av Thorulf Arwidson, före detta advokat.
I går meddelade HD dom i det omskrivna meteoritmålet (T 3007-24). De två upphittarna förklaras vara berättigade ägare av den 14 kg tunga meteoriten som i november 2020 slog ned utanför Enköping. De anses ha bättre rätt till rymdstenen än markägaren därför att den anses vara lös egendom och därför kunnat förvärvas genom besittningstagande.
Målet är det första i Sverige som gäller äganderätten till en nyligen nedfallen meteorit. Målet har väckt betydande intresse även i utlandet eftersom det i många länder inte är lagreglerat vad som gäller beträffande äganderätten till nedfallna rymdstenar. Inte heller har frågan prövats i något av de andra nordiska länderna.
Danmark har dock en modern lagstiftning om rätten till meteoriter, vilket har förklarats med att Grönland tillhör Danmark och att det förekommer att meteoriter kan återfinnas på de istäckta vidderna på Grönland. Det finns även lagreglerat vad gäller meteoritfynd på Antarktis.
Själv har jag noga följt detta märkliga mål i tre instanser. Fastighetsägaren förlorade i tingsrätten (enhällig dom av tre domare), men vann i hovrätten (fyra domare, en skiljaktig mening). Nu har fastighetsägaren åter förlorat i HD (fem domare, en skiljaktig mening). Det har varit en lång resa för båda sidorna i tvisten. Räknar man samman kommer man fram till att tolv domare dömt i de tre instanserna. Åtta har kommit fram till att upphittarnas talan skulle bifallas medan fyra velat bifalla fastighetsägarens talan.
När talan väcktes i tingsrätten samtalade jag med ett tidigare justitieråd, en tidigare professor med särskilda kunskaper i allemansrätt. Hans preliminära bedömning var att upphittarna förmodligen skulle förlora i tingsrätten, men vinna i hovrätten. Sedan lade han till att målet troligen kommer att gå till HD och “där vet man aldrig hur det kommer att gå”. Nu blev det tvärtom mot vad han förmodade.
Målet är intressant ur många aspekter. Prövningen har endast gällt en nyligen fallen meteorit och dessutom en som uppmärksammades genom att banan ned mot marken kunde följas med kameror och annan utrustning. De flesta meteoriter som hittas har dock legat tusentals år eller längre på jordens yta. Dagens dom ger inte alls svar på frågan om vem som får äganderätten till sådana fynd.
De tre instanserna noterar alla att det inte finns någon lagstiftning om vad som gäller beträffande meteoriter och de har därför koncentrerat sig på att försöka klara ut om en nyligen fallen meteorit är att hänföra till fast egendom eller inte. Som bekant definierar jordabalken vad som är fast egendom, (fastigheter och fastighetstillbehör) medan allt annat är lös egendom.
Nu är det ändå så att meteoriter finns angivna i svensk rätt. Enligt antarktisfördraget, som Sverige anslöt sig till 1984, är det förbjudet att leta och tillgodogöra sig meteoriter som hittas i Antarktis. Det gäller både nyligen fallna och sådana som legat där under många tusen år. Fördragets förbud är gällande rätt i Sverige och det finns, enligt min mening, inte någon uttalad förklaring till varför det är förbjudet att leta meteoriter på Antarktis, men inte i Sverige. Det framgår av naturliga skäl inte om sådana meteoriter är fast eller lös egendom. Något märkligt är att inte någon av domstolarna, inte ens HD, berör denna specialregler i svensk rätt.
Eftersom Grönland tillhör Danmark är det bara Danmark som bland de nordiska staterna har en lagstiftning som även omfattar meteoriter. Det är dessutom en modern lag från 1980-talet som klart anger vad som gäller. I Danmark gäller att upphittaren och besittningstagaren blir ägare till en rymdsten. Fastighetsägaren har inte någon rätt. Upphittaren är dock skyldig att anmäla sitt fynd till Naturhistoriska riksmuseet i Köpenhamn. Om museet bedömer att fyndet har vetenskapligt eller musealt värde kan upphittaren bli skyldig att lämna ifrån sig fyndet mot ersättning för fyndets värde. Den lagstiftningen förefaller vara väl avvägd och välmotiverad. Regeln har naturligtvis sin förklaring i att det är angeläget att stimulera meteoritjägare att leta. Fastighetsägare har inte något incitament och inte heller kunskaper för att börja leta efter meteoriter. Ändamålet med den danska lagstiftningen är således helt klar, men inte någon av de svenska domstolarna berör detta ändamål, som är lika framträdande i vårt land som i Danmark och på Grönland. De tre domstolar som dömt har medvetet avstått från att uttala sig om behovet av att möjliggöra för meteoritjägare att leta efter nyligen fallna meteoriter. Inte heller den fackmyndighet som i Sverige tar emot och även köper in meteoriter har velat uttala sig om behovet av en rättslig reglering för att säkerställa att kunniga personer verkligen vill tramp runt veckovis i markerna i jakt på någon meteorit. Fackmyndigheten är även i Sverige Naturhistoriska riksmuseet. Myndigheten har under lång tid tagit emot och även köpt in meteoriter från upphittare utan att ens ställa sig frågan om fyndet möjligen tillhörde fastighetsägaren, vilket var vad Svea hovrätt fann. HD skulle ha kunnat inhämta yttrande från Naturhistoriska museet och särskilt anmodat museet att belysa de faktiska konsekvenserna av att döma i den ena eller andra riktningen. När tvisten om den aktuella meteoriten inleddes beställde museet, som hade fått rymdstenen inlämnad till sig, en egen utredning om äganderätten. Den resulterade endast i en allmän bedömning att rätten till en meteorit är oreglerad och att det är svårt att bedöma utgången av en rättslig prövning.
De tre instanserna har alla koncentrerat sig på frågan om gränsdragningen i svensk rätt mellan fast och lös egendom. Detta utan beaktande av att den regleringen tillkommit utan en tanke på de rymdstenar som hela tiden faller ned mot jordens yta.
Uppsala tingsrätt (enhällig dom av tre domare) kom tydligen lätt fram till att meteoriten inte är en naturprodukt i den mening som avses i allemansrätten och att den inte heller har något egentligt samband med fastigheten (enligt regeln i jordabalken). Eftersom fastighetsägaren inte tagit hand om meteoriten (ej besittning) var det möjligt för tingsrätten att finna att upphittarna genom eget besittningstagande (ockupation) tillägnat sig äganderätten. I slutet av sina domskäl snuddade tingsrätten visserligen något vid ändamålsöverväganden. Tingsrätten skrev nämligen: “Utifrån vad som framkommit i målet om svårigheterna att beräkna var en meteorit landat och sedan hitta den, kan ett sådant rättsläge ge klart ökade chanser att meteoriter hittas och tas om hand, än om fastighetsägaren skulle bli ägare till en fallen meteorit”. Det hade, enligt min mening, var bättre om tingsrätten uttryckt sig tydligare om ändamålsövervägandet.
Hovrättens dom (majoriteten) framstår som tämligen enkel i sina domskäl, även i en jämförelse med tingsrättens domskäl. Hovrätten finner enkelt att en meteorit är att jämställa med en vanlig sten och således en del av fastigheten enligt jordabalken. Hovrätten beaktade visserligen de argument som framförts om behovet att, för det vetenskapliga intresset, möjliggöra fritt letande efter meteoriter. Hovrätten skrev: “I målet har också framförts att det skulle vara till fördel för vetenskapen och därigenom allmänheten om meteoriter betraktades som lös egendom som tillfaller upphittaren, eftersom det skulle öka chansen att meteoriter görs tillgängliga för forskning. Det finns enligt hovrätten anledning att vara försiktig vid bedömningen av vilka effekter uppdelningen av olika egendomslag får i aktuellt avseende. Denna typ av avvägande görs i allmänhet bäst inom ramen för ett lagstiftningsarbete med sedvanligt remissförfarande. Under alla förhållandena har det inte framkommit att det skulle vara till någon uppenbar nackdel för allmänna ändamål att kategorisera nedslagna meteoriter som fast egendom”.
Hovrätten berör inte det ändamål som ändå måste ha legat bakom den moderna danska lagstiftningen. Vad hovrätten gjorde var att tala om för lagstiftaren att det var tid att tillsätta en utredning, men att ändamålsaspekterna inte kunde beaktas av hovrätten. Det var möjligen en sakligt korrekt bedömning, men också en försiktig eller till och med feg sådan. Hovrätten skrev själv att ändamålsöverväganden i allmänhet görs bäst inom ramen för lagstiftningsarbete. Men den här rättsfrågan är inte någon där man kan förvänta sig en lagstiftning, vilket hovrätten hade möjligheter att inse. Det är faktiskt så att att om det inte finns en rättsregel, när det behövs en sådan, så måste domstolen själv skapa en.
Det mest intressanta med hovrättens dom var dock den skiljaktiga meningen, som tf hovrättsassessorn Bruno Velander, som inte var referent, avgav. Den var mycket välskriven och åtta sidor lång. Majoritetens domskäl var betydligt kortare. Även han gör ändamålsöverväganden, men konstaterar att det finns lite som talar för att lagstiftaren kommer att reglera frågan särskilt för meteoriter. Han avslutar sin bedömning i den delen med följande:
“En sedvana där rätten tillfaller upphittaren skapar således förutsättningar för vetenskapsmän, allmänheten och enskilda som bevittnat ett fall att leta efter en meteorit. Det skulle leda till att fler hittades. Vidare möjliggör det, på samma sätt som tidigare, för museum och universitet att även framgent köpa in meteoriter. En meteorit måste i första hand anses vara av intresse för mänskligheten och blott i andra hand av intresse för människan.”
Högsta domstolens domskäl bygger på en noggrann genomgång av lagstiftningen rörande skillnaden mellan fast och lös egendom. HD skriver: ”Avgörande för bedömningen av om en meteorit utgör en del av den fasta egendomen bör vara att en meteorit är unik genom att den kommer från rymden och på grund av dess material och egenskaper”. Att den är unik är alltså avgörande för HD. Domstolen avstår, förmodligen medvetet, från att tala om för lagstiftaren att det behövs lagstiftning på området. Någon utläggning om ändamålsöverväganden gör HD inte heller, vilket jag tycker borde ha varit på sin plats. Förmodligen menar HD att med den utgång som målet fick i högsta instans så är frågan tills vidare avgjord. Så enkelt är det dock inte eftersom de flesta meteoriter inte är nyligen fallna sådana.
Justitierådet Anders Eka var skiljaktig. Han kom fram till att meteoriten måste anses vara en del av fastigheten och han hänvisar till definitionen i den inledande paragrafen i jordabalken. Att stenen skulle vara unik, som majoriteten fann, ansåg han inte. Även han avvisar argumentet om behovet för forskningen att meteoriter fritt får eftersökas. Han avfärdade det helt enkelt med att sådana aspekter inte skall tillmätas någon betydelse vid prövningen.
Enligt min uppfattning är det anmärkningsvärt att varken majoriteten eller det skiljaktiga justitierådet uttalar sig om behovet av en rättsregel till skydd för det vetenskapliga intresset. Den som vill läsa domarna bör med särskilt intresse läsa den skiljaktiga meningen i hovrättens dom.
HD:s dom innebär att var och en kan tillägna sig en nyligen fallen meteorit. Men det innebär också att fyndet inte behöver anmälas till berörd myndigheten. Fyndet kan dolt föras ut ur landet och säljas på den internationella marknaden för höga belopp utan att vetenskapen får tillfälle att undersöka fyndet.
Trots allt är själva utgången välkommen, men det är nog närmast en tillfällighet att det blev en prövning i HD. Tvisten stod mellan två privatpersoner (upphittarna) på den ena sidan och ett stort fastighetsbolag (fastighetsägaren) på den andra. Rättegångskostnaderna har varit betydande och privatpersonerna har tagit stora egna ekonomiska risker för att få frågan prövad i två besvärsinstanser. Målet hade mycket väl kunnat stanna i hovrätten och då hade rättsläget i frågan i praktiken varit en helt annan än det blev genom dagens dom.
