”Narkotikapolitiken tar inte hänsyn till grundläggande mänskliga rättigheter”
DEBATT – Av Joakim Lundqvist, advokat vid advokatbyrån Bratt Feinsilber Harling och Johan Larsson, advokat vid FIRMAN advokaterna Fialdini Dahlqvist
Rätten till liv är den mest grundläggande av alla mänskliga rättigheter. Det är en av de första rättigheterna som fastslås i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Vid sidan av rätten till liv finns även rätten till hälsa, som också den fastslås i FN-deklarationen och i flertalet internationella människorättskonventioner.
Varje människas rätt till liv och hälsa medför en skyldighet för stater att vidta åtgärder för att främja människors åtnjutande av dessa rättigheter. Det innebär att stater måste stifta lagar som ger ett grundläggande skydd för människors liv och hälsa och ingripa när dessa värden hotas.
Ett allvarligt hot mot många människors liv och hälsa är narkotika och på sistone har den svenska narkotikapolitiken blivit en ovanligt het fråga i den politiska debatten. Detta följer inte minst av att Sverige sedan 2020, med siffror som är fyra gånger högre än EU-genomsnittet, har högst narkotikarelaterad dödlighet per capita i Europa enligt en rapport från EU:s narkotikabyrå EMCDDA.
Även om det finns argument för att det i viss mån kan vara vanskligt att jämföra länder på detta vis kan siffrorna omöjligen bortses från. Situationen för landets narkotikamissbrukare är allvarlig, vilket rimligen borde mana till akuta åtgärder. Den svenska narkotikarelaterade dödligheten innebär tveklöst ett hot mot människors liv och hälsa. Frågan man därför måste ställa sig är vilka åtgärder den svenska staten har vidtagit för upprätthållandet av dessa rättigheter?
I mars 2022 tillsatte regeringen ”den mest omfattande utvärderingen av svensk narkotikapolitik på flera decennier”. Det finns dock en helt central fråga som inte ingår i direktiven om vad utredningen ska omfatta: frågan om hur förbudet mot bruk och innehav av narkotika för eget bruk har påverkat den urusla narkotikarelaterade situation som Sverige har hamnat i. Detta trots att tunga instanser har deklarerat att den drygt 30 år gamla kriminaliseringen av bruk, och även kriminaliseringen av ringa narkotikainnehav, bör utvärderas.
I maj 2020 publicerade Folkhälsomyndigheten en rapport med åtgärdsförslag för att förebygga användning samt medicinska och sociala skadeverkningar av narkotika. Folkhälsomyndigheten meddelade bland annat att det ”för att den svenska narkotikapolitiken ska vara kunskapsbaserad” finns ett behov av att utvärdera narkotikalagstiftningen, inklusive kriminaliseringen av bruk och innehav för eget bruk.
Utöver Folkhälsomyndigheten har även Sveriges Kommuner och Regioner och den så kallade Samsjuklighetsutredningen förmedlat att narkotikastrafflagen bör utvärderas. Flertalet röster menar vidare att en avkriminalisering vore på sin plats, eftersom kriminaliseringen av bruk och ringa innehav av narkotika bland annat leder till att brukare och missbrukare drar sig för att söka vård i samband med överdoser.
De tunga instansernas uppmaningar till trots är regeringen dock fortfarande ovilligt inställd till att förutsättningslöst utreda narkotikastrafflagen. Socialminister Lena Hallengren menar att det snarare är ”röster” än ”tunga instanser” som vill utreda rådande lagstiftning, samtidigt som justitie- och inrikesminister Morgan Johansson menar att det vore naivt att avkriminalisera bruk och ringa innehav av narkotika (vilket en sådan utredning skulle kunna komma att föreslå).
Vad som rimligen skulle kunna tala emot en förutsättningslös utredning av narkotikastrafflagen, där expertisen får säga sitt, ställer vi oss frågande till. Särskilt eftersom det inte endast är i Sverige som tunga instanser ropar efter förändring.
FN har antagit ett antal konventioner om narkotika (drogkonventionerna). Syftet med drogkonventionerna är att främja hälsa och välfärd samt att implementera effektiva åtgärder mot missbruk. Enligt drogkonventionerna ska stater bland annat kriminalisera illegal tillverkning och illegal försäljning av narkotika. Av de internationella riktlinjerna för mänskliga rättigheter och narkotikapolitik, som publicerats av FN:s utvecklingsprogram, framgår dock att drogkonventionerna inte hindrar en avkriminalisering av narkotikabruk. Enligt både WHO och flera FN-organ bör stater också stärka principen om att erbjuda behandling, utbildning och rehabilitering som alternativ till kriminalisering eftersom kriminalisering har visat sig medföra negativa hälsoeffekter. Denna uppfattning delar människorättsorganisationer som Human Rights Watch och Amnesty International, vilka därtill framhåller att kriminalisering av narkotikabruk saknar legitim grund och varken är nödvändigt eller proportionerligt.
Internationellt sett går det alltså inte att finna någon rationell grund till stöd för den svenska narkotikapolitiken. Något som med säkerhet går att konstatera är att den inte motiveras av hänsyn till grundläggande mänskliga rättigheter.
Samtidigt som den svenska narkotikapolitiken klamrar sig fast vid förlegade utgångspunkter sker förändringar i vår omvärld. I exempelvis USA är det i flera delstater numera lagligt att bruka, inneha och att under reglerade former sälja cannabis till privatpersoner. Även Tyskland går med stormsteg mot en legalisering av cannabis, vilket ledande politiker beskriver som en övergång till en modern och hälsoorienterad cannabispolitik. Ser vi till vårt absoluta närområde har Norges högsta domstol i april meddelat domar som innebär att innehav av upp till fem gram heroin, amfetamin och kokain blir straffritt för missbrukare, vilket motiverades med att det föreligger en ”tvärpolitisk enighet” om att det inte är lämpligt att straffa tunga narkotikamissbrukare för sådana brott.
Det är hög tid för svenska politiker att se till omvärlden, expertisen och de uppenbart förödande konsekvenserna av rådande narkotikapolitik. Människor dör och far illa och det är den svenska statens ansvar att göra allt i sin makt för att så inte ska ske. Och givet de mycket dystra dödstalen är väl en förutsättningslös utredning av en drygt 30 år gammal lagstiftning, som det finns tydliga indikationer på är skadlig, det minsta vi måste kunna kräva av våra folkvalda politiker?
