Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Låt åklagare vara åklagare och behåll nuvarande häktningsregler”

Debatt
Publicerad: 2020-04-03 13:14
Emma Berge

DEBATT – av Emma Berge, Ordförande för Saco-S föreningen vid Åklagarmyndigheten

I propositionen ”Effektivare hantering av häktningar och minskad isolering” som snart ska behandlas av riksdagen presenteras flera bra förslag. Men det finns också några förslag som vi åklagare direkt motsätter oss. Dessa förslag ökar den administrativa bördan och vi får nya uppdrag utan att också få verktygen för att kunna genomföra dem. Förslagen riskerar också att underminera åklagarrollen som är och fortsatt måste vara självständig. Åklagare har en självständig roll och fattar alla beslut i eget namn med ett personligt ansvar, ett stort mandat som lagstiftaren har gett åklagaren.

I propositionen föreslås bland annat en häktningsfrist på sex månader, att domstolen ska besluta vilka enskilda restriktioner som ska meddelas samt att åklagare ska presentera en tidsplan. Enligt propositionen kan förslagen antas leda till ökad effektivitet, kortare häktningstider och minskad restriktionsanvändning. Vi menar att så inte är fallet.

Det första förslaget som vi ser som mycket problematiskt är att en misstänkt som utgångspunkt får vara häktad i längst sex månader fram till dess att åtal har väckts. Om den misstänkte inte har fyllt 18 år är motsvarande tid tre månader. Tiderna får överskridas om det finns synnerliga skäl, till exempel när det misstänkta brottet är särskilt svårutrett för att det utgör en del av organiserad eller gängrelaterad brottslighet. Vi menar att införandet av en tidsgräns inte automatiskt kommer att innebära att häktningstiderna blir kortare. När det blir häktningstider över sex månader handlar det inte alltid om organiserad eller gängrelaterad brottslighet, utan det kan handla om grovt barnpornografibrott och sexuella övergrepp med granskning av lagringsmedia, grova narkotikabrott eller grova vapenbrott med undersökning av DNA och fingeravtryck eller ärenden med internationell koppling där vi är beroende av hjälp från andra länder.

En av anledningarna till att häktningstider tar tid är handläggningstiderna hos Nationellt forensiskt centrum (NFC) och it-forensiker. När åklagare är förundersökningsledare kan vi lämna direktiv om vad som ska göras till polisen, men vi förfogar inte över utredningsresurserna. När resurserna inte räcker till för alla ärenden kan vi inte göra mer än att påminna. Man kan inte jobba särskilt mycket snabbare med samma resurser, bara för att man blir tillsagd att arbeta fortare. För att på allvar komma till rätta med häktningstiderna gäller det att NFC och it-forensikerna får utökade resurser och snabbar upp sina handläggningstider väsentligt.

Det finns också en risk att misstänkt, när hen förstår att hen bara kommer kunna vara häktad i sex månader, begär utredningsåtgärder för att slippa häktningen. När misstänkta svarar ingen kommentar genom hela utredningen men ändå tillåts komma med en berättelse under huvudförhandlingen måste alla tänkbara utredningsvinklar utredas för att ta höjd för vilken eventuell berättelse som kommer vid huvudförhandlingen vilket leder till långa häktningstider. För att motverka långa häktningstider vore det mer önskvärt med andra förslag kring slutdelgivning, betydelsen av utsagor under förundersökningen samt muntlighetsprincipen vid huvudförhandlingen.

Det andra förslaget som vi motsätter oss är att rätten ska meddela vilken typ av restriktioner som åklagare får besluta om. Förslagen verkar bygga på en uppfattning att åklagare inte gör sitt jobb ordentligt utan att det meddelas för mycket restriktioner. Att bedriva en förundersökning är något som kräver skicklighet och expertkunskap och den är det åklagare som har i egenskap av förundersökningsledare. För att kunna avgöra vilka restriktionerna ska vara så behöver man kunna förundersökningen och veta hur den bör och ska bedrivas.

Vår processordning där domstolen inte tar del av förundersökningen i helhet under utredningsstadiet skulle behöva åsidosättas för att domstolen skulle kunna fatta välgrundade beslut. Av propositionen framgår att ”Åklagaren måste ange skäl för sin begäran om tillstånd till restriktionen eller restriktionerna i fråga. Prövningen av behovet av en viss begärd restriktion ska ske utifrån de faktiska förhållandena i det enskilda fallet.” Det framgår även att ju längre tid en person har varit häktad, desto högre krav bör generellt ställas på konkretionen i åklagarens uppgifter. Gränserna mellan åklagaren som förundersökningsledare och domaren skulle alltmer komma att suddas ut, i takt med att domaren skulle behöva sätta sig in allt djupare i förundersökningen och innehållet i förhör och teknisk utredning för att kunna fatta sina beslut.

