Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Oavsett vilken sorts mjöl du har i påsen har du skäl att vara orolig”

Debatt
Publicerad: 2022-07-29 11:32
Foto: Jessica Gow / TT

DEBATT – av Alma Lövgren, jurist och Violeta Bukera, juriststudent, båda verksamma i Oskyldighetsprojektet

I en tid då vi dagligen möts av rubriker om dödliga skjutningar är det lätt att utan eftertanke acceptera de brottsbekämpande myndigheternas efterfrågan på fler verktyg syftande till att bekämpa allvarlig brottslighet. 

Vi vill med detta inlägg i debatten särskilt lyfta fram en utredning som initierades på efterfrågan av Polismyndigheten och som inom kort kommer att presentera förslag till reformer. Utredaren ska undersöka om polis och åklagare ska ges utökade möjligheter att använda hemliga tvångsmedel i så kallat “preventivt syfte”, det vill säga utan att du nödvändigtvis är misstänkt för brott. Den 7 juli fattade regeringen dessutom beslutet att utvidga utredningen. Utredaren ska nu undersöka om även andra hemliga tvångsmedel såsom rumsavlyssning ska få användas i preventivt syfte. 

Enligt vår mening är det hög tid att bromsa och fundera över vart vi är på väg. Samtliga förslag som ökar de brottsbekämpande myndigheternas befogenheter innebär också ökade möjligheter att göra intrång i den enskildes integritet. Och det kommer inte gå att backa bandet. Den aktuella utredningen bör därför placeras i en vidare kontext. 

För det första ställer vi oss frågande till om ytterligare tvångsmedel över huvud taget är en lösning på de problem som målas upp. Faktum är att reformer under de senaste åren har genomförts i en sådan takt att effekterna av tidigare reformer inte har kunnat utvärderas innan nya reformer genomförs. Så sent som i april i år tog Morgan Johansson emot ett betänkande avseende utökade möjligheter för polis och åklagare att använda hemliga tvångsmedel. Innan detta betänkande ens hunnit presenteras, hade utredningen om ökade möjligheter till användning av hemliga tvångsmedel i preventivt syfte tillsatts. 

Med hänsyn till det integritetsintrång som det innebär att bli utsatt för hemliga tvångsmedel bör alla de förslag som läggs fram och de reformer som genomförs noggrant analyseras och kritiskt granskas i syfte att utvärdera om de faktiskt har bidragit till att lösa problemet. Med den snabba reformtakt som råder hinner emellertid inte de lagar som riksdagen stiftar utvärderas förrän nya, än mer integritetskränkande, lagstiftningsärenden initieras. Reformerna sker i en sådan takt att vi har blivit fartblinda. Det går helt enkelt inte längre att se skogen för alla träd. 

För det andra vill vi ifrågasätta om det verkligen föreligger ett behov av ytterligare möjligheter att använda hemliga tvångsmedel. Vad är det som vi faktiskt ska lösa med dessa nya reformer som alla var och en för sig, och inte minst tillsammans, luckrar upp vår grundlagsstadgade rätt till privatliv? 

De reformer som nu genomförs är i hög grad händelsestyrda. Med rubriker om grova våldsbrott väcker journalister känslor av rädsla i människor. Detta ger i sin tur politiker tillfälle att visa “handlingskraft”. I denna vår tidsanda vinner partierna sina röster på att tillmötesgå polis och åklagares krav på ökade befogenheter – inte på att ducka dem eller värna individens integritet mot statsmakten. Samtidigt ligger det i sakens natur att de brottsbekämpande myndigheterna ställer sig positiva till ökade befogenheter och hela tiden efterfrågar sådana – både föreslagna och genomförda reformer är många gånger rena beställningsjobb från de brottsbekämpande myndigheterna. Denna spiral innebär en risk för att vi övervärderar både behovet av de hemliga tvångsmedlen och hur effektiva de i realiteten kommer att vara som en lösning på vissa samhällsproblem. 

För det tredje bör även de som anser sig ha rent mjöl i påsen vara skeptiska till utvecklingen, inte minst eftersom det finns en påfallande risk för missbruk och ändamålsglidning när flera integritetskänsliga reformer genomförs i snabb takt. Sommaren 2021 riktade t.ex. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden stark kritik mot Eskilstunas åklagarkammare beträffande dess hantering av hemliga tvångsmedel. Utredningen visade på omfattande och synnerligen allvarliga brister, vilka inneburit obefogade intrång i enskildas integritet.

Det kan vara lätt att se nyttan av tvångsmedel ur ett rent brottsbekämpande perspektiv, till och med i så kallat preventivt syfte. Den som försöker hävda intresset av personlig integritet möts ofta av motargumentet att endast den som har något att dölja har anledning att värdera sitt privatliv; reformer som innebär ökade integritetskränkningar för gemene medborgare accepteras därför. 

Rätten till privatliv och personlig integritet handlar däremot inte om att dölja information för att informationen avslöjar ett klandervärt handlande, utan om att skydda och upprätthålla en privat sfär. Att det inte bara är kriminella som har ett intresse av att skydda sin information och korrespondens är uppenbart; det finns en anledning till varför vi lösenordsskyddar våra mobiltelefoner och mailadresser, samt stänger dörren efter oss när vi går på toaletten. När vi vet att vi blir övervakade ändras vårt beteende, våra handlingsalternativ begränsas och vi blir konforma. Människan värderar sitt privatliv eftersom det är en plats där den får vara sig själv, tänka och handla fritt. Det är alarmerande att de lagförslag som läggs fram i allt större grad skulle tillåta övervakning även av den som inte är misstänkt för brott. 

Slutligen finns det anledning att räkna med att de reformer som nu genomförs kommer att bli kvar. Från slutet av 90-talet till och med 00-talets mitt gjordes fler ändringar i rättegångsbalkens tvångsmedelsregler än vad som dittills hade gjorts under balkens första 40 år – alla som ett svar på det mer bestraffande fokus som då tog fart på kriminalpolitikens område. Samtliga reformer som införts avseende hemliga tvångsmedel gäller fortfarande.

Varje enskild reform gällande hemliga tvångsmedel går kanske att legitimera. Sänkta beviskrav motiveras av behovs- och effektivitetsskäl och åtgärderna anses därför vara proportionerliga utan någon djupare diskussion. Alla reformer sedda tillsammans ger däremot en annan bild. Faktum är att polis och åklagare fortlöpande ges ökade möjligheter att göra intrång i enskildas privatliv, utan någon ordentlig analys av behovet eller det intrång det innebär. Varje ny reform måste ses i förhållande till den förra, och den samlade bilden börjar nu bli riktigt obehaglig.

Rättssäkerheten, grundbulten i den svenska rättsstaten, har byggts upp under flera hundra år. Det är alltså stora värden som äventyras när staten av olika skäl flyttar fram sin toleransgräns vad gäller användandet av hemliga tvångsmedel. I vår tidsanda krävs inget annat än ett rop från polis och åklagare på ökade befogenheter för att det ska anses motiverat att luckra upp dessa värden. Den fråga vi kanske ytterst bör ställa oss är vad vi, genom en successiv nedmontering av rättssäkerheten, riskerar när den som sitter vid makten inte längre har allas bästa för ögonen. 

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se

Dela sidan:
Skriv ut: