avslöjats av polisen. Därefter ordnar man ett nytt pass åt henne och skickar kvinnan till ett annat land för att tjäna en slant åt sina ”herrar”. Den onda spiralen fortsätter. Kunde vi här i landet göra något för henne så att mardrömmen kan ta slut? Alla måste ställa den frågan för sig själva. De är fortfarande mycket unga kvinnor och har hela sina liv framför sig.
Det finns även de som gör ett desperat försök att ta sig ut ur fällan, och de skriver och ringer till jurister och kvinnoorganisationer. De ropar på hjälp.
Oftast har de inte sitt pass och har inte någonstans att bo. Passet ligger hos den som säljer henne och bostaden är inte hennes heller. De är livrädda för polisen då de vet att det blir en direkt utvisning, och hemma får de möta sina plågare. Ofta hittar de inte någon utväg och fortsätter att sälja sin kropp mot sin vilja, med gåshud och gråt i halsen.
Statens inställning i frågan, och framförallt det dess praktiska agerande förefaller inte störa ligornas verksamhet. Kvinnorna fångas vid polisrazzior, skickas till hemländerna, fortsätter inom den onda cirkeln, problemet kvarstår.
Inslag av etisk skyldighet borde finnas gentemot kvinnorna som tvingas till denna förnedring – ofta med indirekt hjälp av svenska sexköpare.
Finns det inte möjlighet till att i större utsträckning erbjuda dem stöd via redan befintliga organisationer som hjälper kvinnorna i nödläge. Sådana organisationer finns, exempelvis Terrafem – som erbjuder jourverksamhet, hjälp på flertal olika språk, skyddad boende. För att få kvinnorna bort från det kriminella systemet, och för att på det sättet göra Sverige till ett mindre attraktivt mål för människohandel i prostitutions-syfte – krävs tid. Mer gynnande regelverk behövs för att kunna ha den tiden.
Ju fler av oss agerar desto mer effektivt kan problemet lösas. Lagstiftaren, polisen, migrationsverket och kvinnoorganisationerna ska vara den enade fronten i kampen mot människohandel för sexuella syften.