En förändring enligt ovan innebär också att häktningsförhandlingarna kommer att ta längre tid. Under 2019 hade 6843 häktade personer restriktioner. Om häktningsförhandlingen tar ytterligare 10 minuter innebär det på ett år 11 405 timmar mer tid vid häktningsförhandlingarna för åklagare, advokater och domare. Det är inte ett effektivt sätt att använda statens resurser. I nuläget meddelar tingsrätten häktningsbeslutet, därefter fyller åklagaren i en blankett över vilka restriktioner som är aktuella och kort motivering till detta och lämnar över till misstänkt och försvarare. Beslutet diarieförs sedan i vårt ärendesystem. Beslut om relevanta restriktioner kan bara göras utifrån en fullständig kännedom om utredningen. Det skulle innebära att åklagaren måste redogöra för utredningen i sin helhet, planerade utredningsåtgärder och kontroller, det vill säga mer material än vad som behövs för att nå upp till sannolika skäl vilket i flera fall skulle vara till men för utredningen.

Varför meddelas det restriktioner? Åklagare behöver använda restriktioner för att en misstänkt inte ska kunna påverka utredningen genom att till exempel hota vittnen eller påverka målsäganden att ändra uppgifter. Den svenska processordningen med omedelbarhetsprincipen innebär också att det är de uppgifter som lämnas vid huvudförhandlingen i tingsrätten som är det som gäller. Om det lades större vikt vid vad som sagt vid tidigare polisförhör skulle behovet av restriktioner minska dramatiskt.

Det är ingen tvekan om att det är påfrestande för den enskilde, och särskilt unga personer, att ha restriktioner. De intagna bör tillförsäkras större rätt till restriktionsbrytande insatser och Kriminalvården bör tillföras mer resurser för att arbeta med sådana insatser, till exempel för att se till att intagna kan träna eller gå till anstaltsbiblioteket i grupp med bibehållen informationssäkerhet, träffa personal eller annat. Sådana insatser skulle vara av nytta för alla intagna, oavsett om man sitter häktad i två månader eller i sju månader.

Bestämmelsen innebär sammanfattningsvis inte en effektivare hantering av häktningar utan en mer ineffektiv hantering. Den misstänkte och försvararen får numera del av åklagarens restriktionsbeslut och genom 6 kap. 4 § häkteslagen kan den misstänkte begära rättens prövning av beslutet att ålägga honom eller henne restriktioner av visst slag. Vad regeringen föreslår som standard är alltså just nu en möjlighet till överprövning som ligger hos den enskilde och hens försvarare och som sällan används vilket gör att det är svårt att se att behovet av domstolsprövning är så stort. Förfarandet måste anses vara en tillräcklig garanti för att säkerställa att användningen av restriktionerna är ändamålsenlig.

Det sista förslaget vi vill kommentera är att åklagare ska redovisa en tidsplan i samband med en åtalsförlängning. Det innebär ytterligare en administrativ pålaga för åklagare och ett krav på en skriftlig handling som kan innehålla uppgifter som omfattas av förundersökningssekretess. Redan idag uppger åklagare varför förlängning begärs. Det innebär även att en sådan tidsplan kommer att behöva justeras under häktningstiden, allt eftersom NFC:s resurser prioriteras om när nya och ännu mer brådskande ärenden behöver förtur.

Avslutningsvis vill jag som åklagare ha de verktyg som behövs för att utföra vårt arbete: vi vill kunna ha personer häktade tills förundersökningen avslutats och åtal är väckt, vi vill bestämma vilka enskilda restriktioner som ska meddelas och vi vill inte regelmässigt presentera en detaljerad tidplan. Redan i dag är landets åklagare pressade. De senaste årens stora satsningar på polisen har tyvärr inte matchats med liknande långsiktiga resursförstärkningar till åklagarväsendet. En del av de förslag som nu läggs riskerar att ytterligare försämra förutsättningarna för att jag och mina kollegor ska kunna göra ett bra jobb.
I förlängningen riskerar det att få negativa konsekvenser för den enskilde medborgarens rättssäkerhet.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se
Kommentarer
Håll dig till ämnet i artikeln du kommenterar och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och för berörda personer i artikeln. Inlägg som vi bedömer som olämpliga kommer tas bort.